Hundra: gammal vänskap

En lunch med en gammal vän man inte sett på länge kan verkligen göra dagen. Det är bland det bästa man kan skaffa sig - gamla vänner.

Noll

Vad fan är det frågan om?! Mitt i morgonstressen visar det sig att det är nollgradigt ute och att man ska behöva rusa upp på vinden för att hämta vinterkläder innan man kan springa iväg med barn till dagis och skola. Är det redan här, vinterhelvetet?
Dessutom slås man, just när man ska gå ut genom dörren för att leverera barnen till sina vardagsverksamheter, av att det ena har en läkartid och alltså ska vägen om sjukhuset... Kaos...

En afton med Olle Ljungström & Freddie Wadling

Konserthuset är utsålt, vilket innebär dryga 1200 personer på plats. Sittplats. På rockkonsert. Jag börjar väl bli gammal för jag tycker att det känns rätt skönt. Att ha min egen plats, slippa trängas och slåss om utrymmet med bäst sikt, att kunna sitta bekvämt och bli översköljd av musiken.

Här skulle jag gärna se fler rockkonserter. I ett rum med utomordentlig akustik som ger banden möjlighet att skapa perfekta ljudbilder. Kan ingen bjuda in Ossler nästa gång, tänker jag när Ljungströms band gnisslar igång introt till En förgiftad man – i en bra mycket tyngre version än den som finns på senaste skivan. Olle spankulerar in med sin käpp och sin skadade fot.

Det är lite svajigt till en början. Men på mycket god väg. Och efter ett par-tre låtar har ensemblen nått fram. En apa som liknar dig har aldrig låtit bättre än i den version det här bandet, under Torsten Larssons ledning, skapar.

Annars saknar jag faktiskt Heinz Liljedahl. Det här kompbandet är inte alls lika nervigt och känsligt som frontmannen själv. Lite för odynamiskt – det mesta görs till möljiga knockout-versioner. Och när de försöker dämpa sig blir det lite platt fall – som i den akustiska versionen av Nåt för dom som väntar, vilken inte på långa vägar når upp till originalets nivå.

Men nu lät jag nog gnälligare än vad jag är. Det här är en ytterst angenäm konsertupplevelse och det mesta fungerar alldeles utmärkt väl. Överallt och Norrländska präriens gudinna, Morotsman och Det betyder ingenting. Från nya skivan blir det bara öppningslåten, den kryptiska MC 7 och Svenskt stål, som extranummer tillsammans med den fenomenala Jag spelar vanlig.

När Olle försöker ta sig an Bellmans Vila vid den källa kommer han av sig ett antal gånger och hittar aldrig riktigt rätt. Men räddar sig med att berätta att bandet överraskat honom genom att repa in det här numret.
– Den är så ny för mig. Allt som gjorts efter 1700-talet känns sprängmodernt.

I sitt mellansnack får han det att låta som om han är förvånad över att det recenseras. Men det är inte det minsta märkligt. Det en artist väljer att berätta för sin publik från scenen ingår i allra högsta grad i konsertupplevelsen och är en av de extra dimensioner som skiljer ett liveframträdande från den inspelade musiken. När man dessutom behärskar konsten att mellanprata så exceptionellt väl som just Ljungström får man finna sig i – och borde man glädjas över – att få det omskrivet.
”Närminne som en tennsoldat” och ”frågetecken är till för att samlas på hög” är två av kvällens bevingade uttalanden.

Olle verkar vara på utmärkt humör. Bjuder på sin bästa sida – spjuverns – och i sådana stunder är han en av landets allra främsta scenpersonligheter.

Freddie Wadling har med sig Sebastian Öberg, Per ”Ruskträsk” Johansson och Christian Olsson. En spännande sättning som gör sig oerhört väl i konserthuset.

Wadling är ett unikum. Hans röst fantastisk. Det är makalöst hur mycket vackra och stora ljud som kan komma ur den märkligt formade mannen när han sitter på en stol med det ena benet över det andra och textpärmen i knät.

Hans version av Creep är otrolig. Och orden (”But I’m a creep, I’m a weirdo”) får sådan styrka när det är just han som sjunger dem, när han öppnar skjortan till raden ”I want a perfect body”.

