Gala en gång till

Det kryllar av galor. Efter grammisgalan kommer idrottsgalan och sen blir det snabbt musik igen när P3 Guld går av stapeln nu ikväll. Nomineringarna är något mer intressanta än de på Grammis - å andra sidan i färre genrer; de som ryms i P3:s utbud - och galan sänds i både radio och - med en och en halv timmes fördröjning - på SVT.

På GP:s nöjessidor kunde man hitta ett sällsynt läsvärt uppslag om aftonens gala. GP konstaterar att P3 Guld i år slår bottenrekord vad gäller antalet nominerade kvinnor. Sveriges Radio har aldrig nått sitt mål att artister av båda könen ska spelas lika mycket i kanalen, men de kommer ändå riktigt nära. De senaste åren är antalet kvinnliga artister över 40 %. Ändå är bara en femtedel av de nominerade artisterna kvinnor.

P3:s chef för populärmusik försvarar sig med att de flesta största artisterna är män och tycker att P3 använder priset för att främja jämställdheten, eftersom de tagit bort kategorierna "årets kvinnliga artist" och "årets manliga artist".
- För att visa att det inte borde vara någon skillnad.

Rätt magstarkt.
Chefen för populärmusik på landets största kanal för populärmusik skulle alltså inte själv alls kunna påverka vilka som blir Sveriges största artister. Hon anpassar sig bara efter verkligheten. Precis som alla andra. Och därmed förändras den inte.

När de könsbundna kategorierna försvann från galan gjorde kvinnorna det också. Antalet nominerade kvinnor sjönk med sex procent då det skedde, förra året, och med ytterligare sex procent nu i år.
När nomineringsjuryn får tänka helt fritt och neutralt tänker den, precis som de allra flesta, på män. När man ska tänka sig en person tänker man sig förmodligen inte en könlös sådan lika lite som en hermafrodit. Man tänker på en man. Det är en man som är normen. Man heter ju till och med det - "man". Oavsett vem man är.

Grammisgala igen

Ikväll blir det Grammisgala igen.
Årets nyhet är att den inte sänds i TV. Istället får den som vill följa den på nätet, via samarbetspartnern Aftonbladet.
Redan tidigare såg sig arrangörerna (Ifpi = International Federation of the Phonographic Industry) tvingade att häva alkoholutskänkningstillståndet så länge tv-kamerorna var på. Det blev inte så hedrande för vare sig artisterna själva eller deras skivbolag när pubilken kunde se sina idoler hålla tacktal packade som satan och när Teddybears Patrik Arve önskade livet ur Arvingarna var måttet rågat.

"Grammisgalan är Sveriges äldsta och viktigaste musikpris" slår arrangörerna själva fast. Och gammalt är det. Men viktigt?
Syftet är att "uppmärksamma och premiera artister, musiker och kreatörer som åstadkommit intressanta produktioner inom olika områden av musik", heter det. Ett syfte som inte har uppnåtts på länge. Knappast någon av de nominerade - och förmodligen ingen av vinnarna - är i trängande behov av uppmärksamhet. Och det är aldrig landets mest intressanta produktioner som hamnar i fokus under denna gala.

Årets mest nominerade är Joakim Thåström och Amanda Jenssen (med en liten övervikt för Thåström, eftersom Imperiet dessutom fått en nominering i klassen årets specialutgåva - men där borde priset gå till Ljud från Vaxholm 1969-2009). Och det är väl bara att hoppas på att Thåström gör rent hus. Eftersom han sin vana trogen inte lär närvara på galan skulle den då missa ännu mer av sin möjliga stjärnglans.
Går priset som årets textförfattare eller årets artist till någon av de andra nominerade är det i alla fall skandal.
Årets album borde han också vinna. A Camps Colonia är den enda övriga acceptabla vinnare jag kan hitta där. Men om priset för årets manliga artist istället går till Markus Krunegård lovar jag att inte bli upprörd.

Årets låt kan inte heller i år bli minnesvärd. Här är det alltid sällsynt usla nomineringar. Vi får väl ändå hoppas på Losing you och Dead by April.

