WOW, lördag, del 3

Det är inte den allra enklaste uppgiften Florence Valentin har när de äntrar Linnéscenen efter det att smått legendariske Ljungström lämnat den.
Men deras publik är glad åt deras ankomst och bandet stompar igång med god energi.

Själv har jag inte riktigt förstått vad Florence V tillför det svenska musiklivet. De låter som det Clash-inspirerade sena Ebba Grön, fast lite snyggare, mera välpolerat - lite mer som affischpojkar. För mycket Noice. Med alldeles för mycket fotbollskörer à la Håkan Hellström.

Och med vilken trovärdighet sjunger den uppenbart välmående Love Antell, iklädd festivalens fulaste linne, att han springer i skytteltrafik mellan systemet och socialen?
Nej, det klingar falskt.

Han har inte bestämt sig för om han vill vara Thåström eller Per Gessle. Det är dags att göra det.

Visst önskar man att solen hade strålat över publiken framför Azaleascenen när Amadou & Mariam tar den i besittning. Men visst lyckas de, tillsammans med sitt fantastiskt svängiga och tajta band, ändå mana fram känslan av värme och ljus när de serverar sin musik från Mali.
Endast en stendöd själ kan stå still samtidigt som bandet och de blinda frontmännen gungar fram sina sånger. Nästan uteslutande upptempodelarna av deras verk, med favoriten Batoma mitt i.
Deras glädjesmittande framträdande är en av festivalens höjdpunkter.

Wolfmother gör ett välbehövligt framträdande. När de kör igång sin Zeppelin/Hendrix-influerade hårdrock med Dio-aktig sång fylls äntligen en del av den saknad efter lite ordentligt jävlaranammaröj som uppstår när resten av utbudet är såpass städat som det är på Way Out West.

WOW, lördag, del 2

Efter en minst sagt oroväckande inledning, med Förgiftad man från senaste plattan, där han både sjunger falskt (som satan) och missar perioderna, bjuder Olle Ljungström på en smått magisk konsert.

Han är en av landets mest humöriga artister - huruvida det ska bli utsökt eller pinsamt beror på om det är en glad eller en sur Olle publiken får möta. Och visserligen verkar han farligt nära gränsen några gånger, som när han besvarar en mans skrik efter sin favoritlåt med: "Det kanske är första gången du är på konsert? Du kanske tror att du är i en hotellbar - där man kan önska? Men jag tror inte att din lilla uppfattning intresserar någon härinne - och allra minst mig".

Men han verkar vara på uppriktigt gott humör. Och konstigt vore det annars. För den oreserverade kärlek som strömmar från publiken mot scenens huvudperson är så uppenbar och så mäktig att man blir rörd, också som en del av åskådarhavet.

Och det är omöjligt att inte älska Olle Ljungström. En man vars mellansnack kan bestå av exempelvis följande introduktion: "Har ni gjort det ni ska? Knullat, ätit, sovit, hämtat pengar på soc? Tagit er juristexamen? jag har inte gjort nåt av det. Jag försöker nämligen bara efterlikna er andra". Och så kör han En apa som liknar dig, i en version som är långt mycket bättre än skivans.

Det dröjer länge innan det kommer fler låtar från nya plattan. Och redan i andra låten hittar han tillbaka till rätt tonart. Hans röst sticker okontrollerat iväg ibland - den är ju sådan - men håller sig i allt väsentligt till huvudspåret. Vi serveras många höjdare: Överallt, Nåt för dom som väntar, Morotsman, Det betyder ingenting. Och det är först när det är dags för ännu ett nytt nummer - MC7 - som rösten börjar svaja igen. Kanske har han inte framfört det nya materialet tillräckligt många gånger för att det ska ha hunnit sätta sig i muskelminnet. Texterna kan han inte utantill - inte heller till de gamla dängorna. Han sneglar med jämna mellanrum mot notstället.

