En skräckhistoria

Det såg inte ut som om vädret skulle bli bättre än halvdant. Så vi bestämde oss för att lämna sommarstugan, strunta i badstranden och åka in till stan. Det är en biltur på ungefär 20 minuter. Vi skulle handla och äta lunch. Strosa lite.

Vi stuvade in oss i bilen. När jag vred om nyckeln startade den inte. Det spelade ingen roll hur många gånger jag upprepade försöket. Vi stuvade ut oss ur bilen.

Att vara i sommarstugan utan fungerande bil är ingen bra idé. Bland annat eftersom det inte finns någon affär på gångavstånd.

Jag promenerade förbi kohagen, hästhagen och ner till bonden. Han kanske kunde köra upp sin bil till vår så att vi kunde koppla ihop dem med startkablar.
Men han var inte där. Det var ingen annan heller. Bara den lilla hunden. Hulken.

Jag promenerade tillbaka och gick mot grannarna åt andra hållet. En var hemma. Hon tog med sig bilen och vi kopplade startkablar. Vår bil ville ändå inte starta. Vi kopplade om, lät grannens bil gå så att batteriet skulle hinna ladda - men vår bil vägrade.

Samtidigt blev himlen mörkare och mörkare. Till slut exploderade den och rämnade så att enorma mängder vatten ramlade ner över oss. Allt medan det fortsatte att smälla och blixtra. Grannen erbjöd sig att lite senare bogsera oss till en verkstad - om vi bara kunde hitta en bogserlina - innan hon körde hem igen.
Vi ringde till samtliga bilmekaniker i socknen som finns listade i katalogen. Ingen kunde göra någon utryckning - vi var tvungna att få bilen till någon av dem.

Blixten slog ner i grannens björk. Den klövs och nävern krullade ihop sig längs stammen.

Än en gång promenerade jag till bonden. Har man traktorer och skördetröskor måste man rimligen äga en bogserlina.
Den här gången var ingen alls hemma. Inte ens Hulken.
Det regnade något alldeles våldsamt, himlen var svart, det åskade och blixtrade och jag var helt genomsur. Dörren till ladan stod öppen.
Det är sådana här miljöer man använder för slutscener i obehagliga berättelser och filmer, tänkte jag. Bortanför civilisationen, utan möjlighet att ta sig dit, ett hejdundrande åskväder, en övergiven bondgård och en öppen ladugårdsdörr...

Men det blev ett lyckligt slut. Bilen går igen, efter en reparation som visserligen kostade några sura tusenlappar.
Regnvädret gjorde att taken till varuhusen i staden rasade in.
Så kanske ska vi vara glada att det inte var där vi befann oss.
En öde bondgård i ösregn och århundradets åska behöver inte vara fel.