Inte heller de produktioner som ligger bakom nomineringarna för årets producent är särskilt intressanta. Här skulle Amanda Jenssen, tillsammans med Pär Wiksten, kunna få ett pris. Annars får det gå till Thomas Rusiak för hans arbete med Adiam Dymott.

Sagolikt märkliga nomineringar hittar man i kategorin årets barnalbum. Även där finns bara en värdig vinnare, i form av bröderna Lindgren. Men var är Peter Pop och Sockiplast?
Grammisarrangörernas oförmåga att hitta de artister och kreatörer som åstadkommit de mest intressanta och kvalitativa produktionerna är pinsamt uppenbar.

Rampfeber

Igår kväll kunde man på Smaskens pub/pizzeria uppleva smygstarten av Klubb Rampfeber. Naturligtvis var man tvungen att gå dit. Att skapa en musikscen i östra Göteborg är ett i allra högsta grad behjärtansvärt initiativ. Nödvändigt nästan.

Klubbkaptenen själv, State, inledde kvällen. Med både blues, country och visa. Därpå följde två, för mig, nya bekantskaper. Bror Gunnar Jansson - en ung man på 23 bast som fått deltablues med arvet och som förvaltar det osannolikt väl. Riktigt tunggung från enmansorkestern och en röst som knappt behövde mikrofonen för att fylla lokalen.
Avslutande PG Strange framförde i huvudsak visor av Vreeswijk, Taube, Afzelius med flera. Men var allra bäst när han gav smakprov på sina egna tonsättningar av Dan Anderssons dikter. Den skiva han kommer att släppa under våren är med all sannolikhet någonting att se fram emot.

Liksom fortsättningen av Rampfeber. Nästa gång blir den verkliga premiären. Som då äger rum i en annan lokal - Tidbloms, vid Olskroken. Som jag har förstått det ska klubben hålla till på Tidbloms en gång i månaden och på Smaskens en gång i månaden. På det förstnämnda stället ska man kunna avnjuta originalmaterial och på det andra covers - men inte den gamla vanliga Hotel Alabama-blandningen.
21 januari kan ni rita in i almanackorna redan nu. Och när den dagen kommer bege er till Tidbloms. Jag kommer att vara där. Kanske finns jag till och med på scenen.

Utöver musiken och publiken var det bästa den födelsedagspresent som överlämnades till State och bestod av kungafamiljens årsbok. Baksidestexten som ska locka till läsning talar om "fartfyllda statsbesök". Fruktansvärt roligt. Inte minst i kombination med bilderna av vår stelopererade drottning - inte en fartrand så långt ögat når...

Highway to Hells Jingle Bells

Idén att göra en hårdrockande julshow är - hur befängd den än kan verka - gnistrande som det mest idylliska vinterlandskap.

Hårdrocken har flera egenskaper som gör att den lämpar sig även i ett sådant här sammanhang. Det handlar inte bara om musiken - alla fantastiska hårdrockslåtar som gjorts. För visst finns det en hel drös mediokra och usla hårdrockskompositioner också.
Men hårdrockspubliken är speciell. Med sin oreserverade kärlek till musiken, sin genuina snällhet och sin - numera - sköna åldersblandning.

Dessutom finns i arkiven inte bara sköna tv- och videoklipp från musiken och artisterna i sig - från sjuttiotalets platårock, via åttiotalets pudel-, spandex- och suspensoardito, till dagens tämligen varierade genreblandning - där finns också helt underbara inslag där självutnämnda förståsigpåare diskuterar hårdrocken och dess inverkan på ungdomar och mänsklighet. Det har Mattias Lindeblad och Melker Becker tagit fasta på och på scenens storbildsskärm får vi, utöver disneylika julkort från Ronnie James Dio och andra, beskåda det undersköna eländet. Det klassiska klippet från Svar direkt, där en allt annat än neutral pingstpredikande Siewert Öholm leder en debatt om WASP och deras budskap.