Men det gör inget. Han serverar naket och ärligt ur sitt magnifika skafferi. Avslutar med Norrländska präriens gudinna, men låter pubilken bli bönhörd och återvänder för att sjunga Jag spelar vanlig och Svenskt stål.

Hur växer inte en sång som Jag och min far av presentationen: "Jag har växt upp i fullkomlig omedvetenhet, om det mesta. När jag insåg att min brutala skit till farsa hade satt på min mamma - bara för att jag ska kunna stå här - förstod jag att han förtjänar om inte koncentrationsläger så i alla fall att bli omsjungen som om han vore död. För det är han inte - han lever i allra högsta grad"?

Han står i alla fall upp, Olle. Går visserligen ytterst långsamt och stödd på käpp. Och har det där fågellika över sig som varje farbror i ålderdomshemmets korridorer - smal till den grad att kläderna inte sitter och långsamma, långsamma rörelser. Man vill så innerligt gärna ta hand om honom. Bjuda tillbaka.

Och man kan inte låta bli att, som flera gånger förr, undra om det är sista gången man ser honom när han, medan orkestern fortfarande röjer hejvilt på scenen, oändligt långsamt vandrar bort med ryggen mot publiken för att sakta, sakta ta sig nerför trappan som leder av scenen.

Mot det talar dessbättre ett vitalt och storslaget liveframträdande.
För att citera honom själv: Tack!

WOW, lördag, del 1

Dag två startar, för min del, med [ingenting] i Linnétältet. Och det finns det anledning att vara glad för. Sexmannabandet låter riktigt bra. Glatt och luftigt, fyllt av fina pianoslingor och med ett ordentligt driv - kanske beroende på de dubbla trumseten och slagverkarnas skicklighet.

Producent Jari Hapalainen själv kommer upp och gästspelar och det enda man egentligen kan önska sig är lite mer prat, eller glädjeyttringar eller annan karisma, från frontmannen. Men han sjunger bra - och det är väl huvudsaken.

Om det här är Stockholms svar på Håkan Hellström vinner huvudstaden lätt i mina öron.

WOW-bilder

Jag lägger upp lite festivalfoton här.

WOW, fredag, del 3

Jag gör en intervju (kommer i Fria Tidningen så småningom) med Christopher Sander, från [ingenting], som verkar vara en sympatisk man med fast handslag.

Sedan går jag till Flamingoscenen, där Robyn bjuder på en grym spelning. Hon är någonting särskilt, Robyn. Har gått sin egen väg hela tiden - och det ska hon respekteras för. Dessutom har hon ett sånt jäkla sväng. I sig själv. I rösten och attityden. Känslan. Man undrar nästan om hon verkligen behöver Andreas Kleerup och de andra pojkarna som kompar henne.

Fast när hon presenterar sin första gästartist, Mapei, med orden "det fetaste vi har" börjar man tvivla lite på hennes omdöme. För om den falsksjungande Mapei är det fetaste vi har befinner sig det svenska musikundret i akut kris.

Betydligt roligare att plocka upp Dr Alban för att köra No Coke i duett. Robyn hävdar att det inte är ironi. Jag hoppas att hon ljuger.

Hursomhelst låter det fantastiskt bra. Om Dream On, till exempel. Och Robyn själv verkar njuta ordentligt. Vilket smittar oss andra. Hon är en stor stjärna.

Sedan är det dags för årets krock. Wilco vs Laakso.

Wilco startar en kvart före Laakso, så jag börjar där, vid Azaleascenen. Och hur mycket jag än gillar att höra den härjade men skönsjungande Jeff Tweedey och hans mannar mala monoton välspelad rock, där de hittar och fastnar i fultoner och där Tweedy ett slag övergår till att spela telekabel - han lattjar helt enkelt med pluggen i handen, ser till att det blir kontakt och knaster - känner jag efter en stund att jag måste överge de erfarna äldre herrarna för de yngre och lovande. Hur suggestivt och bra Wilco än låter.

