WOW, fredag, del 2

Hinner med ett par låtar med Bon Iver i tältet över Linnéscenen. Det låter rätt bra. Lite vasst ljud. Och jag har aldrig varit speciellt förtjust i falsettsång. Men den stora publiken verkar belåten och applåderar så det skångrar i tältduken.

Beirut kommer med dragspel, kontrabas och bleckblås när de för första gången besöker Sverige. Det är dragspelet som står för grunden i kompet. Ovanpå det lägger sångaren sin Ron Sexsmith-lika stämma, när han inte plockar upp trumpeten - som han trakterar med elegans - och får sällskap av trombon och tubor.
Det låter annorlunda. Och riktigt bra. Ibland är det stompigt - åt balkanhållet, och trumslagaren dubblar emellanåt takten för att förstärka intrycket - ibland bara vackert. Hela tiden flyter den sävliga stämman ovanpå resten av ljudbilden.

Det finns ingenting i den här musiken som associerar till sönderbombade byggnader och ett krigshärjat folk.
Beirut är en mycket angenäm bekantskap.