Han bjuder på flera sånger från senaste skivan – Andersson Wijs Jag var där och Stina Nordenstams båda bidrag, Här slutar kartan och Allt har varit möjligt länge nog nu, Annabel Lee och I himlen, som han tillägnar Olle Ljungström.

I övrigt blir det en spännande blandning av sånger. Flera av dem riktigt tunga saker. Och det är nästan de som låter allra bäst. Bob Landers Cherokee Dance och Monster Magnets Space Lord till exempel.
XTC finns representerade i form av Making plans for Nigel, Brian Eno får ocså vara med och Freddie ger sig på My funny Valentine.

Riktigt roligt blir det också när han får hela konserthusets publik att sjunga med i The best day ever från barnprogrammet Svampbob Fyrkant.
Ingen kan traktera en elcello som Fläskkvartettens Sebastian Öberg. Ruskträsk blåser oftast i den största saxofonen, men plockar också fram såväl klarinett som lilla flöjten. Ibland tar han över Christian Olssons trummor, när denne spelar gitarr istället. Ibland är trummorna maskinella. De här bandmedlemmarna är överhuvudtaget inte rädda för att utnyttja den moderna tekniken och de gör det med den äran.
Och så Freddie själv då - ett instrument i sig, kapabel att ge ifrån sig minst lika många ljud som de olika maskinerna.

När de till sist avrundar med Perfect day sammanfattar de kvällens spelning på ett förträffligt sätt. Och när Olle Ljungström kommer in igen, iförd sin egenhändigt designade och punkiga ADHD-tröja, för att ansluta sig till den andre käppförsedde farbrorn och sjunga med är det inte så lite Lou Reed över honom.
Perfect.

(Publicerad hos GFT.)

Kvällens konserter

I kväll finns det mycket fint att ägna sig åt i Göteborg.
Själv väljer jag Göteborgs Konserthus och Olle Ljungström tillsammans med Freddie Wadling.
För den som inte tar sig dit kan jag rekommendera en tur med skärgårdsbåt till Brännö och Värdshuset där. Gunnar Danielsson spelar.
Dessutom kan man se New Tango Orquesta på Nefertiti.

Dagens rubrik - hur man runkar omkull en lastbil

Dagens rubrik hittar man på svt.se: Runkade omkull lastbil.
Nyheten blir inte sämre av att mannen, som utfört denna bedrift och nu misstänks för drograttfylleri, grov vårdslöshet i trafik och sexuellt ofredande, inte heller under polisförhöret kan låta snoppen vara i byxorna ifred...

En känsla av bristande känsla

Humbug är kanske inte direkt en bluff. Men Arctic Monkeys senaste platta är i alla fall inte värd att lägga några pengar på. Läs recension här.

Svenska UD har kärat ner sig i staten Israel - Bildtshit part II

En god relation kan, om man får tro vårt lands främsta företrädare, byggas helt ensidigt. Eller åtminstone mellan en stat som beter sig någorlunda medelvägsmässigt å ena sidan och en stat som bryter mot alla internationella regler, dödar oskyldiga människor och vägrar lyssna på vad någon annan säger å den andra.
Dessa två stater har en relation så god att den måste vårdas. Det tycker Calle Bildt och det tycker Arba Kokalari. Som överraskande nog bara behövde en dag på sig för att skicka mig nästa svar den här gången.

Såhär skriver Arba:
Bäste Lasse,
Som jag nämnde i mitt tidigare svar så är jag ledsen för att det första svaret dröjde.

När det gäller handel med Israel. Handel och främjande är en självklar del i utbytet med länder som vi har goda relationer med. Det är regeringens bestämda uppfattning att restriktioner på detta område inte är en lämplig väg för att lösa den israelisk-palestinska konflikten. Handel bidrar till att bygga välstånd, vilket minskar grogrunden för konflikter. Handel är ett verktyg för fred och frihet som inte ska förnekas någondera sidan. Det är i den politiska dialogen med Israel och den palestinska sidan som vi framför våra ståndpunkter när det gäller exempelvis folkrätten och vikten av att återgå till en reell fredsprocess med sikte på en hållbar tvåstatslösning.

