Rampfeber

Igår kväll kunde man på Smaskens pub/pizzeria uppleva smygstarten av Klubb Rampfeber. Naturligtvis var man tvungen att gå dit. Att skapa en musikscen i östra Göteborg är ett i allra högsta grad behjärtansvärt initiativ. Nödvändigt nästan.

Klubbkaptenen själv, State, inledde kvällen. Med både blues, country och visa. Därpå följde två, för mig, nya bekantskaper. Bror Gunnar Jansson - en ung man på 23 bast som fått deltablues med arvet och som förvaltar det osannolikt väl. Riktigt tunggung från enmansorkestern och en röst som knappt behövde mikrofonen för att fylla lokalen.
Avslutande PG Strange framförde i huvudsak visor av Vreeswijk, Taube, Afzelius med flera. Men var allra bäst när han gav smakprov på sina egna tonsättningar av Dan Anderssons dikter. Den skiva han kommer att släppa under våren är med all sannolikhet någonting att se fram emot.

Liksom fortsättningen av Rampfeber. Nästa gång blir den verkliga premiären. Som då äger rum i en annan lokal - Tidbloms, vid Olskroken. Som jag har förstått det ska klubben hålla till på Tidbloms en gång i månaden och på Smaskens en gång i månaden. På det förstnämnda stället ska man kunna avnjuta originalmaterial och på det andra covers - men inte den gamla vanliga Hotel Alabama-blandningen.
21 januari kan ni rita in i almanackorna redan nu. Och när den dagen kommer bege er till Tidbloms. Jag kommer att vara där. Kanske finns jag till och med på scenen.

Utöver musiken och publiken var det bästa den födelsedagspresent som överlämnades till State och bestod av kungafamiljens årsbok. Baksidestexten som ska locka till läsning talar om "fartfyllda statsbesök". Fruktansvärt roligt. Inte minst i kombination med bilderna av vår stelopererade drottning - inte en fartrand så långt ögat når...

Highway to Hells Jingle Bells

Idén att göra en hårdrockande julshow är - hur befängd den än kan verka - gnistrande som det mest idylliska vinterlandskap.

Hårdrocken har flera egenskaper som gör att den lämpar sig även i ett sådant här sammanhang. Det handlar inte bara om musiken - alla fantastiska hårdrockslåtar som gjorts. För visst finns det en hel drös mediokra och usla hårdrockskompositioner också.
Men hårdrockspubliken är speciell. Med sin oreserverade kärlek till musiken, sin genuina snällhet och sin - numera - sköna åldersblandning.

Dessutom finns i arkiven inte bara sköna tv- och videoklipp från musiken och artisterna i sig - från sjuttiotalets platårock, via åttiotalets pudel-, spandex- och suspensoardito, till dagens tämligen varierade genreblandning - där finns också helt underbara inslag där självutnämnda förståsigpåare diskuterar hårdrocken och dess inverkan på ungdomar och mänsklighet. Det har Mattias Lindeblad och Melker Becker tagit fasta på och på scenens storbildsskärm får vi, utöver disneylika julkort från Ronnie James Dio och andra, beskåda det undersköna eländet. Det klassiska klippet från Svar direkt, där en allt annat än neutral pingstpredikande Siewert Öholm leder en debatt om WASP och deras budskap.


Ännu roligare är inslaget från vårt objektiva nyhetsprogram Aktuellt som sändes 1984 (där en nästan lika objektiv forskare inom det etnologiska fältet redovisar några intressanta slutsatser - inte minst av geografisk natur).


Annars har Hells Jingle Bells inte särskilt mycket med julen att göra. Bortsett från julbordet, där man kan smaka Dee Sniders löksill och andra läckerheter, och dekoren handlar det om hårdrocksklassiker som Ace of spades, Run to the hills, We're not gonna take it och så vidare och så vidare.
De flesta numren framförs av Hammerfalls sångare Joakim Cans. Och min enda invändning mot showen är nog att jag saknar ytterligare en sångare. En som representerar en annan sorts hårdrockare. Cans hör nämligen till de som sjunger ljust, rent och med vibrato. Jag hade gärna sett en raspigare rockröst också, som bättre kunde förvalta sånger som i original framförs av sångare som David Coverdale, James Hetfield och Alice Cooper.

MEN - själv ska jag aldrig mer offentligt framföra en cover av AC/DC:s Highway to hell. Det bestämde jag mig raskt för medan jag under showen hörde Petra Kvännå göra sin version. Satan i gatan vilken pipa! Bara den är värd full pott.

För övrigt har jag fortfarande inte hört att några Lasse Franck-låtar spelats som motmedel mot malaria i Musikhjälpen.
Men såg igår kväll Ruben Östlunds smått geniala film Gitarrmongot på SVT. Det är annat än Aktuellt och Svar direkt, det.

Moget

Under sina år på jorden uppnår man förhoppningsvis en viss mognad. Kanske sker den gradvis, lite omärkligt och mest hela tiden. Men då och då tar man ett större kliv i riktning mot sin kulmen. Eller passerar en gräns då tecknen på personlig utveckling blir överväldigande och uppenbara.

