I kväll firar Lilla Svärje.
Dopdagen är här.
Vi döper en nyanländ liten skiva, Lilla Svärje.
Ceremonin äger rum på Pustervik i Göteborg.
Dörrarna öppnar klockan 19.
Och alla är välkomna.
Lasse Franck & hans muskler kommer att framföra flera psalmer och det kommer att finnas drycker av alla de slag samt minnesgåvor att köpa. Gott om fina människor med fina namn också.
Ses ikväll.
Imorgon släpps vår skiva.
Lilla Svärje. Det är lite nervöst. Mycket spännande.
Och roligt.
Kommer musikkartan att ritas om? Kommer nya kapitel att skrivas i den populärmusikaliska historian? Hela volymer kanske? Eller passerar den helt obemärkt, utan att märkas ett dugg, utan att påverka en enda människa? Ser Lilla Svärje ut precis som vanligt efter imorgon?
Släppfesten - eller releasepartyt, som man säger i andra länder än Svärje - ska hur som helst bli riktigt rolig. Den äger rum om en vecka, tisdagen den 22/5, på Pustervik. Här kan man köpa biljetter.
Där kan man köpa skivan och lyssna till mig & mina muskler när vi framför smakprov från den. Och fira. Både jag och alla mina muskler blir väldigt glada - och lugna - om du dyker upp. Du kan få fungera som muskelavslappnande. Du kan också få ta med dig alla du känner.
Kan man inte vänta med att få tag i ett exemplar av skivan går den att köpa på andra ställen också. Till exempel här.
Det är nu många somrar sedan den då jag under några dagar tjänstgjorde som musikledare vid ett ungdomsläger på Utøya. Men jag kan ändå föreställa mig den enorma skräck som måste genomsyrat varenda en som befann sig där den 22 juli i fjol. Jag kan ändå enkelt begripa vilken förlust det är, för Norge, Skandinavien och hela världssamfundet, att 77 eldsjälar inte längre finns bland oss.
Och i dessa dagar, när det talas om Anders Behring Breivik överallt och hela tiden, har jag anledning att dra mig allt det där till minnes.
Jag skulle utan några som helst betänkligheter kunna kalla Behring Breivik för både galen och störd. Och har säkert gjort det upprepade gånger. Men då menar jag inte störd i klinisk bemärkelse. Då använder jag ordet betydligt slarvigare och mer slentrianmässigt - på samma sätt som jag kan göra om nästan alla vars tankar är för mig obegripliga och kommer till betydande felaktiga slutsatser.
När massmördaren nu fått stå i det rampljus, dit han med all säkerhet längtat, och förklara hur han rättfärdigar det som i så gott som alla normalstörda hjärnor betraktas som avskyvärda handlingar, visar han tydligt att han inte alls lider av några seriösa psykiska störningar. Och det hade han väl egentligen redan bevisat - just genom de där avskyvärda handlingarna. Den som är allvarligt psykiskt störd skulle ha mycket svårt att under så många år så ihärdigt hålla sig till en väl uttänkt och mycket långsiktig plan, att lyckas genomföra alla de planerade - och omplanerade - vidrigheterna utan att ge upp.
Man kan ifrågasätta att han under så lång tid tilläts predika sin samhällssyn från de anklagades bänk och jag tycker nog själv att domaren borde ha avbrutit honom på ett tidigare stadium. Samtidigt tycker jag att det är bra att han tilläts förklara sig. Det är bra att vi alla får höra att hans resonemang i så stora delar är likadant som det som förs bland ganska många människor som halkat för långt ut på högerkanten.
När han talar om att skydda den norska ursprungsbefolkningen och den hotande islamiseringen skulle han lika gärna kunnat vara vilken sverigedemokrat eller fremskrittspartist som helst.
Han drevs inte av en längtan att få döda och uppvisade därmed inga likheter med thrillerfilmernas psykopater till massmördare. Och även om känslan hos hans offer måste varit nästan exakt densamma som den hos de ungdomar som råkar ut för Jason i Fredagen den trettonde, eller någon annan skräckfilmsmördare, har Behring Breivik ingenting gemensamt med dem, utöver själva morden.
Jason är ingen politisk massmördare. Men Behring Breivik beskriver själv de döda ungdomarna som collateral damage, oundvikliga offer i kampen. En kamp som också förs av sverigedemokraterna, Le Pen och en hel massa andra europeiska politiker - även om de använder andra, hederligare, metoder. Att metoderna är hederligare gör emellertid inte deras kamp hederlig. Den bygger på samma avskyvärda människosyn som Behring Breiviks och måste motarbetas med alla tänkbara medel.