Ännu roligare är inslaget från vårt objektiva nyhetsprogram Aktuellt som sändes 1984 (där en nästan lika objektiv forskare inom det etnologiska fältet redovisar några intressanta slutsatser - inte minst av geografisk natur).


Annars har Hells Jingle Bells inte särskilt mycket med julen att göra. Bortsett från julbordet, där man kan smaka Dee Sniders löksill och andra läckerheter, och dekoren handlar det om hårdrocksklassiker som Ace of spades, Run to the hills, We're not gonna take it och så vidare och så vidare.
De flesta numren framförs av Hammerfalls sångare Joakim Cans. Och min enda invändning mot showen är nog att jag saknar ytterligare en sångare. En som representerar en annan sorts hårdrockare. Cans hör nämligen till de som sjunger ljust, rent och med vibrato. Jag hade gärna sett en raspigare rockröst också, som bättre kunde förvalta sånger som i original framförs av sångare som David Coverdale, James Hetfield och Alice Cooper.

MEN - själv ska jag aldrig mer offentligt framföra en cover av AC/DC:s Highway to hell. Det bestämde jag mig raskt för medan jag under showen hörde Petra Kvännå göra sin version. Satan i gatan vilken pipa! Bara den är värd full pott.

För övrigt har jag fortfarande inte hört att några Lasse Franck-låtar spelats som motmedel mot malaria i Musikhjälpen.
Men såg igår kväll Ruben Östlunds smått geniala film Gitarrmongot på SVT. Det är annat än Aktuellt och Svar direkt, det.

Moget

Under sina år på jorden uppnår man förhoppningsvis en viss mognad. Kanske sker den gradvis, lite omärkligt och mest hela tiden. Men då och då tar man ett större kliv i riktning mot sin kulmen. Eller passerar en gräns då tecknen på personlig utveckling blir överväldigande och uppenbara.

Man kanske ger lillebror den största kakbiten utan att tveka och tänka på millimeterrättvisa. Eller man kanske märker att det var lika roligt att ge sina föräldrar en julklapp som att själv få en. Plötsligt väljer man en ledig dag att stanna hemma och städa lägenheten istället för att springa i skivaffärer eller följa med kamraterna på krogen. Man kollar hellre på en dokumentärfilm än på en taskig filmatisering av Guillous Hamiltonromaner och man gråter framför nyhetsreportage eller hollywoodfilmer där barn far illa.

Igår tog jag ett nytt sådant där kliv på mognadens trappa mot full blomstring. För första gången hittills i mitt lilla liv använde jag en näshårstrimmer.

Bilister och repliker

Ibland blir man trött. Sur och trött. På bilister i svarta BMW:s till exempel. Ibland blir man nöjd. Med sig själv. När man hittar rätt ord i tid till exempel.

Jag klev idag ut ur Stora Saluhallen med min lunch i en påse. På gatan utanför - den kullerstenslagda gatan som i första hand är avsedd för fotgängare och cyklister, men där också biltrafik är tillåten - kommer en svart, modern och sportig BMW körande i alltför hög hastighet. Jag tvingas ta ett steg tillbaka och släppa förbi den. När den passerar klappar jag den några gånger i sidan.
Bilisten - inte oväntat en man i övre medelåldern - parkerar ett par meter längre fram, sliter upp sin bildörr och häver överkroppen ur bilen medan han gapar:
- Kom hit då, ditt jävla dumhuvud!

Jag vänder mig om och ropar tillbaka, i ett betydligt mer lojt tonfall:
- Liiiten penis...

Mera Cooper (och Franck)

Den gode Alice Cooper passade under gårdagens göteborgsbesök på att låsa in ett antal programledare i en glasbur. Det kan beskådas här.

Programledarna leder Musikhjälpen som samlar in pengar för att minska malarian i världen. Det gör de via lyssnare som önskar låtar. Den här veckan finns alltså extra goda anledningar att önska sig sånger av inte bara Alice Cooper. Varför inte också något alster av Lasse Franck...?