Israel är medlem i European Broadcasting Union (EBU) och är därmed med i tävlingen Eurovision Song Contest. Mer info hittar du här: http://www.ebu.ch/

Jag hoppas du har fått svar på dina frågor.
Med vänliga hälsningar
Arba Kokalari
Utrikesdepartementet

Jag skrev förstås omedelbart tillbaka:

Bästa du.
Ja, nu fick jag ju i alla fall svar på fler frågor.
Om än inte alla.
Dessutom väcker svaret några nya.

Fortfarande är det oklart varför Israel ska vara med i EM i fotboll, handboll och alla andra sporter. (Mig veterligen ligger landet inte ens i Europa. Ska vi inte bjuda in Mugabes Zimbabwe också? Det kan ju tänkas att de känner sig lite vid sidan av den afrikanska gemenskapen.)

Du har fortfarande heller inte svarat på om det inte är ganska klart att Israel brutit mot folkrätten - och därmed mot handelsavtalet med EU.
Och meningen kan väl inte vara att vi ska hålla avtal som den andra parten bryter? Inte ens om man verkar ha ett så religiöst förhållande till handel som du.
Vad har du för grund för påståendet att handel är ett verktyg för fred och frihet?

Du säger också att "handel och främjande är en självklar del i utbytet med länder som vi har goda relationer med".
Främjande av vad?
Problemet för min del är att jag kanske inte tycker att man till varje pris bör hålla fast i en god relation med en stat som skiter precis i vad resten av världen tycker. Kan man verkligen ha en ensidig god relation? Eller menar du helt enkelt att Israel uppför sig gott och att det inte finns några som helst anledningar att kritisera staten?

Tydligen lite knivigare frågor för UD. Fem dagar har gått. Snart kommer säkert ännu ett svar som är lika pricksäkert som Mossads agenter. Säkerligen går det också ut på att vi måste vårda de ädelmodiga israelerna på alla tänkbara vis och ta det här den byråkratiska väg som sedan 1947 har varit så framgångsrik...

Ytterligare press på Parkskolan

Nu har också Tidningen Öster skrivit om nedskärningarna på Parkskolan. Ännu en bra artikel. Gott.

Livslevande seriefigurer och ryska huvudstäder

Hittade på ett usb-minne en inspelning, av enklaste sort - gitarr och sång rakt in i datorn, av Flytta till Moskva. Lade upp den på mitt myspace-place.

Är det inte väldigt mycket tjat om den fram tills nyligen okända Ankeborgsinvånaren Anna?
Jag har svårt att förstå varför.
Fullfjädrade bimbos som utan närmare eftertanke låter diverse kroppsöppningar - och framför allt då den i ansiktet - stå på vid gavel kommer säkert att finnas i alla tider.
Frågan om hur Anna Anka kan säga som hon säger dryftas överallt. När den verkliga frågan borde vara varför det dryftas överallt. Varför får hon allt detta mediautrymme?

Dags att gå till kyrkan

Det är kyrkoval på söndag. Det är det inte många som bryr sig om. Bör man rösta i kyrkovalet? Även om man inte är särskilt engagerad i kyrkan?
Ja, är man medlem bör man rimligtvis det. Och tycker man inte det bör man nog gå ur Svenska Kyrkan.

Jag kollade just upp kandidaterna på Svenska Kyrkans hemsida. Och märker snabbt att om man ser saker och ting ur mitt perspektiv finns det bara fem grupper som överhuvudtaget kan komma ifråga för en röst: Arbetarepartiet - Socialdemokraterna, Centerpartiet, Miljöpartister i Svenska Kyrkan, Vänstern i Svenska Kyrkan och Öppen kyrka.
Och eftersom Vänstern i Svenska Kyrkan inte ställer upp i min församling är kandidaterna bara fyra. Det borde inte vara så svårt att välja mellan dessa. Och det kostar inte mycket tid att promenera bort och lägga en röst på någon av dem.