Jag rusar bort till Linnétältet, där Laakso snart ska upp på den förhatliga Västerbron. De är fruktansvärt bra Laakso. Men har ett tag hamnat i skymundan av frontmannen Markus Krunegårds soloprojekt. Och de låter faktiskt lite orepade. Eller åtminstone otajta. Men Krunegård har svar till dem som spekulerar i att bandet är på väg mot graven: "Här kommer i alla fall en helt ny låt - i fissmoll". En riktigt lovande historia, dessutom.

Jag måste tillbaka till Wilco, känner jag efter att ha konstaterat att den riktiga högenergi jag förknippar med Laakso inte riktigt vill infinna sig. Så jag lämnar Linnétältet. Men har inte mer än kommit ut när jag hör Krunegårds elektroniska: "I am a waste of time, if you ask me, if you ask me" - och jag blir tvungen att springa tillbaka. Dancing Queen är nog bandets allra bästa låt. Dessutom följer de upp den med suveräna uppväxtbetraktelsen Norrköping.

Jag hinner ändå se Wilcos avslutning. Tweedy uppmanar publiken att klappa takten. I ett rätt så makligt tempo. "If we can't do this together - what can we do?" Och att inte öka den, när trummisen slutar spela. I USA, säger han, ökar publiken alltid då. De har så bråttom. Måste alltid vara någonstans, är alltid på väg. "You don't have to be anywhere else", säger Tweedy. Och har helt rätt. Och han ser också mycket nöjd ut när publiken taktfast klappar vidare - utan minsta ökning.

Göteborgs Symfoniker har under tiden riggat den andra stora scenen, burit upp alla sina stolar och instrument. De stämmer på det där sättet som symfoniorkestrar gör och spridda stråktoner droppar ner över Slottsskogen.
Sedan kliver stjärnan på, i sin svarta rock - eller klänning, eller vad det nu är - och med en tafatt vinkning och ett mycket försiktigt "Hi!" hälsar han den gigantiska publiken.
Antony måste ha underskattat sin popularitet rätt rejält, eftersom han blivit både chockad och rörd över att såväl fjortonåringar som sjuttioåringar hälsat på honom när han vandrat omkring på Göteborgs gator.

Det låter som man kan vänta sig. Smått magiskt. Publiken är andäktig och efter varje nummer lyckas de överrösta den månghövdade orkestern. Som åskådare har man känslan av att bevittna någonting mycket speciellt.

Norska Röyksopp låter också som förväntat. Bra. Jag är ingen fan av elektronisk musik egentligen, men de här gossarna lyckas kombinera monton suggestivitet med lagom mycket uppiggande melodier så att det är svårt att värja sig. När vi dessutom får se Robyn komma upp och låna ut sin levande röst och kropp till deras musik blir den fantastisk.

Glasvegas poserar för glatta livet. Och låter hyggligt, fram till dess att de kör en helt hejdlöst seg sak som kanske är någon skotsk hymn och som bara de sjukligt hängivna fansen - förutom bandmedlemmarna själva - kan älska. När de följer upp den med en riktigt trist coverversion av Everybody's gotta learn sometimes och det enda jag tänker på är att jag hoppas att Glasvegas kvinnliga trumslagare ska äkta Antony Hegarty är det dags att lämna dem.

För det är ju en av de sköna grejerna med att vara på musikfestival. Man erbjuds en hel massa smakprov från ett musikaliskt smörgåsbord - och man har rätt att avstå det som inte smakar. Man kan lämna en konsert utan att känna att man gör något fel.

Betydligt tajtare och mer inspirerade låter Arctic Monkeys. Men även om de röjer på bra och skapar ett rejält tryck tycker jag att någonting saknas. Det är låtmaterialet, tror jag, som inte är tillräckligt starkt. Jag hittar ingenting som berör mig.

