Amöbabönder

Jag tycker inte om vintern. Tycker inte om att stappla fram genom det knöggliga islandskapet likt en hundraårig farbror som bajsat på sig. (Betänk hur de av våra landsmän har det som verkligen är hundra år. Och som bajsat på sig.)
Tycker inte om kylan. Tycker inte om att stå och svettas i trippla lager varma, tjocka och bylsiga kläder medan jag väntar på att någon ska plocka undan på dagis och få på sig alla sina egna lager med kläder. Det finns nästan ingenting jag tycker om med vintern. De dagar snön just fallit och pyntar varje trädgren kan den visserligen vara vacker en stund. Åtminstone om den betraktas genom ett fönster. Från värmen.
Men i samma ögonblick som man minns sommardagar då man bara behöver dra ett par sandaler på fötterna för att hantera förflyttningen från ett hus insida till dess utsida försvinner all charm också med den vykortsvyn.

Jag tycker inte om morgnar. Speciellt inte vintermorgnar. Jag tycker inte om att innnan jag själv hunnit vakna behöva vara vuxen och sansad och försöka hålla andras humör i schack när jag har fullt upp med mitt eget. Tycker inte om att behöva tjata på familjemedlemmar, att upprepa samma enkla meningar trettio gånger inom loppet av två minuter. Att förvandla barn till michelingubbar. Att sitta på huk med ett par termobyxor i nävarna och som ett mantra mala uppmaningar om att någon ska kliva i byxorna.
Jag tycker inte om att längs morgonpromenaden bli påmind om hur många lata och dåliga hundägare det finns, genom att tvingas beskåda de små husdjurens högar med avföring som pyntar vintervägarna. Bruna bajshögar ligger som avskyvärda dekorationer på toppen av istäcket. Jag tycker inte heller om att längs samma promenad passera sjukhemmet och känna en doft av storkök som för tankarna till maskiner från Allsug när de rensar avloppssystemet.

Ljusglimten denna morgon var ett radioinslag i vilket det berättades att forskare hittat en amöba som bedriver jordbruk. Den odlar de bakterier den livnär sig av och sparar delar av beståndet för framtida bruk och odlingar.
Man ser onekligen fram emot konsekvensanalyserna av denna upptäckt. Vad innebär det egentligen att vi nu vet att det bara krävs en enda cell för att bedriva jordbruk? Är det rimligt att de största pengasummorna i den Europeiska Unionen delas ut som stöd till denna encellsverksamhet? Det återstår att se.
Kul att forskningen går framåt.

Ohly om verkligheten

Man kan tycka mycket om Lars Ohly. Man kan ha synpunkter på hans partiledarskap - på alltifrån hur han i början hanterade kommuniststämpeln till hur han redan ett år före partikongressen meddelar att han vill fortsätta att leda det parti som under hans ledarskap tappat väljare.
(För övrigt vore väl ett delat partiledarskap alldeles utmärkt? "Det krattar manegen för männen", menar somliga som tycker att det är dags för en kvinnlig partiledare. Jo - men också för kvinnorna väl? Alla vill ju att partiets främsta företrädare i så fall ska vara en kvinna och en man. Då säkrar man ju att det blir en kvinna inte bara vid kommande partiledarval, utan också vid nästa. Och en man, för all del - men det behöver väl inte vara fel?)

När man ser hans anförande från gårdagens partiledardebatt i riksdagen - den där medierna inte lyckades hitta någonting mer viktigt än alla farväl till Mona att rapportera till väljarna - måste man hur som helst tycka mycket om Lars Ohly.
Kolla de första sex-sju minuterna här:
http://svtplay.se/v/2300213/partiledardebatt_2011_lars_ohly_v

NYTT GOTT ÅR!

Det var bättre förr, säger somliga. Riktigare är att säga att allt kan bli bättre.
2010 var året då Försäkringskassan bestämde sig för att ta tid på medborgarnas toalettbesök och politiska engagemang, då regeringen föreslog att de kommunala bostadsbolagen ska drivas marknadsmässigt, då en oljeplattform exploderade så att elva arbetare dog och Mexikanska golfens vatten blandades med osannolika mängder olja, israels militär attackerade Ship to Gaza-konvojen med ett stort mått övervåld och Sverigedemokraterna kom in i riksdagen.

Med det kan vi hoppas på viss bättring 2011.
Själv hoppas jag att vår skiva, Lilla Svärje, ska komma ut som den ska och få det monumentalt uppskattande mottagande den förtjänar, att den israeliska regeringen ska byta ut sig själv (Det får gärna vår egen också göra. Liksom en hel del andra regeringar.) och att den där rikaste procenten av befolkningen plötsligt förstår att det kan finnas en poäng med att dela med sig och låta alla få mat för dagen och tak över sina huvuden.
Liksom på att alla ska få må så bra som det går.
Att vi ska spela upp oss själva i våra allra bästa versioner.
Att vi alla, alltid, ska hålla briljasen i fokus.