Det kommer att vara värt den mödan om fler gör som jag och tar medlemmens ansvar för att främlingsfientliga homofober inte ska kunna göra kyrkan till en maktbas.
När det handlar om kyrkans roll och metoder finns det obehagligt mycket att lära av historien. Det är upp till oss alla att bevisa att vi klarar av det.

Bildtshit - hur man blir och beter sig som framgångsrik politiker

Han svarade! Den store ledaren. Utrikesministern.
Ni minns kanske att jag skickade honom några frågor i januari?
Nej, det gör jag knappt själv heller.
Men igår, den 16 september - åtta månader senare, hade han i alla fall godheten att sända mig ett svar.
Han har inte skrivit det själv - det kan man ju inte begära med tanke på allt han har att stå i (tänk bara på all (traktamenterad) restid när han flänger jorden runt - vår välbetalde globetrotter). Istället har han bett sin trogne tjänare Arba Kokalari att författa en liten skrivelse, som jag alldeles strax ska återge i sin helhet.

Först ska jag bara konstatera att det inte tycks spela någon roll hur många påminnelser om sin ursprungliga fråga man skickar till Utrikesdepartementet - man får ändå inga svar. Inte förrän man skickar en anmälan till Justitieombudsmannen och klagar på den långa handläggningstiden. Då svarar UD.
Frågan är hur man gör om man faktiskt vill ha svar tämligen omgående. Skickar en anmälan till JO samtidigt med sitt ursprungliga ärende? Men vad är det då man anmäler?

Såhär skriver UD:
Tack för dina brev angående kriget i Gaza tidigare i år. Utrikesminister Carl Bildt har bett mig svara dig. Jag vill börja med att verkligen beklaga att svaret har dröjt.

En central skyldighet inom den internationella humanitära rätten (IHL) är att utreda eventuella krigsförbrytelser och ställa ansvariga till svars. I första hand är det parterna själva som har denna skyldighet. I andra hand, om parterna saknar möjlighet, kan det internationella samfundet bistå genom att tillsätta en internationell utredning.

Redan under den pågående väpnade konflikten framhöll Sverige vikten av att klarlägga eventuella brott mot IHL och de mänskliga rättigheterna. Det kan konstateras att flera utredningar har tillsats. Israels försvarsmakt har genomfört ett antal, dock huvudsakligen interna sådana.

Därtill har FN:s råd för mänskliga rättigheter också tillsatt en undersökningskommission. Denna kommission ska undersöka båda parternas eventuella brott mot IHL och de mänskliga rättigheterna under konflikten.

FN genomförde också en intern utredning, den s.k. Board of Inquiry, vars uppdrag var att utreda skador och dödsfall i anslutning till FN:s anläggningar och verksamhet. För närvarande finns därutöver inga planer om att upprätta någon form av tribunal för de palestinska områdena.

Det är viktigt att brott mot IHL utreds. Det internationella samfundet förväntar sig att parterna uppfyller sin folkrättsliga skyldighet att utreda och utkräva ansvar för eventuella brott mot IHL. Sverige och EU delar denna förväntan.

Med vänliga hälsningar
Arba Kokalari
Utrikesdepartementet

Nu undrar man ju hur länge det kommer att dröja innan jag får svar på mitt svar...
Och om UD:s brev verkligen är kvalificerat att kallas "svar". Hur många av de frågor jag ställde i januari blir besvarade?

Hur kan det komma sig att konflikten mellan Israel och Palestina är till synes omöjlig att lösa?
Hur kommer det sig att omvärlden inte ser till att bättring sker? Varför gör inte vi det?
Vad händer nu? Hur pålitlig/bräcklig/stabil är vapenvilan? Tror ni att den kommer att vara? Eller när tror ni att den bryts? Av vem?
Vilka konsekvenser kommer det att få för deras nation?

Varför fortsätter vi att handla med en sådan regim? Varför ska vi inte sätta ner foten och säga att "nu är det nog" - vi vägrar ha med er att göra? Vi vill inte att stater som er, som beter sig så som ni gör, ska vara med i vår europeiska gemenskap där vi idrottar och sjunger schlagers tillsammans. Visst borde vi väl säga så? Varför inte? Varför ska vi fortsätta pumpa in pengar i en sådan stat? Vi ser ju hur de använder pengarna...