Man kanske ger lillebror den största kakbiten utan att tveka och tänka på millimeterrättvisa. Eller man kanske märker att det var lika roligt att ge sina föräldrar en julklapp som att själv få en. Plötsligt väljer man en ledig dag att stanna hemma och städa lägenheten istället för att springa i skivaffärer eller följa med kamraterna på krogen. Man kollar hellre på en dokumentärfilm än på en taskig filmatisering av Guillous Hamiltonromaner och man gråter framför nyhetsreportage eller hollywoodfilmer där barn far illa.

Igår tog jag ett nytt sådant där kliv på mognadens trappa mot full blomstring. För första gången hittills i mitt lilla liv använde jag en näshårstrimmer.

Bilister och repliker

Ibland blir man trött. Sur och trött. På bilister i svarta BMW:s till exempel. Ibland blir man nöjd. Med sig själv. När man hittar rätt ord i tid till exempel.

Jag klev idag ut ur Stora Saluhallen med min lunch i en påse. På gatan utanför - den kullerstenslagda gatan som i första hand är avsedd för fotgängare och cyklister, men där också biltrafik är tillåten - kommer en svart, modern och sportig BMW körande i alltför hög hastighet. Jag tvingas ta ett steg tillbaka och släppa förbi den. När den passerar klappar jag den några gånger i sidan.
Bilisten - inte oväntat en man i övre medelåldern - parkerar ett par meter längre fram, sliter upp sin bildörr och häver överkroppen ur bilen medan han gapar:
- Kom hit då, ditt jävla dumhuvud!

Jag vänder mig om och ropar tillbaka, i ett betydligt mer lojt tonfall:
- Liiiten penis...

Mera Cooper (och Franck)

Den gode Alice Cooper passade under gårdagens göteborgsbesök på att låsa in ett antal programledare i en glasbur. Det kan beskådas här.

Programledarna leder Musikhjälpen som samlar in pengar för att minska malarian i världen. Det gör de via lyssnare som önskar låtar. Den här veckan finns alltså extra goda anledningar att önska sig sånger av inte bara Alice Cooper. Varför inte också något alster av Lasse Franck...?

Vilken kväll! Vilken vecka!

Ja, jösses...

Vad säger man?
Nurse Rozetta, Guilty, From the inside, Killer, Black Widow, Go to hell... Nästan för bra för att vara sant.
Den som har vägarna förbi Västerås ikväll bör ta tillfället i akt och skåda mästaren.
Läs recension här.

Ett synnerligen trevligt rep i söndags, finfina lussefiranden som föregick konserten igår, Hells jingle bells imorgon... Ser ut att bli en minnesvärd vecka.

Återstår väl egentligen bara att tipsa om det mest eminenta Alice Cooper-coverbandet - Institute of Nude Wrestling.

Godis

Den som har Spotify värmer med fördel upp inför måndagen med att via följande länk lyssna till vad Alice spelade i fjol (i alla fall som jag minns det). Dessvärre fattas både Cold Ethyl och Steven eftersom Welcome to my nightmare-plattan av någon anledning inte finns hos Spotify. Ändå ingen dålig låtlista: Alice as in Berlin

Kungen kommer

Karl XVI G har fått frottera sig med noblessen och hans kvinnor har fått sina festblåsor recenserade i varje tidning med självaktning. (Lite synd att ingen recenserade Calle Bildts uppsyn som, om möjligt, blev fånigare än någonsin där han satt utstyrd som något slags katolsk biskop.)
Överbefälhavaren och krigsupptrapparen Barack Obama har också hedrat Skandinavien med en visit och ett försvarstal för krigen när han hämtade ut ett pris för dess raka motsats.

Skönt att en riktig kunglighet också hedrar oss med ett besök redan på måndag. Då intar Alice Cooper scenen i Lisebergshallen. Ryktet säger att showen, som bygger på senaste plattan, ska vara en av de mer storslagna och teatraliska någonsin.
Dagen efter besöker hedersdoktor Cooper Västerås.

Med en så lovande händelse att se fram emot är inte bara helgen räddad. Veckan får också en garanterat lysande start.

Frank igen

Det var så bra igår. Och jag är så nöjd med att ha varit där. Och uppmanar alla som befinner sig i Stockholm ikväll att bege sig till Göta källare.

Läs recension i Fria Tidningen.

Frank ikväll

Den som befinner sig i Göteborg ikväll bör inte missa Frank Turner, som jag skrivit om tidigare.
Det gäller också den som imorgon vistas i Stockholm. Där spelar han på Göta källare, här i stan framträder han med sitt band på Parken.

Eftersom jag nu till mitt stora förtret missade Ossler förra veckan tänker jag inte gå miste om också den här chansen.

Med morgonhumör lyckas jag inte hitta mina Frank Turner-plattor - istället värmer jag såhär i gryningen (om nu solen överhuvudtaget tänker ge sig till känna) upp med Matt Costas Unfamiliar faces, tills dess att jag får ro att leta mer systematiskt.
Ses på Parken då.