WOW, lördag, del 3

Det är inte den allra enklaste uppgiften Florence Valentin har när de äntrar Linnéscenen efter det att smått legendariske Ljungström lämnat den.
Men deras publik är glad åt deras ankomst och bandet stompar igång med god energi.

Själv har jag inte riktigt förstått vad Florence V tillför det svenska musiklivet. De låter som det Clash-inspirerade sena Ebba Grön, fast lite snyggare, mera välpolerat - lite mer som affischpojkar. För mycket Noice. Med alldeles för mycket fotbollskörer à la Håkan Hellström.

Och med vilken trovärdighet sjunger den uppenbart välmående Love Antell, iklädd festivalens fulaste linne, att han springer i skytteltrafik mellan systemet och socialen?
Nej, det klingar falskt.

Han har inte bestämt sig för om han vill vara Thåström eller Per Gessle. Det är dags att göra det.

Visst önskar man att solen hade strålat över publiken framför Azaleascenen när Amadou & Mariam tar den i besittning. Men visst lyckas de, tillsammans med sitt fantastiskt svängiga och tajta band, ändå mana fram känslan av värme och ljus när de serverar sin musik från Mali.
Endast en stendöd själ kan stå still samtidigt som bandet och de blinda frontmännen gungar fram sina sånger. Nästan uteslutande upptempodelarna av deras verk, med favoriten Batoma mitt i.
Deras glädjesmittande framträdande är en av festivalens höjdpunkter.

Wolfmother gör ett välbehövligt framträdande. När de kör igång sin Zeppelin/Hendrix-influerade hårdrock med Dio-aktig sång fylls äntligen en del av den saknad efter lite ordentligt jävlaranammaröj som uppstår när resten av utbudet är såpass städat som det är på Way Out West.