Semester

Det är fantastiskt att komma till landet.
Att se barnen bete sig som kalvar på grönbete. Att se kalvar på grönbete. Hästar.
När barnen efter en stund förstår att man kan göra oändligt mycket mer i en gigantisk trädgård än i en trerumslägenhet i stan.
Att själv sakta men säkert gå ner i varv och förstå att man inte behöver kolla nån e-post eller har särskilt många fler måsten än att se till att familjen mår väl, får föda och svalka i lagom dos.
Att diska handdisk och lyssna på radio.
Att känna igen sig. Bland annat i att det är Almedalsvecka när man kommer till landet. I insikten att ingen bryr sig om Almedalsveckan - allra minst man själv - utom de som är där. Den känns som en enda stor firmafest för politiker och lobbyister som faktiskt inte angår någon annan.
(Sådär tänker kanske politikerna och lobbyisterna om musikfestivalerna också. Som jag följer med visst intresse. Men där finns en hängiven publik. Människor som älskar att vara där men som inte själva arbetar med musik. Jag undrar om det finns några sådana hängivna människor i Almedalen. Det tror jag inte.)
Att strosa till stranden, plocka smultron, hoppa från hopptornet ner i Flämsjön, lyssna till alla som talar västgötska utan att skämta, se ungarna förväntansfullt öppna den röda brevlådan vid landsvägen, lösa dagens korsord, läsa Harry Potter för den äldsta, lyssna till den yngstas sånger och rövarhistorier, att på avstånd höra dem båda - kluckande av skratt - medan man betraktar den vackra svenska naturen och tömmer huvudet, att dricka öl eller vin med den älskade frun på kvällen.
Det kan vara det bästa som finns.