Privata intressen tål inte offentlig granskning

Man kan i dagens morgonblaska läsa att privatiseringen av Apoteket inte fått riktigt de effekter som på förhand utlovades.
Inför avregleringen meddelade socialminister Hägglund att "syftet med omregleringen av apoteksmarknaden är att åstadkomma effektivisering, bättre tillgänglighet för konsumenterna, prispress".

Prispressen gick det sådär med.
Två produkter har blivit billigare än före avregleringen. Ett paket Panodil har rasat med tre hela kronor och ett paket Ipren 400 milligramstabletter är nu - hör och häpna - en och femtio billigare.
Vilken vinst! För oss konsumenter! Resten av vinsterna tillfaller inte längre oss, eftersom apoteksbolagen inte längre är statliga.
Precis som alla privata företag vill alla de nya apoteken givetvis gå med vinst - det är hela poängen med aktiebolag, att ägarna ska tjäna pengar. Alltså har flera mediciner blivit dyrare efter avregleringen.

Socialminister Hägglund är ändå nöjd med avregleringen och vill inte betrakta den som misslyckad.
- Tvärtom. Det viktigaste målet med reformen var att öka tillgängligheten. Det har vi lyckats med.
Generalsekreteraren hos Sveriges konsumenter är inte lika imponerad och tycker att Konkurrensverket bör titta på det faktum att de flesta apoteksbolag har exakt samma priser på de flesta mediciner.
- Det är klart misstänkt och kan tyda på att något inte är som det ska.

Självklart är det så. Något är inte som det ska när offentlig, kollektiv, statlig egendom billigt reas ut till privata kapitalister som tillåts tjäna de pengar som tidigare tillföll samhället. Men alliansregeringen går på i ull med sin realisation. Nu senast var det aktierna i Nordea som reades ut.

Så fortsätter borgarna den inslagna linjen och driver sina viktigaste frågor in absurdum. Allt allmänt ska säljas och bli privat. Och det sociala försäkringsskyddet ska bli mindre generöst och de sociala myndigheterna få fler kontrollfunktioner, för att sätta dit alla fuskande medborgare.

I dagens tidning kan man också läsa om moderata kommunalpolitikern Margaretha Bjälkemo från Svenljunga som fällts för grovt bedrägeri och grovt bidragsbrott sedan hon oriktigt tagit emot 539 000 kronor från Försäkringskassan i sjukersättning, samtidigt som hon plockade ut fler och fler arvoden för politiska uppdrag.
Det är kanske helt enkelt så att de folkvalda representanterna i moderaterna har utgått ifrån att de verkligen är representativa. I så fall blir deras slutsats att svenskarna är snyltande fuskare både riktig och begriplig.

NYTT GOTT ÅR!

Det var bättre förr, säger somliga. Riktigare är att säga att allt kan bli bättre.
2010 var året då Försäkringskassan bestämde sig för att ta tid på medborgarnas toalettbesök och politiska engagemang, då regeringen föreslog att de kommunala bostadsbolagen ska drivas marknadsmässigt, då en oljeplattform exploderade så att elva arbetare dog och Mexikanska golfens vatten blandades med osannolika mängder olja, israels militär attackerade Ship to Gaza-konvojen med ett stort mått övervåld och Sverigedemokraterna kom in i riksdagen.

Med det kan vi hoppas på viss bättring 2011.
Själv hoppas jag att vår skiva, Lilla Svärje, ska komma ut som den ska och få det monumentalt uppskattande mottagande den förtjänar, att den israeliska regeringen ska byta ut sig själv (Det får gärna vår egen också göra. Liksom en hel del andra regeringar.) och att den där rikaste procenten av befolkningen plötsligt förstår att det kan finnas en poäng med att dela med sig och låta alla få mat för dagen och tak över sina huvuden.
Liksom på att alla ska få må så bra som det går.
Att vi ska spela upp oss själva i våra allra bästa versioner.
Att vi alla, alltid, ska hålla briljasen i fokus.

