Kultur och kvalitetsunderhållning

Nu ska jag svära i kyrkan och göra någonting jag var alldeles säker på att jag aldrig någonsin skulle göra - rekommendera ett program i Kanal 5.

Men den som missat Henrik Dorsin: Godkänd kvalitetsunderhållning har verkligen missat någonting. Den show han genomfört i två akter, där han tagit på sig det statliga uppdraget att utreda underhållningsbranschen för att komma fram till vad som kan vara godkänd kvalitetsunderhållning visar att han är en fullfjädrat geni.
Igår sände den i övrigt hopplöst infantila kanalen den andra akten och jag konstaterade att det var längesedan jag blev så uppiggad av underhållning så kvalitativ som den här.

Dorsin har själv skrivit alla de texter han framför och de är otroligt begåvat ihopsnickrade. Och, som min fru så riktigt konstaterade medan vi tittade, är det nuförtiden ståupp-komikerna som tagit över rollen som underhållningsbranschens radikaler. Musikerna har ju tråkigt nog lagt av med det och man får nästan söka sig tillbaka sjuttiotalet för att hitta de låtmakare som ville påverka sitt samhälle med låttexter och kommentarer i intervjuer och debattsoffor.

Men om man lyssnar till Dorsins politiska musikal Singing in the Rein-feldt eller hans helt briljanta operastudie inser man att här har vi en entertainer som tänker på och tycker nåt om vårt samhälle och våra politiker.

Och hans fantastiska pastisch på en trubadur - En gaffel kort - borde få alla överpretentiösa bröder med akustiska gitarrer och allvetande episoder att tänka till. ("Är ni medvetna om att i tredje världen går en av fem omkring utan skaldjursbestick?")

Den första akten har tyvärr redan repriserats och visas, så vitt jag förstår, inte igen. Men den 4/9 kl 23.25 bör man - för första och sista gången - slå på kanal 5 eller beordra videon att rulla igång.

Ett annat tv-tips som kommer för sent är hämtat från SVT, som när jag låg med svininfluensan hade den goda smaken att sända en annan bandad föreställning: Filippa Bark & Döden. Rekommenderas också å det allra varmaste.
Det är ett genidrag att ta en karaktär som tidigare enbart använts i komiska sammanhang (och som fått somliga att reagera upprört och tala om lyteskomik) för att ge henne huvudrollen i ett stycke ytterst seriös dramatik. Att istället tala allvar om mobbning, utanförskap och udda existenser. Alla som arbetar med tonåringar borde se föreställningen, där Sissela Benn visar att hon är en karaktärsskådespelare av rang.
Jag grät svininfluensatårar framför dumburken.

Idag kan man i alla tidningar läsa om annan seriös konst. Om att konstnären Anna Odell, som fejkade ett självmordsförsök och bråkade med poliserna som skulle hindra henne för att sedan spännas fast på psykakuten och injiceras med lugnande medicin, fällts för våldsamt motstånd och oredigt förfarande.
Jag tycker att Odell gjort någonting intressant med sin provokation. Alla som någon gång gläntat på psykiatrins portar vet att de borde spärras upp på vid offentlig gavel.

Men samtidigt får ju finkonstnärerna ge sig någon gång. När Karin Willén, ordförande för Konstnärernas Riksorganisation, ska kommentera domen säger hon:
"Den begränsar konstnärers och journalisters arbete, de måste tillåtas granska det samhälle vi lever i. Konstens uppgift ska inte få begränsas till att enbart vara positiv eller smyckande och skön".

Inte nog med att deras avföring ska föreställa konst, till skillnad från mitt bruna bajs, bara för att de väljer att titulera sig konstnärer innan de skiter - de ska alltså också stå över lagen.

En av grundprinciperna för civil olydnad - i vars trakt både en konstattack som Odells och ett gränsöverskridande grävande reportage hamnar - är att man är beredd att ta sitt straff. Oavsett om man gillar lagen man brutit mot eller inte. Uppsåtet kan vara att förändra lagstiftningen - men man måste ändå acceptera den nuvarande tills vidare. Alternativet är fullständigt kaos och ett totalt individualiserat samhälle utan kollektivt ansvar.

När min sköna hustru målade över Hennes & Mauritz-affischer där Claudia Schiffer retuscherats till anorektiskt ohälsosamma barbie-proportioner fick hon naturligtvis finna sig i att dömas till böter. I domstolen spelar det ingen roll om man anser sig ha lika stor rätt till det offentliga rummet som Stefan Persson (som för övrigt nyligen köpte en engelsk by, vilket man ju kan kosta på sig när man har en förmögenhet på 127 miljarder kronor). Hade Persson ertappats med skadegörelse av konkurrentens affischer hade han också fått pynta upp (vilket alltså inte hade inneburit några större svårigheter).

Vi ska alla vara lika inför lagen.
Också de högkulturella konstnärerna.