måndag 16 augusti 2010

Idol

Tillsammans med mina barn var jag under helgen och såg Peter Pop i Trädgårdsföreningen. I år hade Kulturkalasets ledning, till skillnad från i fjol, haft den goda smaken att bjuda in honom.

För en musikintresserad förälder med tro på den goda kulturens förmåga att göra både världen och människorna bättre är det helt fantastiskt glädjande att se och höra en artist som Peter Pop. En snubbe som är ruskigt musikaliskt begåvad och gör grymt snyggt ihopsnickrade låtar för barn. En artist som ger järnet under sin föreställning och satsar allt på och för den hängivna barnpubliken. En kille som så fint tar hand om ungarna framför scenen, bjuder in dem i showen och får alla som vill att känna sig sedda.

Innan han kom till Trädgår'n och hemstaden var Peter Pop tillsammans med två tolvåringar från Brandströmska skolan i Uganda, där de besökte Munteme Junior School, spelade in en låt och en musikvideo.


Världen skulle säkerligen bli en bättre plats om fler engagerade sig i våra barn med samma glödande entusiasm som Peter Pop.

Den nyutnämnde Fair Trade-ambassadören Pop lyckas också få med sig stadens främsta politiker, kommunstyrelsens ordförande Anneli Hulthén (s) och dess vice ordförande Jan Hallberg (m), upp på scenen för att lira elgitarr (icke ipluggade) tillsammans med tre föräldrar från publiken i finfina rocklåten Vi har startat ett band. Om inte vi vuxna visar att vi kan släppa loss och ha kul - hur ska vi då kunna kräva det av barnen, menar han.

Hulthén skulle mycket väl kunna vara uppfödd på Deep Purple och AC/DC, hon lyckas se rätt cool ut där hon står med elgitarren vid knäna och gungar med i musiken. Hallberg satsar hårdare än sin ordförande men har uppenbarligen inte mycket taktkänsla i kroppen och ser synnerligen stiff ut. Det blir inte riktigt bra och inte riktigt rätt, men han försöker i alla fall - det måste man ge honom.
På så vis blir hans musikaliska insats identisk med hans politiska.

lördag 14 augusti 2010

Försäkringskassan förtjänar en fajt

Sverige borde sjukskrivas.
Att det fungerar så här i vårt avlånga land är inte friskt.
Vad gör vi åt det?

För två och ett halvt år sedan var jag sjukskriven. Häromdagen fick jag de sextontusen kronor jag då skulle haft i sjukersättning. Motvilligt betalades de ut av Försäkringskassan, vars läkare och handläggare uppenbarligen inte alltid har den koll man förväntar sig av våra myndigheter. Eller den förmåga att lyssna man skulle önska att de hade.

Den gången, för två och ett halvt år sedan, hade jag aldrig varit sjukskriven. Min läkare, som för övrigt är överläkare, meddelade vid ett av mina besök hos honom att han tyckte att jag borde sjukskrivas. Jag var då arbetssökande och hade a-kassa men sökte, till följd av sjukdomen, inte många jobb. Läkaren skrev ett intyg och jag lämnade det vidare till Försäkringskassan.

Försäkringskassan gillade inte doktorns intyg visade det sig. Myndigheten skickade mig ett meddelande om att den övervägde att inte bevilja mig någon sjukersättning. Hade jag några invändningar ombads jag att kontakta den. Det hade jag.
För a-kassan hade jag talat om att jag var sjukskriven så därifrån fick jag inga pengar – och jag kunde rimligen inte i efterhand höra av mig igen för att säga att jag misstagit mig och visst hade sökt arbeten under den tid då jag påstått mig vara sjukskriven.
Försäkringskassan tyckte inte att det brev den fått – i vilket jag ingående förklarade min sjukdomsbild på ett sätt jag själv uppfattade som förnedrande men som jag trots det såg mig nödgad att göra – gav någon anledning att ändra övervägandet.
Hade jag några invändningar mot beslutet kunde jag överklaga det – till Försäkringskassan.
Det gjorde jag.

Det hade nu gått fyra månader sedan jag blev sjukskriven, jag var det inte längre men hade under den perioden befunnit mig i ett ingenmansland, där ingen ansvarat för att föra min talan eller för att ge mig ekonomisk ersättning. Anledningen till att jag hamnat där – och varit tvungen att leva på lånade medel – är att två professionella personer, i vilkas arbetsuppgifter det ingår att bedöma andra människors hälsotillstånd, inte kunde komma överens om huruvida jag var sjuk eller inte. Den ene hade vid upprepade tillfällen träffat mig, den andre hade bara läst den förstnämndes intyg från ett av dessa möten. Det kändes inte rättvist.