Det enda vi kan vara helt säkra på:
Under tiden går tiden.

Nja...

Här lyckas väl statsministern sådär...
Har extremt svårt för Ring P1, blir alltid nedstämd av att höra hur många idiotiska åsikter det finns i landet. Men denna Aspenlind verkar slå de flesta av de nuvarande ministrarna på fingrarna.

Käre Sven-Otto!

Utmärkt krönika i ETC, som har en del gemensamt med några av mina tidigare inlägg här på bloggen (Vet hut...).

Försäkringskassan förtjänar en fajt

Sverige borde sjukskrivas.
Att det fungerar så här i vårt avlånga land är inte friskt.
Vad gör vi åt det?

För två och ett halvt år sedan var jag sjukskriven. Häromdagen fick jag de sextontusen kronor jag då skulle haft i sjukersättning. Motvilligt betalades de ut av Försäkringskassan, vars läkare och handläggare uppenbarligen inte alltid har den koll man förväntar sig av våra myndigheter. Eller den förmåga att lyssna man skulle önska att de hade.

Den gången, för två och ett halvt år sedan, hade jag aldrig varit sjukskriven. Min läkare, som för övrigt är överläkare, meddelade vid ett av mina besök hos honom att han tyckte att jag borde sjukskrivas. Jag var då arbetssökande och hade a-kassa men sökte, till följd av sjukdomen, inte många jobb. Läkaren skrev ett intyg och jag lämnade det vidare till Försäkringskassan.

Försäkringskassan gillade inte doktorns intyg visade det sig. Myndigheten skickade mig ett meddelande om att den övervägde att inte bevilja mig någon sjukersättning. Hade jag några invändningar ombads jag att kontakta den. Det hade jag.
För a-kassan hade jag talat om att jag var sjukskriven så därifrån fick jag inga pengar – och jag kunde rimligen inte i efterhand höra av mig igen för att säga att jag misstagit mig och visst hade sökt arbeten under den tid då jag påstått mig vara sjukskriven.
Försäkringskassan tyckte inte att det brev den fått – i vilket jag ingående förklarade min sjukdomsbild på ett sätt jag själv uppfattade som förnedrande men som jag trots det såg mig nödgad att göra – gav någon anledning att ändra övervägandet.
Hade jag några invändningar mot beslutet kunde jag överklaga det – till Försäkringskassan.
Det gjorde jag.

Det hade nu gått fyra månader sedan jag blev sjukskriven, jag var det inte längre men hade under den perioden befunnit mig i ett ingenmansland, där ingen ansvarat för att föra min talan eller för att ge mig ekonomisk ersättning. Anledningen till att jag hamnat där – och varit tvungen att leva på lånade medel – är att två professionella personer, i vilkas arbetsuppgifter det ingår att bedöma andra människors hälsotillstånd, inte kunde komma överens om huruvida jag var sjuk eller inte. Den ene hade vid upprepade tillfällen träffat mig, den andre hade bara läst den förstnämndes intyg från ett av dessa möten. Det kändes inte rättvist.

Vårt socialförsäkringssystem fungerar för den som är någorlunda stark, som behärskar det svenska myndighetsspråket och som har ett gott socialt nätverk runtomkring sig. I Ingenmansland – dit jag förpassades av någon av de båda läkarna, eller av dem båda i kombination, eller av Försäkringskassans handläggare – finns nämligen ingen hjälp att få. För den som blivit sjukskriven, därför att någon läkare tror att vederbörande inte mår bra av att arbeta, men inte beviljas ersättning väntar ett digert arbete.

Försäkringskassans handläggare (som jag fick tag i efter ett oräkneligt antal försök) förklarade för mig att beslutet att inte betala ut sjukpenning kommer an på ”den sjukskrivande läkarens förmåga att beskriva”. Min makt att påverka min läkares förmåga är ytterst begränsad. Men handläggaren meddelade också att överläkarens intyg var ”ganska kortfattat” och att ”för den sjukskrivande läkaren som sitter mittemot dig kanske det är en helt och hållet adekvat bedömning, men vi gör ju vår bedömning enbart på grund av de medicinska underlagen och står det inte mer än så styrker det inte rätten till sjukpenning”. Så jag ägnade ytterligare en stor mängd tid åt att få tag i min läkare för att be honom att skriva ett utförligare intyg, som jag kunde bifoga den begäran om omprövning jag nu skulle skicka Försäkringskassan.