EU:s handelsavtal med Israel är redan brutet - av Israel, i och med deras brott mot folkrätten. Varför ska vi då hålla vår del av avtalet och fortsätta att handla med dem?
Kommer våra representanter - ni - att avbryta samarbetet med Israel?
Vad har ni för svar och besked att ge oss?

Ganska många frågor.
Och den enda UD besvarar är väl "vad händer nu?" En fråga som känns lite inaktuell, eftersom den ställdes i januari.

Kokalari har alla förutsättningar att gå långt.
Som politikerbroiler är det nämligen ytterst viktigt att man klarar av ett par saker.
Man ska inte vara rädd för att tungan antar en obehagligt brun nyans till följd av fraterniserande med företagsledare och utländska kolleger (från västvärlden - eller av västvärlden omhuldade länder).
Och man måste behärska konsten att pladdra utan att svara. Våga inse att det finns skäl till att man själv tillhör de stora ledarna medan övriga medborgare inte gör det. De ska inte - och kan inte - förstå allt som stora ledare ägnar sig åt. Alltså måste man som stor ledare få ägna sig åt det ifred. Man ska göra det men inte tala om det.
Vad man ägnar sig åt? Det stora ledare ägnat sig åt i alla tider. Att sko sig själva, sina familjer och sina polare på andras bekostnad. Att öka avståndet mellan de stora ledarna och alla andra. Packet.

Tack, Carl.

Press på Parkskolan

Veckans upplaga av Göteborgs Fria Tidning har inte bara en ovanligt vacker förstasida. Tidningen (som alltid är läsvärd) innehåller också ett par synnerligen goda artiklar om nedskärningarna på Parkskolan - Föräldraledd skolstyrelse överkörd och "Katastrof för barn som har det svårt".

Då man har läst dem framgår flera saker med all önskvärd tydlighet.

* För det första var det ett riktigt beslut att hoppa av styrelsen. Jag är övertygad om att jag i och med avhoppet gjort en större insats än under de två år jag satt med i styrelsen. Annars hade politikerna säkerligen inte gjort någon översyn av styrelsens stadgar eller bjudit in den till samtal om hur arbetet kan förbättras. Det ökar också pressen på politikerna att ge några av de 379 miljoner Göteborg (väl sent) ska få i extra stöd till skolan.

* För det andra hur korkat rektors beslut att avskeda specialpedagog och speciallärare är. Styrelsens ordförande tycker inte om det, styrelsens vice ordförande tycker inte om det, politikerna tycker inte om det och skolans personal tycker inte om det.

* För det tredje hur svagt rektorns försvar är. Som en god och klok vän uttrckte saken: "Den här Monika Steiner seglar upp bland de bästa på ofrivillig humor. Meningen var väl att man skulle bli arg när man läste artikeln, och det blir man ju också, men jag blev mest glad. Det är fruktansvärt roligt när hon försöker göra allt till subjektiva saker - 'tråkigt att någon uppfattar' och sådant."

* Och därmed också hur pengarna istället kunde sparats in. Steiner säger själv i en av artiklarna: "Jag är chef över lärare, förskollärare, fritidspedagoger, speciallärare och specialpedagoger, det är där jag kan göra neddragningar". Hon nämner inte att både speciallärarna och specialpedagogerna var en till antalet - numera noll. Eller att neddragningarna rimligtvis också kunde göras på chefsnivå. Rektorerna var tre till antalet. Och jag är mer säker än någonsin på att såväl elever som personal hade drabbats betydligt lindrigare om Steiner, istället för speciallärare och -pedagog, hade skurit bort sig själv.

Christopher Sander, intervju

Jag nämnde ju tidigare att intervjun med Christopher Sander skulle publiceras i Fria Tidningen.
Nu kan man läsa den här.

Staten som får göra som den vill

I måndags meddelade det israeliska försvarsdepartementet att regeringen tillåter att 450 nya bosättningar byggs på det område Israel ockuperar på Västbanken.
De trotsar därmed inte bara Palestinas, utan i stort sett hela världens önskemål.
USA brukar Israel försöka hålla sig väl med. Men president Barack Obama har sagt att ett stopp på bosättningarna är en förutsättning för fredsarbetet. Nu nonchalerar Israel med andra ord också USA:s, sin mäktiga allierades, vilja.
USA kritiserar den israeliska regeringen.
Det gör EU också.