Vårt socialförsäkringssystem fungerar för den som är någorlunda stark, som behärskar det svenska myndighetsspråket och som har ett gott socialt nätverk runtomkring sig. I Ingenmansland – dit jag förpassades av någon av de båda läkarna, eller av dem båda i kombination, eller av Försäkringskassans handläggare – finns nämligen ingen hjälp att få. För den som blivit sjukskriven, därför att någon läkare tror att vederbörande inte mår bra av att arbeta, men inte beviljas ersättning väntar ett digert arbete.

Försäkringskassans handläggare (som jag fick tag i efter ett oräkneligt antal försök) förklarade för mig att beslutet att inte betala ut sjukpenning kommer an på ”den sjukskrivande läkarens förmåga att beskriva”. Min makt att påverka min läkares förmåga är ytterst begränsad. Men handläggaren meddelade också att överläkarens intyg var ”ganska kortfattat” och att ”för den sjukskrivande läkaren som sitter mittemot dig kanske det är en helt och hållet adekvat bedömning, men vi gör ju vår bedömning enbart på grund av de medicinska underlagen och står det inte mer än så styrker det inte rätten till sjukpenning”. Så jag ägnade ytterligare en stor mängd tid åt att få tag i min läkare för att be honom att skriva ett utförligare intyg, som jag kunde bifoga den begäran om omprövning jag nu skulle skicka Försäkringskassan.

Man kan tycka att det vore rimligare att Försäkringskassan kommunicerade direkt med den sjukskrivande läkaren som kanske ”gör en helt och hållet adekvat bedömning” än att den gick via en sjukriven person och tvingade denne att förmedla all information mellan parterna – men det tycker inte Försäkringskassan. Och det är Försäkringskassan som bestämmer. Både över hur ärenden ska handläggas och över läkarnas tillförlitlighet.

Försäkringskassans omprövningsenhet fann – trots överläkarens nyskrivna, tvåsidiga intyg – att Försäkringskassans handläggande enhet hade gjort rätt när den beslutade att inte betala ut någon sjukpenning. Hade jag några invändningar mot beslutet kunde jag överklaga det till Länsrätten (numera Förvaltningsrätten).
Det gjorde jag.

Ett år och fyra månader efter det att jag blev sjukskriven trädde jag tillsammans med mitt juridiska ombud in i Länsrättens förhandlingssal där vi mötte Försäkringskassans jurist och de nämndemän som skulle fatta beslut angående min sjukersättning. Sedan vi talat med dem och de sammanträtt kom de fram till att Försäkringskassan skulle betala ut sjukersättning åt mig, precis så som min egen läkare från början ville i sitt intyg.
Det beslutet uppskattade inte Försäkringskassan som överklagade det, till Kammarrätten.

Två år och fyra månader efter det att jag blev sjukskriven kom Kammarrättens dom, i vilken rätten fastställde Länsrättens tidigare dom. Som skäl för sin dom anför Kammarrätten bland annat det som står i Socialstyrelsens försäkringsmedicinska beslutsstöd angående bedömning av arbetsförmåga vid den aktuella sjukdomen och finner att min läkares intyg i förhållande till detta stöd visat att jag var oförmögen att arbeta. Vilket stöd Försäkringskassans läkare använder för sina beslut vet inte jag, men det verkar inte vara Socialstyrelsens.

Det tog alltså närmare två och ett halvt år innan Försäkringskassan gav mig mina pengar. Under tiden fick jag leva på lånade pengar. På lånade pengar betalar man ränta. Försäkringskassan betalar ingen ränta på pengar som kommer två och ett halvt år för sent. Den betalar bara ut exakt det belopp de skulle ha betalat ut vid den tidpunkt då pengarna från början borde ha betalats ut. Har man invändningar mot det får man begära skadestånd hos Justitiekanslern.
Det har jag gjort.

Men det är inte det som är poängen. Poängen är att det lönar sig att stå på sig. Att överklaga och krångla. Att ta sig all den tid det tar att forcera de hinder myndigheten ifråga ställer i den sjukskrivnes väg. Försäkringskassan har inte med nödvändighet rätt bara för att den råkar vara en myndighet.
Ytterligare en poäng är att det svenska systemet – trots att man här i landet gärna uttalar sig hånfullt beträffande den sovjetiska modellen – är fantastiskt långsamt och byråkratiskt och innefattar väldigt många väldigt stelbenta regler och handläggare. Det är ett system som gjort för att skapa rättshaverister.

