WOW, fredag, del 1

Den jobbiga biten är avklarad - spårvagnsresan hit. Ettan från östra Göteborg till Linnéplatsen - just den etta som jag färdas med - verkar vara den officiella Way Out West-vagnen. Den är knökfull, som vi säger på göteborgska, och stannar lääänge på varje hållplats. Eftersom festivalvädret dessbättre infunnit sig är den också varrrm...

Kommer därför, som alltid, fram något senare än planerat.
Och eftersom den minsta av scenerna, tältscenen, Linné, förra året flyttades till längst bort på festivalområdet får jag ingen skymt av Vivian Girls - festivalens första band.

Å andra sidan känns det som den verkliga invigningen när hemmasonen Timo Räisänen kliver upp på Flamingoscenen, efter det att batterist Herrström trummat igång takten och hållit den ett bra tag. Introt är otroligt långt. Men det är så rätt att öppna med My Valentine.
Publiken är redan månghövdad och helt med på noterna. Längst fram flockas unga damer. Trots att musiken i mina fördomsfulla öron måste betecknas som traditionellt grabbig. Det är glädjande. Och såå söt är han väl inte heller, Timo, att det bara kan vara det?
Nils Nancler, däremot, är fortfarande Sveriges kanske snyggaste gitarrist. Och alla i bandet öser på som tusan. Räisänens musik blir bra mycket stökigare, brötare och mer energiskt blodfylld live än på skiva. Det vinner den på.

Frågan är om han är mogen för arenorna nu, Timo. Det verkar nästan så. I alla fall som om han tror det själv. Det är en storvulen ansats han tar tillsammans med sitt band. Och jag tycker att den håller hela vägen. Även om det alltid blir mer svettigt och intimt - och därmed ännu mer energiskt - när band som det här uppträder på mindre och avskärmade arenor. Där riskerar energin inte att försvinna ut i sommarluften som omger utomhusarenan.

Doorna som Timo tagit med sig - tre till antalet - är överflödiga. Fram till avslutningen med Fear no Darkness och det stillsammare numret där sångmön has been fucking with someone else.

Det är i mina ögon något synnerligen sympatiskt med frontmän som ser till att såväl gitarr- som ljudtekniker också får sina rungande applåder av publiken. Den här ljudteknikern är väl värd sin. Det låter utmärkt om alltsammans.

"Mitt underbara, älsakde Göteborg!", gapar Timo från scenen.
"Det är jag - och ingen annan - som älskar er!"

Det verkar ömsesidigt.