Framtidens melodi

Igår var jag korkat trött. Hade bestämt mig för att gå och lägga mig tidigt. Men just när jag smällde igen datorn för dagen började en film på TV.
Apparaten stod annars bara på och surrade, efter utfrågning av KD:s Göran Hägglund och nyhetssändningar. Som mest var ett irriterande bakgrundsljud, det också.

(Apropå KD var jag just inne i deras valstuga vid Kungsportsplatsen. På utsidan sitter affischer av ett ansikte med texten "Kryssa Annelie Enochson". "Jag ser att ni tycker att man ska kryssa Annelie Enochson", sade jag. "Nja, det är ju Annelie själv som kör en kampanj", svarade mannen i den brungröna kavajen. "Jaha ja. Men vad tycker ni andra om det då? Hon gjorde ju några rätt sköna uttalanden i samband med Ship to Gaza". "Du tycker det ja...?" "Nej. Jag tycker att hon var helt slut i huvudet." "Då är vi överens på den punkten i alla fall", svarade mannen i den brungröna kavajen.)

Filmens inledande konversationer lockade till sig min uppmärksamhet. Och sedan kunde jag inte sluta titta. Det blev ingen tidig kväll igår heller, men det var det värt.
Framtidens melodi är en fantastisk historia. Så väl gestaltad, regisserad och filmad att man nästan hela vägen fram till eftertexterna är osäker på om det är en dokumentär eller en spelfilm man ser.
Den ingår i SVT:s satsning på svensk independentfilm, Frizon 2010, och det är just när sådant dyker upp i rutan som man förstår vad public service är till för. Utan en statligt finansierad TV hade vi aldrig fått se sådant här. Jag är mycket glad att jag fick göra det.