Fredagsführer

Säga vad man vill om Disney (och USA-propagandan i slutscenen hade ju gärna fått klippas bort) men den här kortfilmen från 1943 (vann det årets Academy Award för bästa animerade film) bjuder ändå på en hel del höjdpunkter... Och hitlerhälsningar...

Kanelkultur

Det var kanelbullens dag igår. Vem har hittat på den? Jerkstrand och Dahl och dom, antagligen. Och visst, de kan väl få ha sina påhitt. De får gärna fira havreflarnets helg vad mig anbelangar - så länge de ger fan i att blanda in mig. Men det gör de inte. De har mängder av allierade. I mediavärlden och till och med i skolväsendet. Vad har kanelbullens dag i skolan att göra? Mer än att förvandla mig till den elake fadern om jag inte snällt lommar iväg och köper bullar efter middagen.

I dessa dagar kan man ju inte heller låta bli att fundera över vad som händer med den här typen av dagar om Sverigedemokraterna får vara med och bestämma. De vill ju inte stötta kultur som kan vara provocerande, hävdar de. Jag blir provocerad av kanelbullens dag.

SD vill också uteslutande stötta svensk kultur. Kanelbullen är kanske svensk. Men den elfte september lever farligt (kebabens dag). Och hur blir det med våffeldagen? Femtonde oktober kommer väl också att avskaffas (fetaostens dag). Och så mycket mer än äpple och päron kan det hädanefter inte bli fråga om den sjätte juni (fruktens dag). (Kan bli lite surt bara. De svenska sorterna mognar ju inte förrän på hösten.)
Allra mest spännande är kanske trots allt hur Sverigedemokraterna ställer sig till den elfte maj (negerbollens dag)...

Framtidens melodi

Igår var jag korkat trött. Hade bestämt mig för att gå och lägga mig tidigt. Men just när jag smällde igen datorn för dagen började en film på TV.
Apparaten stod annars bara på och surrade, efter utfrågning av KD:s Göran Hägglund och nyhetssändningar. Som mest var ett irriterande bakgrundsljud, det också.

(Apropå KD var jag just inne i deras valstuga vid Kungsportsplatsen. På utsidan sitter affischer av ett ansikte med texten "Kryssa Annelie Enochson". "Jag ser att ni tycker att man ska kryssa Annelie Enochson", sade jag. "Nja, det är ju Annelie själv som kör en kampanj", svarade mannen i den brungröna kavajen. "Jaha ja. Men vad tycker ni andra om det då? Hon gjorde ju några rätt sköna uttalanden i samband med Ship to Gaza". "Du tycker det ja...?" "Nej. Jag tycker att hon var helt slut i huvudet." "Då är vi överens på den punkten i alla fall", svarade mannen i den brungröna kavajen.)

Filmens inledande konversationer lockade till sig min uppmärksamhet. Och sedan kunde jag inte sluta titta. Det blev ingen tidig kväll igår heller, men det var det värt.
Framtidens melodi är en fantastisk historia. Så väl gestaltad, regisserad och filmad att man nästan hela vägen fram till eftertexterna är osäker på om det är en dokumentär eller en spelfilm man ser.
Den ingår i SVT:s satsning på svensk independentfilm, Frizon 2010, och det är just när sådant dyker upp i rutan som man förstår vad public service är till för. Utan en statligt finansierad TV hade vi aldrig fått se sådant här. Jag är mycket glad att jag fick göra det.

Idol

Tillsammans med mina barn var jag under helgen och såg Peter Pop i Trädgårdsföreningen. I år hade Kulturkalasets ledning, till skillnad från i fjol, haft den goda smaken att bjuda in honom.

För en musikintresserad förälder med tro på den goda kulturens förmåga att göra både världen och människorna bättre är det helt fantastiskt glädjande att se och höra en artist som Peter Pop. En snubbe som är ruskigt musikaliskt begåvad och gör grymt snyggt ihopsnickrade låtar för barn. En artist som ger järnet under sin föreställning och satsar allt på och för den hängivna barnpubliken. En kille som så fint tar hand om ungarna framför scenen, bjuder in dem i showen och får alla som vill att känna sig sedda.

Innan han kom till Trädgår'n och hemstaden var Peter Pop tillsammans med två tolvåringar från Brandströmska skolan i Uganda, där de besökte Munteme Junior School, spelade in en låt och en musikvideo.


Världen skulle säkerligen bli en bättre plats om fler engagerade sig i våra barn med samma glödande entusiasm som Peter Pop.

Den nyutnämnde Fair Trade-ambassadören Pop lyckas också få med sig stadens främsta politiker, kommunstyrelsens ordförande Anneli Hulthén (s) och dess vice ordförande Jan Hallberg (m), upp på scenen för att lira elgitarr (icke ipluggade) tillsammans med tre föräldrar från publiken i finfina rocklåten Vi har startat ett band. Om inte vi vuxna visar att vi kan släppa loss och ha kul - hur ska vi då kunna kräva det av barnen, menar han.