Så jag promenerar in i tältet igen, till Karin Dreijer och Fever Ray. Som bjuder på visuell myselektronika. Det är riktigt bra - låter spännande, det de producerar under laserstrålarnas sken med hjälp av datorer och congas. Men också farligt sövande. Och jag är ju såå trött efter den långa dagen. Ryggen börjar protestera efter allt stående också. Så jag smyger ut. Nöjd. Och ser fram emot morgondagen.

WOW, fredag, del 2

Hinner med ett par låtar med Bon Iver i tältet över Linnéscenen. Det låter rätt bra. Lite vasst ljud. Och jag har aldrig varit speciellt förtjust i falsettsång. Men den stora publiken verkar belåten och applåderar så det skångrar i tältduken.

Beirut kommer med dragspel, kontrabas och bleckblås när de för första gången besöker Sverige. Det är dragspelet som står för grunden i kompet. Ovanpå det lägger sångaren sin Ron Sexsmith-lika stämma, när han inte plockar upp trumpeten - som han trakterar med elegans - och får sällskap av trombon och tubor.
Det låter annorlunda. Och riktigt bra. Ibland är det stompigt - åt balkanhållet, och trumslagaren dubblar emellanåt takten för att förstärka intrycket - ibland bara vackert. Hela tiden flyter den sävliga stämman ovanpå resten av ljudbilden.

Det finns ingenting i den här musiken som associerar till sönderbombade byggnader och ett krigshärjat folk.
Beirut är en mycket angenäm bekantskap.

WOW, fredag, del 1

Den jobbiga biten är avklarad - spårvagnsresan hit. Ettan från östra Göteborg till Linnéplatsen - just den etta som jag färdas med - verkar vara den officiella Way Out West-vagnen. Den är knökfull, som vi säger på göteborgska, och stannar lääänge på varje hållplats. Eftersom festivalvädret dessbättre infunnit sig är den också varrrm...

Kommer därför, som alltid, fram något senare än planerat.
Och eftersom den minsta av scenerna, tältscenen, Linné, förra året flyttades till längst bort på festivalområdet får jag ingen skymt av Vivian Girls - festivalens första band.

Å andra sidan känns det som den verkliga invigningen när hemmasonen Timo Räisänen kliver upp på Flamingoscenen, efter det att batterist Herrström trummat igång takten och hållit den ett bra tag. Introt är otroligt långt. Men det är så rätt att öppna med My Valentine.
Publiken är redan månghövdad och helt med på noterna. Längst fram flockas unga damer. Trots att musiken i mina fördomsfulla öron måste betecknas som traditionellt grabbig. Det är glädjande. Och såå söt är han väl inte heller, Timo, att det bara kan vara det?
Nils Nancler, däremot, är fortfarande Sveriges kanske snyggaste gitarrist. Och alla i bandet öser på som tusan. Räisänens musik blir bra mycket stökigare, brötare och mer energiskt blodfylld live än på skiva. Det vinner den på.

Frågan är om han är mogen för arenorna nu, Timo. Det verkar nästan så. I alla fall som om han tror det själv. Det är en storvulen ansats han tar tillsammans med sitt band. Och jag tycker att den håller hela vägen. Även om det alltid blir mer svettigt och intimt - och därmed ännu mer energiskt - när band som det här uppträder på mindre och avskärmade arenor. Där riskerar energin inte att försvinna ut i sommarluften som omger utomhusarenan.

Doorna som Timo tagit med sig - tre till antalet - är överflödiga. Fram till avslutningen med Fear no Darkness och det stillsammare numret där sångmön has been fucking with someone else.

Det är i mina ögon något synnerligen sympatiskt med frontmän som ser till att såväl gitarr- som ljudtekniker också får sina rungande applåder av publiken. Den här ljudteknikern är väl värd sin. Det låter utmärkt om alltsammans.

"Mitt underbara, älsakde Göteborg!", gapar Timo från scenen.
"Det är jag - och ingen annan - som älskar er!"

Det verkar ömsesidigt.