Man kan tycka att det vore rimligare att Försäkringskassan kommunicerade direkt med den sjukskrivande läkaren som kanske ”gör en helt och hållet adekvat bedömning” än att den gick via en sjukriven person och tvingade denne att förmedla all information mellan parterna – men det tycker inte Försäkringskassan. Och det är Försäkringskassan som bestämmer. Både över hur ärenden ska handläggas och över läkarnas tillförlitlighet.

Försäkringskassans omprövningsenhet fann – trots överläkarens nyskrivna, tvåsidiga intyg – att Försäkringskassans handläggande enhet hade gjort rätt när den beslutade att inte betala ut någon sjukpenning. Hade jag några invändningar mot beslutet kunde jag överklaga det till Länsrätten (numera Förvaltningsrätten).
Det gjorde jag.

Ett år och fyra månader efter det att jag blev sjukskriven trädde jag tillsammans med mitt juridiska ombud in i Länsrättens förhandlingssal där vi mötte Försäkringskassans jurist och de nämndemän som skulle fatta beslut angående min sjukersättning. Sedan vi talat med dem och de sammanträtt kom de fram till att Försäkringskassan skulle betala ut sjukersättning åt mig, precis så som min egen läkare från början ville i sitt intyg.
Det beslutet uppskattade inte Försäkringskassan som överklagade det, till Kammarrätten.

Två år och fyra månader efter det att jag blev sjukskriven kom Kammarrättens dom, i vilken rätten fastställde Länsrättens tidigare dom. Som skäl för sin dom anför Kammarrätten bland annat det som står i Socialstyrelsens försäkringsmedicinska beslutsstöd angående bedömning av arbetsförmåga vid den aktuella sjukdomen och finner att min läkares intyg i förhållande till detta stöd visat att jag var oförmögen att arbeta. Vilket stöd Försäkringskassans läkare använder för sina beslut vet inte jag, men det verkar inte vara Socialstyrelsens.

Det tog alltså närmare två och ett halvt år innan Försäkringskassan gav mig mina pengar. Under tiden fick jag leva på lånade pengar. På lånade pengar betalar man ränta. Försäkringskassan betalar ingen ränta på pengar som kommer två och ett halvt år för sent. Den betalar bara ut exakt det belopp de skulle ha betalat ut vid den tidpunkt då pengarna från början borde ha betalats ut. Har man invändningar mot det får man begära skadestånd hos Justitiekanslern.
Det har jag gjort.

Men det är inte det som är poängen. Poängen är att det lönar sig att stå på sig. Att överklaga och krångla. Att ta sig all den tid det tar att forcera de hinder myndigheten ifråga ställer i den sjukskrivnes väg. Försäkringskassan har inte med nödvändighet rätt bara för att den råkar vara en myndighet.
Ytterligare en poäng är att det svenska systemet – trots att man här i landet gärna uttalar sig hånfullt beträffande den sovjetiska modellen – är fantastiskt långsamt och byråkratiskt och innefattar väldigt många väldigt stelbenta regler och handläggare. Det är ett system som gjort för att skapa rättshaverister.

En tredje poäng är kanske inte en poäng utan snarare en fråga. Hur stor är den summa pengar Försäkringskassan förvaltar utan att ha någon rätt till den? Hur många människor – som kanske saknar goda språkkunskaper, möjligheter att telefonera och författa skrivelser om dagarna, juridiska ombud och så vidare – har fått avslag på sin begäran om sjukersättning på samma grunder som jag – utan att gå igenom den process som två och ett halvt år senare ger dem de pengar som rättmätigen är deras?