Men kritik vet vi av erfarenhet att de israeliska företrädarna skiter blankt i.
Det måste till något mer.
Det måste vara dags att ta till ett tyngre artilleri. Att förklara för Israel att nu får ni inte vara med och leka med oss längre. Ni får inte vara med i våra idrotts-EM, inte i vår schlagertävling.
Det borde vara dags att sluta pumpa in pengar i den folkrättsvidiriga staten också. Att avbryta all handel med Israel. Att bojkotta.

Av någon anledning får Israel alltid göra precis vad och hur de vill. Och den enda man kan se är egentligen det gamla dåliga samvetet. Över judeutrotningen. Men hur länge ska resten av världen ha dåligt samvete för den och särbehandla den israeliska regeringen?
Om vi ska ha det nu - drygt sextio år senare - borde vi rimligen fortfarande avsky Tyskland för deras vidriga brott också. Men vi särbehandlar inte längre Tyskland. Resten av världen inser att det inte går att hålla nuvarande regering och befolkning ansvarig för de grymheter deras landsmän gjort sig skyldiga till tidigare i historien.
Varför inser vi inte att vi inte heller kan kompensera nuvarande befolkningar för det deras anfäder utsatts för?
Och att vi bör göra allt vi kan för att stoppa samtidens grymheter - oavsett vem som gör sig skyldig till dem?

Lasse Franck finns överallt

Inte nog med att man kan köpa musik av Lasse Franck på till exempel iTunes, TDC Online, Elkjöp och Meteli - nu kan man också lyssna till flera av hans alster på Spotify.
På så sätt har man tillgång till Lasse Franck - eller åtminstone hans musik - var man än befinner sig, så länge man har en dator med nätuppkoppling till hands.

Kan ju vara skönt för alla som har svårt att bärga sig tills nya plattan kommer. Vid ett bandmöte för någon vecka sedan beslutades att inspelningarna fortsätter i vecka 38. Så hav förtröstan. Och njut med Spotify så länge.

Stockholm

Det är någonting märkligt med vår huvudstad.
På hotellen springer vakter omkring. De vaktar nåt. Oklart vad. Hotellets gäster kanske. Som ska vaktas från någonting. Oklart vad.
Om man vill komma in på hotellets toalett måste man ha en kod. Som gäst på hotellet ska man känna sig priviligierad över att ha tillgång till koden. Över att få urinera i deras pissoar.
Genom fönstret ser man en busshållplats. Människor väntar på buss 47. Många människor. Hela trottoaren är full. Det ser ut som en kö till en biograf eller en konsertarena. Det är en busskö. Regnet som kommer får ingen enda av de blivande passagerarna att välja ett alternativt färdmedel. Alla väntar. På bussarna. En enda helt tom buss skulle bara få rum med en tredjedel av de väntande.
Det är någonting med Stockholm.
Oklart vad.

Till salu

Nu kan man äntligen köpa lite härliga gamla Lasse Franck-låtar på nätet. Till exempel via iTunes, emusic, meteli.net, musikk.elkjop.no och musik.tdconline.dk.

Lyssna, sprid musiken och köp!
Tack!

Kultur och kvalitetsunderhållning

Nu ska jag svära i kyrkan och göra någonting jag var alldeles säker på att jag aldrig någonsin skulle göra - rekommendera ett program i Kanal 5.

Men den som missat Henrik Dorsin: Godkänd kvalitetsunderhållning har verkligen missat någonting. Den show han genomfört i två akter, där han tagit på sig det statliga uppdraget att utreda underhållningsbranschen för att komma fram till vad som kan vara godkänd kvalitetsunderhållning visar att han är en fullfjädrat geni.
Igår sände den i övrigt hopplöst infantila kanalen den andra akten och jag konstaterade att det var längesedan jag blev så uppiggad av underhållning så kvalitativ som den här.