Hulthén skulle mycket väl kunna vara uppfödd på Deep Purple och AC/DC, hon lyckas se rätt cool ut där hon står med elgitarren vid knäna och gungar med i musiken. Hallberg satsar hårdare än sin ordförande men har uppenbarligen inte mycket taktkänsla i kroppen och ser synnerligen stiff ut. Det blir inte riktigt bra och inte riktigt rätt, men han försöker i alla fall - det måste man ge honom.
På så vis blir hans musikaliska insats identisk med hans politiska.

Det svenska kulturarvet

Igår var jag i Botaniska trädgården. På nallepicknick. Tillsammans med ett ofantligt stort antal förskolebarn, pedagoger och föräldrar. Alla barn hade ett kramdjur och matsäck med sig. Två äldre herrar spelade saxofon och dragspel för oss medan vi vandrade upp till picknickplatsen. "Här kommer Pippi Långstrump, tjolahej tjolahopp". Det lät fint.

Väl framme på den stora gräsmattan ropade en liten tant i folkdräkt åt oss att nu skulle det bli dans.
En rad frågor väcktes i mitt huvud. Är det dans att extremt långsamt lunka fram i en gigantisk ring (eller rättare sagt flera mycket stora ringar)?
Att gå med myrsteg i ett cirkelformat led är inte vad jag skulle vilja förknippa - eller att mina barn förknippar - med dans.
Varför är det så förbaskat viktigt att föra traditionen med ringdans vidare till generation efter generation? Flickor som niger var de sitter och var de står känns inte som det mest angelägna att tuta i våra telningar.
Och varför i hela friden har man - om man nu ändå satsar på att locka ut hela kommunens förskoleelever - två fantastiskt gamla spelmän som gnisslar på varsin fiol, stämda i olika tonarter - så att det låter skit. Rent ut sagt. Och låter den lilla damen, som säkert sjöng bra, gapa i en musikanläggning som är nästan lika gammal som spelmännen - så att inte heller hon låter bra.

Det måste gå att hitta modernare och mer angelägen kultur än så att proppa i våra barn. Ett minimumkrav vore ju annars att den lätt mossiga midsommarkulturen togs om hand av proffs - som får den att framstå som i alla fall lite lockande.

Om folkpartiet skulle lyckas få igenom kravet på en kulturkanon står vi annars där, med kraftigt irriterade trumhinnor framför en högtalare som levererar sprucken sång i mellanregistret till falskt fiolackompanjemang medan svenskarna föses runt i ring som zombier.
"Såhär gör borgarna var de går - och var de sitter och var de står..."

Mera barnkultur

Som ett komplement till tidigare tips om musik för barn kommer här ett nytt.

Dessutom vill jag passa på att tipsa samtliga människor om det alldeles utsökta program som går på Barnkanalen varje onsdag kl 18.30 från och med förra veckan - För alla åldrar.
Rydberg, den skånske boxaren, har länge varit en av mina idoler. Nu har jag fått en ny. Professorn. Missa dem inte i detta geniala program, av Peter Lennstrand.

Musiken till hans tidigare program är gjord av bröderna Lindgren. Och det är just de som gjort skivan jag ville komma till:

Bröderna Lindgren presenterar meningen med livet
Barnboksförfattaren Barbros söner Mathias och Andreas har, i likhet med mamma, gjort en hel del för Sveriges barn. Musik till TV-serier med Allram Eest och Höjdarna på taket. Och skivan Vuxen barnmusik där olika svenska sångare bjöds in för att sjunga deras låtar. En av de där sällsynta plattorna med riktigt bra musik som vänder sig till barn i första hand.

Nu kommer uppföljaren där de presenterar meningen med livet. Även om den förblir rätt dunkel. Klart är dock att skivan är minst lika bra som sin föregångare. De använder i hög utsträckning samma vokalister som sist – Nina Ramsby, Ebbot Lundberg, Kristofer Åström, Caroline Wennergren…
Och med sådana frontfigurer till brödernas sjuttiotalsrockande treminuterskompositioner blir det inte gärna fel.

Allra mest rätt blir det i Här är det jag som bestämmer med Patrik Arve som Svulloinspirerad skolpolis. Till den pumpande, distade basen – som hämtad från Arves teddybjörnar – meddelar han att ”man gör som jag säger” och att ”den som garvar åker i fängelse – så är det bara”.
Eller när Kristofer Åström sjunger om att han kan nästan allt. Till exempel gå i sömnen och säga konstiga saker som ingen förstår.
Och när Britta Persson berättar att hon ”är en annan sort, en som längtar bort, som drömmer mer”.
När Hajen, med sin grymt charmiga röst, sjunger ”Jag är ingen superhjälte, jag, men trivs ju ändå bra med mina lagom snabba ben” blir man nästan tårögd.

Och dessutom finns ytterligare många fina spår, som är nästan lika bra. Nina Ramsby sjunger två låtar som är bra båda två – den sorgsna rymmarsången Aldrig hem igen och betydligt fartigare Här kommer ambulansen. Ebbot frontar en stökig sak där trummisen får en hel del jobb. Olle Ljungström sjunger halvfalskt om längtan hos en övergiven sten/boll i Kasta iväg mig och Those Dancing Days tar sig an en sjuochetthalvtårings minnen från i fjol.

En riktigt fin samling för alla åldrar.