En tredje poäng är kanske inte en poäng utan snarare en fråga. Hur stor är den summa pengar Försäkringskassan förvaltar utan att ha någon rätt till den? Hur många människor – som kanske saknar goda språkkunskaper, möjligheter att telefonera och författa skrivelser om dagarna, juridiska ombud och så vidare – har fått avslag på sin begäran om sjukersättning på samma grunder som jag – utan att gå igenom den process som två och ett halvt år senare ger dem de pengar som rättmätigen är deras?

torsdag 12 augusti 2010

Det vackra 80-talet

Jag var hårdrockare. Inte synthare. Men jag gillade Like to get to know you well med Howard Jones. Det är lika bra att den som läser den här recensionen från början har klart för sig med vilka förkunskaper och förutfattade meningar jag gjorde nostalgitrippen till 80-talet.


Dessvärre måste de ha sparkat igång några minuter före utsatt tid, för några av Hellmans sånger missade vi. Kom lagom till Vintern dör.

Jag har inte imponerats av de små framträdanden jag sett Jakob Hellman göra efter storhetstiden 1989. Tycker att han har sjungit väldigt hämmat på något sätt. Men jag älskade hans sånger. Då. De flesta älskar jag fortfarande.
Därför var det mycket glädjande att höra honom sjunga ut tillsammans med sitt gamla kompband från plattan. Den hyllade. Och enda. Han spelar alla sånger därifrån. Inklusive Som jag vill. Rösten låter lika pojkaktigt charmig som för tjugo år sedan och låtarna lika bra. Det är hög tid för Hellman att komma med uppföljaren.

All musik har inte åldrats med samma värdighet. Ljud som en gång lät fräcka kan varje barnrumpa hitta på själv framför en dator eller en musikmaskin idag.


Howard Jones uppträder tydligen fortfarande flitigt hemma i England. Och det framstår, om man inte tar med Storbritanniens bidrag till Schlagerfestivalen i beräkningarna, som ganska obegripligt.
Merparten av syntslingorna låter plastleksak och de flesta av sina gamla hits slaktar han i omgjorda versioner. Undantagen är What is love och Things can only get better. Den sistnämnda titeln är en god sammanfattning av upphovsmannens konsert.

Alphavilles framträdande är ännu mer patetiskt. Den låt som fått ge namn åt hela jippot låter inte så illa, men resten.

En fullständigt övertänd Marian Gold flyger som en fyrkantig studsboll över scenen och skriker saker som ”Are you ready to rock?!” Till ett ytterst tunt och maskinellt komp. Trummisen Jakob Kiersch saknar all känsla. Gold sjunger visserligen rätt bra men det bestående intrycket blir ändå att vi alla tvingas bevittna hans privata friskis och svettis-pass.


Olle Ljungström må vara hur nära döden som helst. Han är ändå den mest vitale av de mer eller mindre legendariska artister som ikväll står på scenen. Möjligen med undantag av hurtbullen Marian, då. Men Ljungströms scenframträdande är betydligt roligare.

Man kan inte låta bli att undra över hur de som sett honom förut kunnat undgå att det inte lönar sig att ropa efter favoritlåtar när han står i centrum. Tvärtom.

– Jag kan inte förstå att så många tycks förväxla konserter med auktioner, där man högljutt ska ropa för att få vad man vill ha. Tror ni inte att vi har repeterat? Att det ligger någon tanke bakom låtordningen?

Reeper-bahn är bäst ikväll. Deras musik står sig synnerligen väl. Den lät heller aldrig så daterad när den gjordes. Låtmaterialet är ruskigt starkt. Från inledande Marrakesh, via fantastiskt fina Små druvor – tillägnad avlidne medlemmen Peter Ivarss – och gnistrande Gröna tapeter, till allsången i avslutande Det vackra livet har Reeperbahn publiken i sina händer. Och när extranumren består av Peepshow och Förnedringen är det inte bara jag som blir överlycklig.

Roligt är det också att se hur de övriga bandmedlemmarna – inte minst Eddie Sjöberg – skrattar rejält åt Ljungströms improviserade mellansnack.

– Nä! Nu får det vara slut på 2000-talet! Vi börjar om från början igen. Och det tänkte vi göra med ett… kattbål. Det är dags att bränna sommarkatten.

Han är lite trött i rösten, Ljungström. Den är ovanligt sprucken. Men det gör nästan ingenting. Inte när allting annat är så bra.

I Reeperbahn är åtminstone hälften av orkestern originalmedlemmar. Det är mer än man kan säga om Lustans Lakejer, som bara består av en massa unga förmågor plus gamle frontmannen Johan Kinde. Kinde har jag aldrig uppfattat som någonting annat än en medelmåttig låtskrivare, rätt usel sångare och enorm posör. Kvällens framträdande får mig inte att ändra uppfattning.


