onsdag 25 augusti 2010

Var har jag varit? En bisarr flygtur.

I måndags skulle jag, under den senare delen av eftermiddagen, ta ett flyg från Ljubljana till Frankfurt. Där skulle jag vänta i tre timmar på min anslutande flight till Göteborg, och jag skulle vara hemma strax före midnatt. Så blev det inte riktigt.

Vi var en smula försenade när vi lämnade Ljubljana. Inte tillräckligt mycket för att det skulle vara irriterande. Men av någon anledning flög vi längre tid än beräknat innan vi landade. Det var nu mörkt ute och genom flygplansfönstren syntes bara landningsbanans lampor. Jag slog på min mobiltelefon. Svarade på några sms som kommit in. Fick ett telefonsamtal. En flygvärdinna kom sättande och uppmanade mig bestämt att stänga av telefonen. Jag gjorde det. Sedan hände ingenting. På en ganska god stund.

Där satt vi, på marken, instängda i ett flygplan. Planet var fullt av passagerare och efter en stund började det kännas ganska absurt. Jag tryckte på den lilla knappen ovanför sätet så att det plingade till och en flygvärdinna dök upp.
- Ursäkta, men vad är det som händer? Varför sitter vi bara här?
- Det får kaptenen förklara när han kommer tillbaka.
- Tillbaka?! Var är han?
- Det får kaptenen förklara när han kommer tillbaka.
- Men någon information kan ni kanske ge oss?
- Det får kaptenen göra nära han kommer tillbaka.

Jag kände hur allt mitt tålamod lämnade kroppen på ett ögonblick och hur jag förvandlades till en mardrömspassagerare. Jag lät inte flygvärdinnorna vara många sekunder. Tryckte ideligen på min lilla knapp så att det plingade hej vilt i planet, skällde på och hånade flygvärdinnorna. Eller "the demo-girls", som jag nu gått över till att kalla dem eftersom de bar på små demo-kit med syrgasmasker och sådant där.
Intill mig satt en handbollsspelare från det tyska juniorlandslaget. Han och hans lagkamrater och deras coacher hängde på mina protestaktioner, vi startade allsång och stod i. Jag beställde en gratis öl varje gång flygvärdinnan behagade besvara något av alla mina plinganden. Samtidigt som jag förklarade för henne att hon säkert insåg att jag inte skulle bli mindre tjatig om hon fortsatte att servera mig öl.

Den sistnämnda strategin var inte helt lyckad. Det visade sig, när jag hunnit med några pilsner, att man inte fick besöka toaletterna. Trots att vi stod still på marken. Mitt humör blev inte direkt bättre av den upplysningen.

Efter sisådär två timmar hade kaptenen tydligen kommit tillbaka. Plötsligt hördes hans röst i högtalarna:
- Please, fasten your seatbelts and get ready for take-off.
Men vad fan nu? Var vi alltså inte i Frankfurt?
Nej, uppenbarligen inte. Där landade vi nämligen efter ytterligare en timmes flygning.
Trots alla mina plinganden fick vi ingen som helst information om var vi nyss hade varit eller varför vi hade landat där.

Då vi landade i Frankfurt hade avgångstiden redan passerat för mitt plan till Göteborg. Dessbättre hade min fru följt med i tiderna för de aktuella flighterna på nätet och kunde, när det faktiskt blev tillåtet att slå på sin telefon, upplysa mig om att också planet till Göteborg var försenat och att jag kunde hinna med det om jag sprang till gate B7. Det gjorde jag. Där stod en hetsig man.
- To Gothenburg? Hurry, hurry, hurry! You are the last one!
Tacka fan för det.
Ingen från flygbolaget (Lufthansa) fanns på plats för att upplysa mig om vart jag skulle ta vägen och att jag fortfarande hade chans att slippa spendera natten i Frankfurt. Att någon av flygvärdinnorna på den första flygturen skulle dela med sig av någon som helst information hade man för ganska länge sedan slutat hoppas på. Men jag hann alltså med planet. Enbart tack vare min fru.

Min väska hade inte riktigt samma tur.

Fortfarande har jag ingen aning om på vilken mark jag tillsammans med resten av passagerarna på flight LH2441 stod i omkring två timmar på måndagskvällen. Eller varför. Var det stormen som dagen efter närmade sig Sverige, var det något fel på planet, någon ombord som var misstänkt för terrorism, hade kaptenen helt enkelt en älskarinna i någon ort på vägen och passade på?
"Lufthansa - there's no better way to fly."
Jag har aldrig varit med om sämre.

1 kommentar:

Pimmen sa...

Klockrent skrivit Lasse :))

Förstår din irritation under resan. Men samma resa blir väldigt komisk efteråt ;))