Sonisphere pt 2, Hultsfred 18-19/7

Väderleken är det största hotet mot en festival. Strålande sol utan stekhetta skapar perfekta förutsättningar och kan göra alltsammans till en dröm. Spöregn och kyla kan få drömmen att helt byta karaktär.

Mastodons konsert hade säkert kunnat bli en av Sonispheres bästa. Bandet spelade tajt och med stor inlevelse och har dessutom karismatiska frontmän - inte minst i form av basisten/sångaren Troy Sanders. Så hade det inte varit för en ljudtekniker som borde byta jobb och som dränkte all sång eller för det att himlen öppnade sig...

Det blev ett våldsamt regnnde. Som på ett ögonblick gjorde publiken - de delar av den som inte hade förberett sig med regnponchos - dyblöt och förvandlade marken till geggamoja. Och som fick mig att inse att jag var felklädd. Jag borde ju också haft en regnponcho. Minst. Å andra sidan fanns de som var ännu mer felklädda - i vita lågskor och genomdränkta, mångkilostunga munkjackor.

Dessbättre täppte himlen igen sitt stora hål strax efter det att Machine Head hade inlett sin spelning. De drog enorma mängder folk. Vilket fick sångaren Robb Flynn att med illa dold skadeglädje utbrista: "I think the popband The Killers were playing here last week. And we've got twice as many attendants. So FUCK The Killers!"

Howlin' Pelle Almqvist är en ruggigt skicklig publikdomptör och mycket god entertainer. Även om jag känner mig lite trött på The Hives. Det är inte bara det att det mesta de gör låter likadant - har man sett dem live en gång vet man ungefär hur nästa spelning kommer att gestalta sig.
Även om det efter all fullständigt odynamisk och megatung brötmetall var skönt med en lite lättviktigare inslag. man kunde allt ha blandat lite bättre när man satte ihop programmet. Som det nu var spelade alla band som har mer av rock'n'roll à la 70-talet i sin musik - The Hives, The Cult och Primal Scream - i rad.

För efter The Hives var det dags för storfavoriterna. För min del, alltså. Och jag tog plats längst fram vid Stage 1. Fortfarande har jag lite svårt att komma över den första chocken när bandet äntrade scenen: Ian Astbury har blivit en tjockis. Efter att ha varit en förebild inte bara som sångare, utan också som en av de snyggare och coolare sångarna i rockvärlden ser han numera betydligt mer ut som en boulespelare än som en rockstjärna - om ni förstår vad jag menar.
Har han börjat dricka igen, tänker jag. Eller är det just det att han slutat dricka som givit honom denna kropp? Nej, det kan det väl inte vara - det var ju över femton år sedan han lade av. Det kanske helt enkelt är så att han blivit gammal. Att gubbmagen hunnit ifatt honom.

Återigen blir jag irriterad på Tom Vitorino, amerikansk b-skådis och The Cults manager. På ett synnerligen snorkigt vis har han först mejlat med mig angående en intervju med Astbury och sedan plötsligt slutat svara. Hade han bara skött sig lite hade jag kanske kunnat lista ut svaren på frågorna själv efter en pratstund med sångaren.
Politik hade vi också kunnat diskutera. Från scenen kommer inga politiska budskap. Men Astbury har tagit ställning mot flera krig - bland annat det i Irak - och sagt saker som att det visserligen är bra att USA i Barack Obama fått sin första svarta president, men att det hade varit bättre om hans fru tagit över.

I mellansnacket nöjer Astbury sig med att berömma den svenska naturen och det vackra spelområdet där man från scenen har utsikt över sjön.
Och vad spelar det egentligen för roll hur han ser ut och att han blivit en köttbullsfarbror när han fortfarande sjunger så sanslöst bra?

De öppnar vågat, genom att bränna av She Sells Sanctuary redan som första nummer. Kanske någorlunda logiskt, eftersom de till hösten ska göra en turné där de spelar hela Love-albumet från 1985. Så blir det dock inte nu, visar det sig redan i låt nummer två där de väljer gamla Spiritwalker från första plattan.

"This is a song for all the retarded people in the audience", säger Astbury och kör Wild Flower - en av mina absoluta favoriter. Å andra sidan tillägger han: "I'm pretty retarded myself", så det må kanske vara hänt.

