WOW, lördag, del 2

Efter en minst sagt oroväckande inledning, med Förgiftad man från senaste plattan, där han både sjunger falskt (som satan) och missar perioderna, bjuder Olle Ljungström på en smått magisk konsert.

Han är en av landets mest humöriga artister - huruvida det ska bli utsökt eller pinsamt beror på om det är en glad eller en sur Olle publiken får möta. Och visserligen verkar han farligt nära gränsen några gånger, som när han besvarar en mans skrik efter sin favoritlåt med: "Det kanske är första gången du är på konsert? Du kanske tror att du är i en hotellbar - där man kan önska? Men jag tror inte att din lilla uppfattning intresserar någon härinne - och allra minst mig".

Men han verkar vara på uppriktigt gott humör. Och konstigt vore det annars. För den oreserverade kärlek som strömmar från publiken mot scenens huvudperson är så uppenbar och så mäktig att man blir rörd, också som en del av åskådarhavet.

Och det är omöjligt att inte älska Olle Ljungström. En man vars mellansnack kan bestå av exempelvis följande introduktion: "Har ni gjort det ni ska? Knullat, ätit, sovit, hämtat pengar på soc? Tagit er juristexamen? jag har inte gjort nåt av det. Jag försöker nämligen bara efterlikna er andra". Och så kör han En apa som liknar dig, i en version som är långt mycket bättre än skivans.

Det dröjer länge innan det kommer fler låtar från nya plattan. Och redan i andra låten hittar han tillbaka till rätt tonart. Hans röst sticker okontrollerat iväg ibland - den är ju sådan - men håller sig i allt väsentligt till huvudspåret. Vi serveras många höjdare: Överallt, Nåt för dom som väntar, Morotsman, Det betyder ingenting. Och det är först när det är dags för ännu ett nytt nummer - MC7 - som rösten börjar svaja igen. Kanske har han inte framfört det nya materialet tillräckligt många gånger för att det ska ha hunnit sätta sig i muskelminnet. Texterna kan han inte utantill - inte heller till de gamla dängorna. Han sneglar med jämna mellanrum mot notstället.

Men det gör inget. Han serverar naket och ärligt ur sitt magnifika skafferi. Avslutar med Norrländska präriens gudinna, men låter pubilken bli bönhörd och återvänder för att sjunga Jag spelar vanlig och Svenskt stål.

Hur växer inte en sång som Jag och min far av presentationen: "Jag har växt upp i fullkomlig omedvetenhet, om det mesta. När jag insåg att min brutala skit till farsa hade satt på min mamma - bara för att jag ska kunna stå här - förstod jag att han förtjänar om inte koncentrationsläger så i alla fall att bli omsjungen som om han vore död. För det är han inte - han lever i allra högsta grad"?

Han står i alla fall upp, Olle. Går visserligen ytterst långsamt och stödd på käpp. Och har det där fågellika över sig som varje farbror i ålderdomshemmets korridorer - smal till den grad att kläderna inte sitter och långsamma, långsamma rörelser. Man vill så innerligt gärna ta hand om honom. Bjuda tillbaka.

Och man kan inte låta bli att, som flera gånger förr, undra om det är sista gången man ser honom när han, medan orkestern fortfarande röjer hejvilt på scenen, oändligt långsamt vandrar bort med ryggen mot publiken för att sakta, sakta ta sig nerför trappan som leder av scenen.

Mot det talar dessbättre ett vitalt och storslaget liveframträdande.
För att citera honom själv: Tack!