Så länge ingen tar sig in i riksdagshuset och släpar till exempel Kent Ekeroth eller Annelie Enochson mot tvångsvård har jag väldigt svårt att se varför Behring Breivik skulle vårdas.
Och jag hoppas verkligen att de och alla deras gelikar försvinner från vårt riksdagshus - och från alla andra parlamentariska församlingar runt om i världen. Så att det kan komma någonting positivt ur den här historien som aldrig kan bli någonting annat än olidligt hemsk.
Ett visst hopp spirar, känns det som, redan. Genom att sådana här diskussioner förs på en hel mängd offentliga platser. Och - inte minst - genom Norges agerande sedan tragedin.
Statsminister Jens Stoltenberg satte tonen redan i sina allra första anföranden. Han talade om att landet skulle visa solidaritet, omsorg och kärlek, mer öppenhet och demokrati. Och så verkar det ha blivit.
När mer än 40 000 människor samlas en torsdag för att sjunga (den barnsång som Breivik menar är kulturmarxistisk) medan rättegången mot massmördaren pågår, när man möter terror med musik - då är det trots allt - trots att det finns galningar överallt - ganska lätt att tro på att solidariteten kommer att segra. På att musiken åter kommer att ljuda också på Utøya och på att nya eldsjälar där kommer att samlas i kamp mot de mörka högerkrafterna.
Hur Lasse Franck fungerar i sociala sammanhang ska vi kanske inte uttala oss om. Inte här och nu. Att hans låt Sociala sammanhang fungerar synnerligen väl, som ett medryckande och uppfriskande avbrott i den svenska popslentrianen, kan vi däremot fastslå med fullständig övertygelse.
Lasse Franck har i många år skrivit låtar i olika Göteborgslyor. Han har varit med i ett antal band, bland andra Alice Cooper-gruppen Institute of Nude Wrestling. Men inte förrän nu släpper han sin debutplatta, Lilla Svärje. En skiva som berättar om tillståndet i nationen – och som dessutom får dig att vilja göra någonting åt det. Att Lasse inte har särskilt mycket till övers för ”de nya moderaterna och resten av den blåbruna alliansen” är tämligen tydligt. Och en låt som Nu börjar det roliga kan ses som en direkt kommentar till Carema-skandalen (även om den klärvoajante Lasse Franck skrev sången innan skandalen var ett faktum). Lyriken är viktig i sammanhanget och Lasse har många gånger lovordats för sin förmåga att skriva angelägna låttexter.
Ett tag satsade han på en karriär som Franckensteins monster. Det lyckades inte alls. Hans ansikte är hopsytt med 47 stygn men sist vi såg Lasse verkade han ändå rätt nöjd. Och snygg.
Lilla Svärje släpps den 16 maj. Sociala sammanhang är första singeln från albumet och finns ute NU. Lyssna på Spotify.
”Lasse Franck är en ypperlig rockpoet som genom sin briljanta förmåga att leka med ord lyckas leverera både mänsklig värme och uppkäftiga provokationer på samma gång.”
(Ola Bjurman, From a Friend)
Skivan släpper Lasse tillsammans med trumslagaren Kalle Thorslund (Anywhen, Gordon) och basisten Jonas Slättung (Gordon, Det Är Kärlek). Skivan är producerad av gitarristen och ljudfantasten Håkan Svensson (Nationalteatern). När musiken framförs live framträder herrarna under namnet Lasse Franck & hans muskler. Bland dessa muskler finns också Joakim Fritzner, gitarr, och Ulf ”Vinyl” Stenberg, keyboard.
Sociala sammanhang: Lasse Franck - sång, handklapp, text och musik Jonas Slättung - bas Kalle Thorslund - trummor, handklapp Håkan Svensson - gitarr, produktion Ulf "Vinyl" Stenberg - keyboards Pär Edwardson - körsång, handklapp Per Umaerus - körsång
Tack. Alla ni som jobbade med stödgalan för Johan Persson och Martin Schibbye som hölls på Trädgår'n igår. Och tack alla ni som kom dit. Det var så skönt att få se och höra fantastisk musik samtidigt som man också såg och hörde människor som tillsammans arbetar för en god sak. Som är solidariska. Som anstränger sig, bidrar, gör vad de kan. Det gör att mitt hopp om mänskligheten ökar avsevärt. Och att jag känner mig glad.
Här har det bestämt inte varit någon aktivitet att tala om sedan förra påsken. Den låg ju sent förra året, påsken. Och efter påska kommer sköna maj - en av årets båda stresspackade månader. En sådan där månad då allt ska avslutas, då man ska springa på en massa samlingar och avslutningar och fixa det där som bara måste bli klart före semestern.
