Sonisphere Festival, Hultsfred 18/7

Lämnar ett regnigt Göteborg för att till min glädje finna att himlen spricker upp när jag äntrar Småland.
Det känns fortfarande en smula märkligt - hela arrangemanget med en hel dags hårdrock i en folkpark i de småländska skogarna. En känsla som inte förminskas när man tar den dryga promenaden från parkeringen till festivalområdet (det tar närmare en halvtimme att gå - och med tanke på att det kostar hundra spänn att ha bilen stående där över dagen känns det väl långt) och passerar villorna i det lilla samhället samtidigt som baskaggars muller hörs på avstånd. Gatorna bär namn som Gevärs- och Pistolgränd, Sabelstigen. Lämpligt, kan tyckas, med tanke på musikgenrens faiblesse för våldsam tematik.

Tatuerade män i olika storlekar och stilar bär på ölkassar och liggunderlag. Det där med att de är olika är inte oväsentligt. Hårdrocken är en bred genre. Här finns allt ifrån konstitutioner som mest består av en enda ölmage till benrangel och muskelstinna broilers. Snaggade eller långhåriga och sminkade. Hårdrocken är också en tolerant genre. Ingen tittar snett på den andre.
Fler män än kvinnor är det, visserligen. Men det finns gott om exemplar av båda könen.

Tråkigt nog missar jag Dead by April och The International Noise Conspiracy. Lamb of God står på scenen när jag anländer, strax efter tre. De får till ett ordentligt tryck. Även om deras förväntningar på den svenska publiken uppenbarligen var ännu högre: "I thought this was fucking Sweden".
Mot slutet spelar de sina främsta stycken och tillägnar ett av dem männen bakom festivalen - medlemmarna i Metallica. "You might have heard a shitty version of this song in some stupid video game", introducerar sångaren stycket ifråga.

Lagom till Meshuggahs konsert börjar regnet i alla fall falla. Men med tanke på värmen och att det inte är några våldsamma mängder är det fullt uthärdligt. Scenområdet har en på något vis angenäm doft av ladugård.

Jag ska villigt erkänna att jag inte hört en ton av somliga av dagens artister. Bland dessa finns Cradle of Filth. Ändå står jag redo när bandet intar scen 1. Och kan snabbt konstatera att sångaren både ser ut och låter som en imbecill, dra slutsatsen att musiken förmodligen vänder sig till likasinnade och gå därifrån.

Bilder finns här.