Barn

Några av de skivor som har snurrat flitigast i min cd-spelare under sommaren är så kallade barnskivor. Och det är möjligt att man måste ha en snutt barnasinne kvar för att uppskatta dem till fullo, men jag tror att också en rätt stelbent vuxen själ skulle märka att man mår bra av den här musiken.

Tre alldeles utmärkta barnplattor har det åtminstone gjorts hittills i år. Både mina barn och jag är alldeles till oss.
Alla tre härstammar från Göteborg - och man kan notera att Göteborgs Kulturkalas, som satsar en hel del på barnen, i form av ett eget "barnkalas" i Trädgårdsföreningen, ändå inte bokat in någon av de aktuella hemmaplansartisterna.

- Det kan jag också tycka är tråkigt, säger Anki Sande, projektledare på Göteborgs Kulturkalas.
- Men vi blir översköljda av ansökningar och försöker verkligen få en så bra mix som möjligt. Fast det här ska vi ta till oss - finns det lokala artister som är värda att uppmärksamma bör vi göra det.
- Det kan ju också vara så enkelt som att de inte skickat någonting till oss.

Det kan det ju. Fast bandbokarna på Kulturkalaset kanske borde ha förmågan att leta lite själva också? Eller ska de ha det så enkelt? Undrar om Hammerfall och Laleh skickade några demos till Göteborg & Co för att få gigga på kalaset...

Hursomhelst är det jädrigt gött att lyssna till högkvalitativ och vältänkt musik tillsammans med sina barn.
Det är överhuvudtaget gött att umgås med sina barn. Kanske det göttigaste av allt. Och man måste passa på. Mina barn har växt som tusan den här sommaren.
Den lilla har gått igenom en ny ordexplosion och kan nu plötsligt säga saker som:
- Nu ska vi åka till mitt kissjobb. Där finns en massa direktörer som gör såhär, varpå hon sätter igång att demonstrera allehanda grimascher.
Fattar inte riktigt var hon plockat upp ordet "direktör"...

Den stora har blivit helt fantastisk på att ta hand om den lilla.
Och man börjar få fina kvitton på att man i alla fall lyckats med delar av sin uppfostran. Som till exempel när hon visar sin omtänksamhet, också mot andra. Eller när hon fortfarande är helt övertygad om att hennes mammas och mina vänner tillhör släkten, och vill ha ord på vad våra barn blir till varandra.
Eller när hon just satt tänderna - eller öronen - i Peter Pops nya skiva och intensivt hänger med i texthäftet. När Peter Pop, på smått genialt vis, rasta-toastat fram sitt pratparti i Jag är den jag är:

Du kan ha rasta hår eller elva tår
Vara nyfödd eller gammal, flera hundra år
Din pappa kanske är kines och din mamma japan
Och du själv är adopterad ifrån Pakistan
ADHD kanske Damp eller Dyslexi
Låt aldrig någonting få hindra dig
Från det du vill bli
Först när vi älskar oss själva för dom vi är
Ja då kan vi börja bygga en kärleksfull värld

utbrister hon:
- Exakt!

Exakt.
Barn.
Så fräckt.