Jag hängde inte alls med. Tyckte att sommaren kom alldeles för tidigt. Och sedan kom jag liksom inte ikapp. Förrän det hade blivit december och dags för nästa intensivstress.
Den här stackars bloggen har varit väldigt lågt prioriterad. Numera finns jag tydligen på Facebook också och där kan man läsa kortare kommentarer och tips om man vill det.
Nu händer det emellertid för mycket intressanta saker för att hålla helt tyst. Nästa månad släpper vi vår skiva, Lilla Svärje, och under tiden krymper alliansen med moderaterna i spetsen vårt land till svårskådad storlek. Sådant måste, emellanåt, kommenteras.
Jag orkar snart inte längre. Carl Bildt. Han kallar Saudiarabien för ett familjeföretag. Och det kan man kanske låta passera. Även om det är en osmaklig formulering som ger en väldigt oskyldig och odramatisk klang åt det envälde som Saudiarabien i själva verket är. Men det finns säkert familjeföretag som sköts på ungefär samma diktatoriska vis, så liknelsen är kanske inte fullständigt felaktig.
Det är betydligt värre att Carl samtidigt meddelar att han minsann inte hade haft något att invända OM han nu hade fått frågan om att exportera svenska vapen till Saudiarabien, vilket han påstår att han aldrig fått. Och att han försvarar det med att "det handlar om svenska jobb" och frågan om det hade varit "bättre om de köpte franska [pansarvärnsrobotar] istället?"
Carl använder med andra ord samma härliga argumentation som de torskar och hallickar som menar att tack vare dem har de thailändska hororna i alla fall jobb och pengar. Annars hade de kanske svultit ihjäl. Eller hittat på nåt annat jävelskap. Så egentligen är vi the good guys som gör en insats när vi åker dit för att knulla och förnedra dem och deras barn.
På den bebisnivån befinner han sig. Och han är vår utrikesminister. Och före detta statsminister. Det är ju obehagligt genant. Det är dags att skicka Torsk-Bildt dit han hör hemma. I sjön.
torsdag 14 juli 2011
Fin betraktelse över landets utrikesminister - och journalistkår - av Åsa Linderborg. Ulrika Schenström (om någon minns den moderata statssekreteraren som fick sparken för att hon tog hand om rikets krisberedskap genom att bli full och pussas med TV4:s politiska reporter Anders Pihlblad - som inte fick sparken utan gärna får fortsätta att både granska och pussa politikerna) förklarade nyligen att hon tycker att pudeltrenden bland svenska politiker har blivit löjlig. Men hon kunde peka ut ett lysande undantag, en politiker som inte ber om ursäkt i onödan. Mannen som givit arrogansen ett ansikte och inte ber om ursäkt alls. Aldrig. Trots att han är den svenska politiker som mer än någon annan förtjänar att få den där sparken.
Så här i påskatider måste man fråga sig om man vågar tro. Vågar man tro på återuppståndelsen? På att ett solidariskt samhälle - där de som har förmågan att arbeta (och turen att ha fått ett jobb) försörjer dem som av olika skäl inte har just den förmågan - åter ska uppstå?
Vågar man tro på att Ulf Kristersson ska tänka om och tänka rätt?
Jag tror att många kommer att bli starkare sin tro och att återuppståndelsens chanser ökar, ju fler som deltar i morgondagens manifestationer. Så kliv gärna ut på gator och torg imorgon för att visa er egen solidaritet.
Befinner ni er i Göteborg kan ni dessutom passa på att lyssna till en låt eller två med Lasse Franck & hans muskel.
Såhär i påskatid hoppas man ju att ni alla får vad ni vill ha i edra ägg. Alla mina muskler och jag blir väldans glada om vi får era röster - på den här länken. Då kan vi vinna en massa marknadsföringspengar - och se, det är just vad Lilla Svärje behöver. Man måste registrera sig och klicka på den gröna hjärtmuskeln för att rösta. Och det är faktiskt inte så jobbigt som det kan låta - man behöver bara ange en e-postadress och hitta på ett lösenord. Muskelmassa till exempel. Tack och påskpuss.
Repade med mina muskler igår. Vinyl var med och spelade lika fint som på skivan. Och vårt fenomenala nytillskott, gitarristen Joakim Fritzner. Han är inte bara flink - han är snygg också. Skönt. Nu slipper vi andra bråka om vem som ska vara flickfavoriten. Kan bli riktigt bra det här. Vi ses väl här?