Ultravox avslutar den vackra sommar-kvällen i Varberg. Och gör det med den äran. Det låter lite stolpigt mellan varven, men mestadels är det riktigt bra. Här är det bara äldre herrar från begynnelsen med. Och redan då – i begynnelsen – ville Ultravox vara ett riktigt band, snarare än en maskinpark. Vilket gör att deras musik, till skillnad från mycket annan syntbaserad sådan, står sig. Även en renodlad synthistoria som Mr X låter utmärkt.

Jag önskar bara att de hade avslutat med den vackra Vienna. Det hade varit ett finstämt slut på den här galan och gjort sig perfekt i sommarnatten.

Och visst låter det ibland – som i Sleepwalk – som om Ultravox inte bara vill vara ett band, utan till och med ett hårdrocksband?

Kommande spelningar (med The Human League ist f Howard Jones):
13/8 – Eskilstuna
14/8 – Helsingborg
20/8 – Gävle
21/8 – Kalmar
(Som sagt, i Fria Tidningen.)

onsdag 11 augusti 2010

Oflyt

Ibland har man oflyt.
Illaluktande flytningar. Till typexempel.

Hedrin är ett medel som används för att ta töd på löss. Genom kvävning.
Erfarenheten visar att jag är allergisk mot Hedrin.
Nu kliar det omkring fyrahundrafyrtio gånger mer än det gjorde under lössens dagar.

Kära löss, kom tillbaka!
Kan ni äta upp klådan är allt förlåtet.

tisdag 10 augusti 2010

Vet hut, Sven-Otto!

Och på tal om parasiter:

Sven-Otto Littorin, den före detta arbetsmarknadsministern som avgick med buller och bång under Almedalsveckan och skyllde på sina barn i ett fåfängt försök att avleda uppmärksamheten från att han själv anklagades för sexköp, visar sig, föga oväntat, vara en fullblodsparasit.

Mannen som skurit ner a-kassan till ett minimum, som gjort det omöjligt för musiker, skådespelare, ensamstående mammor och andra deltidsarbetande att klara sig på sina arbeten ansöker om avgångsvederlag. En årslön vill han ha. En årslön som i hans fall uppgår till 1 344 000 kronor. Av skattebetalarnas pengar.

Den människa som kan med att kräva detta - som andra avgående minister genom tiderna (bara Lars Leijonborg har tidigare begärt att få fallskärmen) - är alltså samma person som hårdare än någon annan - med undantag för statsminister Reinfeldt - drivit den så kallade arbetslinjen.
Man är inte vatten värd om man inte har ett jobb. Man måste arbeta och bidra till samhället. Man ska absolut INTE kunna försörja sig på bidrag finansierade av de skattebetalare som faktiskt arbetar och gör rätt för sig.

Hur i helvete kan det komma sig att just Svin-Otto är undantagen från arbetslinjen - som han själv designat - när inte ens cancersjuka individer under intensiv behandling är det?
Allianspacket visar gång efter annan vilka de egentligen är.
Parasiter.

Luspudlar

Det är något visst med parasiter. Varelser som livnär sig på andra varelser. Bosätter sig på eller innanför deras hud och sakta mumsar i sig av sina värdar.

Löss. Jag har aldrig haft löss. Förrän nu. Djur som slår sig ned i ens hårbotten. Som lever där. Äter där. Lägger ägg där. Föds där. Bajsar där.

Och helvete vad det kliar!

Dessbättre verkar det någorlunda lätt att bli av med dem.
Och nya erfarenheter ska man ju samla.
Skabb är värre.

På tal om luspudlar:
Folkpartiets store ledare, major Björklund, gör några sköna desperata utspel inför valspurten.

Det första är - precis som partiet majoren företräder - främlingsfientligt och spelar Sverigedemokraterna rätt i händerna: Man ska införa ett burkaförbud i svenska skolor.

Det andra handlar också om skolan - majorens älsklingsämne. Han vill gärna få den så lik sitt kära militärväsende som möjligt.
Man ska kunna tvinga föräldrar till elever att närvara i skolan.

I Riksdagen har man ingen närvaroplikt. Och där får man närmare 50 000 kronor i månaden för att vara med - oavsett om man visar sig eller inte. Det får varken elever eller föräldrar - eller, för den delen, lärare - som tillbringar sina dagar i skolmiljö.

Statsvetaren och göteborgsprofessorn Ulf Bjereld sköt majoren i sank med två välriktade små meningar:
"Hur gör Björklund om mamman i familjen bär burka? Får hon ha på den i klassrummet?"

lördag 7 augusti 2010

Kontorsplats i Göteborg

Är det någon - frilansjournalist eller annan frilansare - som behöver en mycket prisvärd kontorsplats i centrala Göteborg nu i höst kan ni höra av er.
Lämna en kommentar nedan.