Det enda vi kan vara helt säkra på:
Under tiden går tiden.

Filmflunsa

Fördelen med att bli liggande i influensa i mellandagarna är att det visas mer film än vanligt på TV.
Har hunnit med några rätt trivsamma saker under de senaste dagarnas ofrivilliga vistelse på soffan.

Inception är en smart och modern thriller. Leonardo DiCaprio är numera en riktigt stor skådespelare. Det har han väl i och för sig varit ända sedan Gilbert Grape, men de där sötnosarna har ju sina dockansikten att fajtas mot.
Flera andra skickliga skådisar i rollistan. Michael Caine gör sällan misstag och den grymt charmiga Ellen Page, från Juno, har också en stor roll. Gamle Tom Berenger är också med och den, för mig, nye Tom Hardy imponerar i rollen som Eames.
Det gäller att hänga med i svängarna och man kan alltså inte välja den här filmen när man är på väg ner i en febersvacka igen - den får intas samtidigt som alvedonen kickar in. Tekniken har kommit så långt att man kan ta sig in i folks hjärnor via deras drömmar och på så vis komma över deras hemligheter - vilket DiCaprio är expert på. Tillsammans med sina partners in crime ska han nu plantera en idé i rätt hjärna under sömnen - samtidigt som hans egna hemligheter inte ska komma upp till ytan.

Darjeeling Limited gick på TV och visade sig vara en tilltalande sak. Adrien Brody brukar vara bra. Så även här. Han är en av de tre bröder som åker tåg genom Indien tillsammans efter att inte ha talat med varandra på länge. Anjelica Huston spelar deras mor och Bill Murray finns också med. Fin film. Inte någon av de mest minnesvärda men klart sevärd.

Unnade mig också en titt på Gyllene druvor från Montalena med min favorit Alan Rickman. Honom har man varit tvungen att älska sedan han var Hans Grüber i Die Hard. Ingen hade kunnat göra rösten till den deprimerade roboten Marvin, i Liftarens guide..., eller Severus Snape bättre än han, vilket Potterförfattaren Rowlings insåg och förordade honom - ändå gick förfrågan först till Tim Roth, som dessbättre tackade nej. Själv tackade Rickman nej, två gånger, till att spela Sheriffen av Nottingham i Robin Hood-rullen med Kevin Costner - innan han fick fria händer att göra precis vad han ville med rollfiguren.
Mannen som skrev manus till Fyra bröllop och en begravning ville se Rickman i huvudrollen - och det hade onekligen varit spännande att se hur den versionen hade sett ut jämte Hugh Grants.
Frågan är om min Rickmanfavorit ändå inte är hans insats som ängeln Metatron i finfina rullen Dogma.
Hur som helst är den snart 65-årige Alan Sidney Patrick Rickman en fantastisk skådespelare som alltid är värd att ses. Så även i denna film - baserad på verkliga händelser - om vindruvor, där han spelar en lätt snobbig engelsman med passion för franska viner. Han bestämmer sig för att utforska vad amerikanerna och Californien har att komma med när det gäller vin och ställer till med blindtest i Frankrike, för de verkliga vinsnobbarna, efter att ha rest runt i Nappa Valley och samlat viner från de amerikanska lantisarna. Inte dumt. Inte dumt alls.

Dugliga filmsajter på svenska verkar det vara lite ont om. Den här är underlig. Språket känns som om det tillhör en bror duktig-student på högstadiet eller gymnasiet och det är svårt att förstå vitsen med själva sidan. Men någon kanske kan upplysa mig?

Hårdrock

Årets bästa hårdrocksplatta. Missa inte den.

Mera Mattsson

Brev till Thomas Mattsson, Expressens chefredaktör:
Hej igen!

Det är mycket trevligt att du svarar på frågor.
Men jag hade blivit mer nöjd om du också svarade på de frågor som inte låter sig besvaras lika enkelt, med svepande, generella formuleringar om tryckfrihet och pressetik.
Jag sade ju faktiskt i mitt ursprungliga brev till dig att jag ville ha svar på frågor som rör just Nilson (vars krönikor länge präglats av rasisitiska eller på gränsen till rasistiska värderingar) och hans texter.

Jag skulle alltså vilja veta hur du ser på att vara chefredaktör för en plattform för hets mot islam och varför ni säger nej till sverigedemokraternas medverkan i er valstuga å ena sidan samtidigt som ni, å den andra, låter Nilson sprida delar av deras budskap i er tidning.