"Om de slår på sina radaranläggningar kommer vi att spränga deras satans luftvärnsmissiler i luften. De vet att vi äger deras land. Vi äger deras luftrum... Vi dikterar deras sätt att leva och prata. Och det är det som är det fina med Amerika just nu. Det är bra, särskilt när det finns en massa olja därute."
William Looney, brigadgeneral, chef för flygoperationerna i Irak, till Washington Post, augusti 1999.
Vid ett möte med bandet visar det sig att basisten äntligen har gått och blivit sådär gammal som en basist ska vara. Vi talar också om vår fenomenala skiva, Lilla Svärje, som är färdig nu. Rent musikaliskt i alla fall. Omslaget ska fortfarande sättas ihop och vi funderar över hur vi bäst ska marknadsföra den och lyckas tränga igenom brus, skval, tjatter och knaster. (Goda råd mottages tacksamt.)
Till att börja med spelar vi på Sticky Fingers, här i Göteborg, den 14/4 - så det datumet kan ni reservera i almanackorna. Samtidigt spelar också Boa, Not without grace och Open streets. Kan bli en strålande afton.
Det är spännande tider man har förmånen att få leva i. Med naturkatastrofer och nukleära haverier. Medan man upptäcker radioaktivitet i kranvatten och i fler och fler livsmedel i trakterna kring Tokyo och det kvaddade kärnkraftverket står Jan Björklund och andra aktivt obegåvade människor i TV här hemma och försvarar kärnkraften till varje pris. Här i Sverige bygger vi ju inte verken på kanten av kontinentalplattorna. Och om radioaktiviteten börjar läcka ut i resten av världen drabbar det kanske inte Jan. Kanske har han heller inte riktigt förstått att det inte bara är jordbävningar och tsunamivågor som kan orsaka strömavbrott. Som barn var jag nästan lika livrädd för kärnkraftskatastrofer som för klåfingriga världsledare med knappen som utlöser atombomben inom räckhåll. Nu får antagligen en ny generation ungar sömnsvårigheter. Och man kan bara hoppas att de härdsmälta svenskar som när det begav sig röstade på linjerna ett och två också sover illa, som en följd av de dåliga samveten de borde ha.
På tal om klåfingriga världsledare är det ju den magiske Moammar som är den andra världsnyheten i dessa dagar. Det är en besynnerlig resa överste Khadaffi har gjort. När jag var barn var han just en av de världsledare som här i västvärlden utmålades som ett allvarligt hot mot världsfreden. En riktig dårpippi. Sedan blev han rumsren. Tältade utanför andra världsledares presidentpalats, också här i västvärlden. Välkomnades med öppna armar överallt. Tills nu. Nu är han återigen ett allvarligt hot. I själva verket har han givetvis varit samma gamla dårpippi precis hela tiden.
Frågan om huruvida NATO och FN har rätt att gå in och bomba det land som leds av dårpippin är inte enkel. Själv tycker jag att det känns rimligt att det finns ett världssamfund som har rätt att både säga ifrån och ingripa när något lands ledning fullständigt ballar ur. Det känns däremot inte rimligt att det ska vara just de stater som råkar ha kärnvapen och finns representerade i FN:s säkerhetsråd som har den rätten. Det känns rimligt att man jämnar ut oddsen lite mellan en regim, med militärmakten på sin sida, och befolkningen som inte längre vill lyda under regimen och därför beskjuts av densamma. Frågan är om det är det man gör när man skickar in stridsplan och hangarfartyg och när man låter andra nationers soldater föra det libyska folkets kamp.
Det känns fullt förståeligt att andra befolkningar, som lyder under andra förtryckarregimer - till exempel den i Bahrain, tycker att de också borde få understöd i sin kamp.
Det känns som om risken att få ett nytt Irak på halsen är överhängande. Men i fallet Khadaffi finns den väsentliga skillnaden att han bevisligen skjuter ner sitt eget folk - i fallet Saddam skyllde man ju som bekant på massförstörelsevapen som inte fanns. När tar de så kallade operationerna i Libyen slut? Huvudsaken verkar ju vara att bli av med dårpippin - skulle man inte kunna lägga omvärldens samlade resurser på att bara knäppa honom då?
Det känns en smula ironiskt att man i kampen mot diktaturen i Libyen tar hjälp av andra diktaturer, som den i Saudiarabien.
Det känns som att vi kan vara alldeles säkra på att de som när det passar dem kramar diktatorer och när det inte längre passar vänder sina vapen mot dem - sådana som Sarkozy, Berlusconi och Barosso - inte sover dåligt på grund av dåliga samveten, eftersom de helt måste sakna sådana.