Från senaste plattan blir det bara två spår - singeln Dirty Little Rockstar och I Assassin. Och totalt blir det en hel rad med finfina kompositioner: The Phoenix, Lil' Devil, Fire Woman, Sweet Soul Sister, Rise, Rain... Före avslutningen med Love Removal Machine.
Förgäves väntade jag på Revolution, men det är nog det enda jag kan klaga på. Förutom att det var en onödigt kort konsert. De kör exakt en timme och lämnar dämed en halvtimmes lucka tills det är dags för Primal Scream på nästa scen.

Primal Scream är visserligen ett charmigt rockband med en fin frontfigur i den Svenne Hedlund-like Bobby Gillespie. Men övriga medlemmar i bandet är tråkiga att se på och musiken blir aldrig lika intressant som Black Crowes. Eftersom många är angelägna om att få fina platser framför första scenen när Metallica ska kliva upp på den är det dessutom en lite otacksam uppgift att spela på tvåan precis före dem.

Jag är inget äkta Metallica-fan. Men har alltid tyckt att James Hetfield är en imponerande sångare och musiker. Liksom att bandet gjort ett antal alldeles lysande låtar.
Nattens konsert ger mig inga anledningar att ändra de uppfattningarna.

Metallica är en ruskigt tajt bandmaskin och de bjuder på en riktigt bra show i den småländska natten. Det är befriande att se en konsert av det här slaget utanför fotbollsarenornas tråkiga inramning.
Hetfield har åldrats på ett klädsamt sätt och är idel leenden. Verkar ytterst välmående och nöjd. Tilltalar sin publik på ett lugnt, trevligt och mycket respektfullt vis.
Den är stor - publiken. Det är ingen tvekan om att det är det här merparten av festivalens besökare kommit för att se. Vart man än tittat under dagen har man sett Metallica-tröjor och alla jag talat med, utom en old school-kille från Blekinge som i likhet med mig själv tyckte att The Cult var det främsta namnet, bekräftar att det är Metallica de spetsar in sig på.

Bandet varvar äldre klassiker med låtar från fjolårets Death Magnetic. Innan nattens tystnad får lägga sig över den småländska småstaden har ett av världens största och tyngsta band hunnit med One, Sad But True, Nothing Else Matters, Enter Sandman - allt det där som fansen ville ha.
Om danske trumslagaren Lars Ulrich höll sitt löfte och badade med dem i sjön efter konsertens orkar jag inte stanna för att kontrollera.

Den första Sonispherefestivalen har gått av stapeln och även om det på fredagen hade sålts väldigt många färre biljetter än vad arrangören hade hoppats på - 30 000 istället för 50 000 (vilket fick dem att under fredagen rea ut 250 biljetter för 99 kr styck - en tiondel av det ordinarie priset) - finns mycket att vara nöjd med.

Hårdrockspubliken är som sagt den mest toleranta och trevliga man kan tänka sig. Och även om det är sorgligt att se familjer som tillsammans går på festival där tonårssonen framåt nattkröken skickar sms till vännen och inleder med "Är i Hultsfred. Min pappa är så jävla full...", är det faktiskt ovanligt lite urartad fylla man tvingas beskåda.
Personalen på plats är föredömligt trevlig.
Tidsscehmat håller prickfritt ända fram tills det är dags för Metallica som måste vara lite primadonnelika och låta publiken vänta 25 minuter extra innan de låter den få vad den vill ha.

Finns inget att klaga över då? Jo, parkeringen som sagt. Avgiftens storlek och längden på sträckan mellan parkeringen och festivalen. Liksom avsaknaden av ljus. Att försöka hitta sin bil på en enorm parkeringsplats i totalt mörker klockan två på natten är som värsta deckargåtan.
Bankomaterna också. Att låta mer än 30 000 personer dela på två automater är att be om dålig stämning. En av de båda bankomaterna slutar dessutom att fungera medan jag står i den längsta och långsammaste bankomatkö jag någonsin stått i.

Men köernas storlek - också de till alla de snabbmatsställen och öltält som finns på området - gör att man misstänker att arrangören trots allt blev av med ytterligare en bunt biljetter. Ska festivalen hålla för ytterligare två femtedelar med folk är det inte bara antalet bankomater man behöver öka om det inste ska uppstå irritation i folkmassorna.

Man kan naturligtvis ställa sig frågan hur många festivaler en svensk sommar kan rymma innan bristningsgränsen är nådd. Men även om vi har en hel del vid det här laget tycker jag att Sonisphere är ett välkommet tillskott. Det var en god dag.

Se bilder här.