Dorsin har själv skrivit alla de texter han framför och de är otroligt begåvat ihopsnickrade. Och, som min fru så riktigt konstaterade medan vi tittade, är det nuförtiden ståupp-komikerna som tagit över rollen som underhållningsbranschens radikaler. Musikerna har ju tråkigt nog lagt av med det och man får nästan söka sig tillbaka sjuttiotalet för att hitta de låtmakare som ville påverka sitt samhälle med låttexter och kommentarer i intervjuer och debattsoffor.

Men om man lyssnar till Dorsins politiska musikal Singing in the Rein-feldt eller hans helt briljanta operastudie inser man att här har vi en entertainer som tänker på och tycker nåt om vårt samhälle och våra politiker.

Och hans fantastiska pastisch på en trubadur - En gaffel kort - borde få alla överpretentiösa bröder med akustiska gitarrer och allvetande episoder att tänka till. ("Är ni medvetna om att i tredje världen går en av fem omkring utan skaldjursbestick?")

Den första akten har tyvärr redan repriserats och visas, så vitt jag förstår, inte igen. Men den 4/9 kl 23.25 bör man - för första och sista gången - slå på kanal 5 eller beordra videon att rulla igång.

Ett annat tv-tips som kommer för sent är hämtat från SVT, som när jag låg med svininfluensan hade den goda smaken att sända en annan bandad föreställning: Filippa Bark & Döden. Rekommenderas också å det allra varmaste.
Det är ett genidrag att ta en karaktär som tidigare enbart använts i komiska sammanhang (och som fått somliga att reagera upprört och tala om lyteskomik) för att ge henne huvudrollen i ett stycke ytterst seriös dramatik. Att istället tala allvar om mobbning, utanförskap och udda existenser. Alla som arbetar med tonåringar borde se föreställningen, där Sissela Benn visar att hon är en karaktärsskådespelare av rang.
Jag grät svininfluensatårar framför dumburken.

Idag kan man i alla tidningar läsa om annan seriös konst. Om att konstnären Anna Odell, som fejkade ett självmordsförsök och bråkade med poliserna som skulle hindra henne för att sedan spännas fast på psykakuten och injiceras med lugnande medicin, fällts för våldsamt motstånd och oredigt förfarande.
Jag tycker att Odell gjort någonting intressant med sin provokation. Alla som någon gång gläntat på psykiatrins portar vet att de borde spärras upp på vid offentlig gavel.

Men samtidigt får ju finkonstnärerna ge sig någon gång. När Karin Willén, ordförande för Konstnärernas Riksorganisation, ska kommentera domen säger hon:
"Den begränsar konstnärers och journalisters arbete, de måste tillåtas granska det samhälle vi lever i. Konstens uppgift ska inte få begränsas till att enbart vara positiv eller smyckande och skön".

Inte nog med att deras avföring ska föreställa konst, till skillnad från mitt bruna bajs, bara för att de väljer att titulera sig konstnärer innan de skiter - de ska alltså också stå över lagen.

En av grundprinciperna för civil olydnad - i vars trakt både en konstattack som Odells och ett gränsöverskridande grävande reportage hamnar - är att man är beredd att ta sitt straff. Oavsett om man gillar lagen man brutit mot eller inte. Uppsåtet kan vara att förändra lagstiftningen - men man måste ändå acceptera den nuvarande tills vidare. Alternativet är fullständigt kaos och ett totalt individualiserat samhälle utan kollektivt ansvar.

När min sköna hustru målade över Hennes & Mauritz-affischer där Claudia Schiffer retuscherats till anorektiskt ohälsosamma barbie-proportioner fick hon naturligtvis finna sig i att dömas till böter. I domstolen spelar det ingen roll om man anser sig ha lika stor rätt till det offentliga rummet som Stefan Persson (som för övrigt nyligen köpte en engelsk by, vilket man ju kan kosta på sig när man har en förmögenhet på 127 miljarder kronor). Hade Persson ertappats med skadegörelse av konkurrentens affischer hade han också fått pynta upp (vilket alltså inte hade inneburit några större svårigheter).

Vi ska alla vara lika inför lagen.
Också de högkulturella konstnärerna.