Mvh
Lasse
Och god jul själv, förresten!

Svar från nämnde Mattsson:
Hej igen Lasse,

Jag ser nog inte Expressen som "…en plattform för hets mot islam", det finns rimligen inte någon svensk dagstidning som så tydligt tagit ställning för också muslimers rättigheter i Sverige. Det är heller ingen ny position, Expressen har – som jag skrev i bloggposten – alltid försvarat minoriteter. En gång i tiden var det kanske zigenare och nu är det kanske muslimer, exemplen är förstås fler. Men likväl: Expressens värderingar är väl kända.

Jag tycker inte att man ska underskatta det som du kallar för "generella formuleringar om tryckfrihet och pressetik". För mig är de i allra högsta grad relevanta. Jag är chefredaktör för en tidning som faktiskt har medarbetare som konfronterar kriminella, som skickar journalister till krigs- och katastrofområden, som har personal som hotas och lever med skyddade identiteter. Så för mig är tryckfrihet och viktighet viktiga saker.

Men: jag recenserar inte enskilda medarbetare, jag skulle aldrig kommentera såna resonemang externt. Det är, tror jag, en god princip att som chefredaktör inte recensera egna eller externa skribenter på det sättet.

Vänligen
Thomas Mattsson

Svar från och till Thomas

Svar från Expressens Thomas Mattsson (ett svar som jag gissar att jag inte är den ende mottagaren av):

Hej Lasse,

Tack för ditt mejl. Sedan Expressen grundades 1944 har knappast någon svensk tidning så tydligt markerat sitt ställningstagande för demokrati och yttrandefrihet. Kampen mot nazismen, kampen mot apartheid, granskningen av nynazisterna, ställningstagandet mot SD… jag kan göra lista lång.

Men: en liberal tidning tillåter också andra åsikter än tidningens egna att föras fram, jag tror – som chefredaktör – att man ska vara mycket generös med detta. Jag vill inte läsa en tidning där all debatt, alla krönikor etc är i linje med chefredaktörens egen uppfattning.

Jag har kommenterat detta mer på min blogg där det näst senaste inlägget handlar om Ulf Nilson-krönikan och debatten därefter.

Vänligen
Thomas Mattsson

Svar till Expressens Thomas Mattsson:

Hej och tack för svar!

Jo, jag läste din blogg (efter det att jag skickat mitt mejl) och konstaterade att man inte kunde kommentera den, eftersom "tekniskt fel" hindrar en från att bli medlem på Expressen.

Att ni också tar ställning mot nazismen hindrar er alldeles uppenbarligen inte från att också agera plattform för islamofobi. Den paradoxen är liksom en del av det obegripliga i publiceringen av Nilsons lätt hatiska och renrasbiologiska krönika. Och det är den man skulle vilja att du förklarade. I lite mer utförliga ordalag än att man ska tillåta andra åsikter än chefredaktörens egna. Finns det ingen gräns för vilka åsikter man bör publicera? Inga åsikter som inte bör publiceras? Vilka åsikter i så fall? Inte Nilsons muslimhetsande oro för att pursvenskarna utplånar sig själva?

Det är klart att man inte behöver låta Sverigedemokraterna propagera i sin publikations valstuga, som du på bloggen framhäver att ni lät bli - när man istället avlönar en krönikör för att sprida deras budskap i själva publikationen, som förmodligen når långt fler människor än det som sägs i valstugan.

Hur kan ni göra det? Avlöna en sådan krönikör?
Det är det jag skulle vilja ha svar på.

(Du var inte sugen på att plocka in mig som ersättare - eller komplement - alltså...?)

Mvh
Lasse

Thomas Mattsson igen:
Hej!

Lasse Franck skriver:
konstaterade att man inte kunde kommentera den, eftersom "tekniskt fel" hindrar en från att bli medlem på Expressen.
Testa igen, eller testa från annan webbläsare. (Jag tror inte man ska ha Safari.) Jag har inte hört om tekniska problem i kväll.

Lasse Franck skriver:
Finns det ingen gräns för vilka åsikter man bör publicera?
Jodå. Ett generellt svar är förstås att innehållet bör vara inom ramen för "Etiska spelregler för press, TV och radio" samt inom ramen för Tryckfrihetsförordningen. Det är dock bedömningsfrågor hela tiden, så alla medier avstår sannolikt innehåll som egentligen hade kunnat publiceras – men å andra sidan publiceras också innehåll som senare fälls. Det är inte alltid så lätt att veta i förväg. Sen gör redaktionerna egna bedömningar, men de flesta försöker nog vara så öppna som möjligt för att låta det mesta få komma fram.

Nu måste jag göra klart dagens tidning!

God Jul!
Thomas Mattsson