WOW, fredag, del 3

Jag gör en intervju (kommer i Fria Tidningen så småningom) med Christopher Sander, från [ingenting], som verkar vara en sympatisk man med fast handslag.

Sedan går jag till Flamingoscenen, där Robyn bjuder på en grym spelning. Hon är någonting särskilt, Robyn. Har gått sin egen väg hela tiden - och det ska hon respekteras för. Dessutom har hon ett sånt jäkla sväng. I sig själv. I rösten och attityden. Känslan. Man undrar nästan om hon verkligen behöver Andreas Kleerup och de andra pojkarna som kompar henne.

Fast när hon presenterar sin första gästartist, Mapei, med orden "det fetaste vi har" börjar man tvivla lite på hennes omdöme. För om den falsksjungande Mapei är det fetaste vi har befinner sig det svenska musikundret i akut kris.

Betydligt roligare att plocka upp Dr Alban för att köra No Coke i duett. Robyn hävdar att det inte är ironi. Jag hoppas att hon ljuger.

Hursomhelst låter det fantastiskt bra. Om Dream On, till exempel. Och Robyn själv verkar njuta ordentligt. Vilket smittar oss andra. Hon är en stor stjärna.

Sedan är det dags för årets krock. Wilco vs Laakso.

Wilco startar en kvart före Laakso, så jag börjar där, vid Azaleascenen. Och hur mycket jag än gillar att höra den härjade men skönsjungande Jeff Tweedey och hans mannar mala monoton välspelad rock, där de hittar och fastnar i fultoner och där Tweedy ett slag övergår till att spela telekabel - han lattjar helt enkelt med pluggen i handen, ser till att det blir kontakt och knaster - känner jag efter en stund att jag måste överge de erfarna äldre herrarna för de yngre och lovande. Hur suggestivt och bra Wilco än låter.

Jag rusar bort till Linnétältet, där Laakso snart ska upp på den förhatliga Västerbron. De är fruktansvärt bra Laakso. Men har ett tag hamnat i skymundan av frontmannen Markus Krunegårds soloprojekt. Och de låter faktiskt lite orepade. Eller åtminstone otajta. Men Krunegård har svar till dem som spekulerar i att bandet är på väg mot graven: "Här kommer i alla fall en helt ny låt - i fissmoll". En riktigt lovande historia, dessutom.

Jag måste tillbaka till Wilco, känner jag efter att ha konstaterat att den riktiga högenergi jag förknippar med Laakso inte riktigt vill infinna sig. Så jag lämnar Linnétältet. Men har inte mer än kommit ut när jag hör Krunegårds elektroniska: "I am a waste of time, if you ask me, if you ask me" - och jag blir tvungen att springa tillbaka. Dancing Queen är nog bandets allra bästa låt. Dessutom följer de upp den med suveräna uppväxtbetraktelsen Norrköping.

Jag hinner ändå se Wilcos avslutning. Tweedy uppmanar publiken att klappa takten. I ett rätt så makligt tempo. "If we can't do this together - what can we do?" Och att inte öka den, när trummisen slutar spela. I USA, säger han, ökar publiken alltid då. De har så bråttom. Måste alltid vara någonstans, är alltid på väg. "You don't have to be anywhere else", säger Tweedy. Och har helt rätt. Och han ser också mycket nöjd ut när publiken taktfast klappar vidare - utan minsta ökning.

Göteborgs Symfoniker har under tiden riggat den andra stora scenen, burit upp alla sina stolar och instrument. De stämmer på det där sättet som symfoniorkestrar gör och spridda stråktoner droppar ner över Slottsskogen.
Sedan kliver stjärnan på, i sin svarta rock - eller klänning, eller vad det nu är - och med en tafatt vinkning och ett mycket försiktigt "Hi!" hälsar han den gigantiska publiken.
Antony måste ha underskattat sin popularitet rätt rejält, eftersom han blivit både chockad och rörd över att såväl fjortonåringar som sjuttioåringar hälsat på honom när han vandrat omkring på Göteborgs gator.

Det låter som man kan vänta sig. Smått magiskt. Publiken är andäktig och efter varje nummer lyckas de överrösta den månghövdade orkestern. Som åskådare har man känslan av att bevittna någonting mycket speciellt.

Norska Röyksopp låter också som förväntat. Bra. Jag är ingen fan av elektronisk musik egentligen, men de här gossarna lyckas kombinera monton suggestivitet med lagom mycket uppiggande melodier så att det är svårt att värja sig. När vi dessutom får se Robyn komma upp och låna ut sin levande röst och kropp till deras musik blir den fantastisk.

Glasvegas poserar för glatta livet. Och låter hyggligt, fram till dess att de kör en helt hejdlöst seg sak som kanske är någon skotsk hymn och som bara de sjukligt hängivna fansen - förutom bandmedlemmarna själva - kan älska. När de följer upp den med en riktigt trist coverversion av Everybody's gotta learn sometimes och det enda jag tänker på är att jag hoppas att Glasvegas kvinnliga trumslagare ska äkta Antony Hegarty är det dags att lämna dem.

För det är ju en av de sköna grejerna med att vara på musikfestival. Man erbjuds en hel massa smakprov från ett musikaliskt smörgåsbord - och man har rätt att avstå det som inte smakar. Man kan lämna en konsert utan att känna att man gör något fel.

Betydligt tajtare och mer inspirerade låter Arctic Monkeys. Men även om de röjer på bra och skapar ett rejält tryck tycker jag att någonting saknas. Det är låtmaterialet, tror jag, som inte är tillräckligt starkt. Jag hittar ingenting som berör mig.

Så jag promenerar in i tältet igen, till Karin Dreijer och Fever Ray. Som bjuder på visuell myselektronika. Det är riktigt bra - låter spännande, det de producerar under laserstrålarnas sken med hjälp av datorer och congas. Men också farligt sövande. Och jag är ju såå trött efter den långa dagen. Ryggen börjar protestera efter allt stående också. Så jag smyger ut. Nöjd. Och ser fram emot morgondagen.