Piss och politiska kommentatorer

En farbror på spårvagnen in till jobbet imorse hade kissat ner sig.
Det gladde (och förvånade) mig att ingen av de övriga passagerarna suckade eller höll för näsan eller tittade snett på honom, så att han behövde skämmas mer än han redan gjorde.

Men det var en jobbig doft under resan.
Undrar vad det är för slags omen...
Vi får se när dagen lider mot sitt slut.

För övrigt noterar jag att Rapports KG Bergström går i pension. Mats Knutsson från Aktuellt ska ersätta honom. Snacka om nedköp. Den bäste mot den sämste.
Toffelräkan Knutsson ska i sin tur ersättas av Margit Silberstein - tidigare på GP och betuttad i vänsterpartiets Johan Lönnroth.
Aktuellt kan i alla fall känna sig säkra på att deras inrikespolitiska bevakning - oavsett vem de anställer - inte kan försämras.

Skriv på! För yttrandefrihet - mot Israels regering!

Här bör man sätta en signatur!

Israels reaktioner på Donald Boströms artikel i Aftonbladet är sanslösa. De begär att regeringen ska ta avstånd från artikeln. Vilket säger en del om den israeliska pressfriheten - tydligen är det normalt att regeringen lägger sig i vad tidningarna skriver.

Det är det dessbättre inte i Sverige. Och vår regering tar inte avstånd från artikeln (som för övrigt inte innehåller någonting märkligt - och inte ens om den hade gjort det hade det varit ett regeringsärende).

Men Carl Bildt säger ändå:
"Det är hälsosamt att vi i det svenska samhället är mer medvetna om den känslighet som kan finnas i andra länder vad gäller opinionsyttringar i vårt eget land. Det säger jag utan att försöka lägga band på debatten. Men i denna globaliserade tid kräver detta också ett mått av ansvarstagande."

Bildt försöker med andra ord lägga band på debatten och ljuger när han påstår att han inte gör det.

Vad Bildt borde göra är följande:

1) Tala om för Israel att deras syn på tryckfrihet är förlegad och totalitär.

2) Ta avstånd från det uttalande regeringens förlängda arm i Israel - i form av ambassadör Elisabet Borsiin Bonnier - kommit med: "Artikeln är lika chockerande och motbjudande för oss svenskar som den är för israeliska medborgare. Vi delar den bedrövelse som den israeliska regeringen, medier och den israeliska allmänheten uttryckt".

3) Ta avstånd från partikamraten och EU-parlamentarikern Gunnar Hökmarks påståenden om att Donald Boströms artikel i princip inte skiljer sig från tysk nazipropaganda och att Aftonbladet i och med publiceringen "tar steget in i en krets av tidningar och publikationer som tillhört och tillhör mörkrets krafter".

Vi kräver att våra folkvada representanter, vår regering, gör det!

Protestera mot Sveriges meserier inför Israel

Det här meddelandet skickade jag till UD idag.
Alla andra svenska medborgare som tycker att våra folkvalda ansvarar för oss - Sveriges folk - i första hand, framför stockkonservativa arabhatare i mellanöstern bör skriva något liknande. Tala om för vår regering vad den har för uppdrag!
Kopiera gärna nedansående. Skriv ännu hellre fritt ur hjärtat. Huvudsaken är att ni hör av er.

Nu får UD faktiskt skärpa sig!

Det håller inte att Carl Bildt (till slut) går ut offentligt och leker god arbetsgivare med påståenden som att han inte recenserar sina anställda offentligt.

Om en svensk ambassadör gör ett officiellt uttalande på ambassadens hemsida är det i all princip detsamma som att den svenska regeringen gör det på sin.
Om den svenska ambassadören ifråga, Elisabet Borsiin Bonnier, skriver helt häpnadsväckande saker i sitt uttalande måste UD naturligtvis offentligt ta avstånd från uttalandet.

Annars måste ju vi medborgare utgå från att regeringen håller med sin representant i Israel.

Jag får känslan av att den svenska regeringen är mer mån om de israeliska politikerna än de svenska medborgarna. Stämmer det?

Om inte - varför kommer ingen tydlig deklaration av regeringens åsikt i den här frågan?
Kanske därför att den instämmer med Borsiin Bonnier?

Det finns ju faktiskt fler uttalanden som tyder på det. Före detta partisekreteraren och nuvarande EU-parlamentarikern för moderaterna, Gunnar Hökmark, menar att Donald Boströms artikel i Aftonbladet inte skiljer sig principiellt från den tyska nazipropagandan och att Aftonbladet numera tillhör "mörkrets krafter".

Är det en åsikt han delar med övriga parti- och regeringsföreträdare?

Besked, tack!

Sverige fegar för Israels apartheidregim

De senaste dagarnas debatt kring Aftonbladet och den israeliska staten är helt absurd.
Att Sverige - i form av utrikesminister Carl Bildt - inte säger åt Israel, och vår egen ambassadör i Israel, på skarpen är fegt och trist. Svenska statens representanter bör visa att de inte låter sig påverkas av hotelser och Israels eviga åberopande av anti-semitism.

Antalet sinnessvaga repliker från israeliska ministrar och ambassadörer börjar bli horribelt högt.

Den upprörande artikeln
Det hela beror alltså på en artikel som fotografen Donald Boström publicerade i Aftonbladet för en vecka sedan.
Artikeln handlar om illegal organhandel i Israel. Boström har själv rest en hel del i regionen under sitt arbete och beskriver bristen på organ för transplantationer och den israeliska regeringens försök att få bukt med denna brist. Han talar om att en omfattande illegal handel pågår - det intygas av FN-anställda såväl som av de israeliska hälsovårdsmyndigheterna, enligt Boström - och det är inte dessa påståenden som upprör den israeliska regeringen så till den milda grad att de nu överöser den svenska regeringen med krav och hotelser.
Nej, det är påståendet om att israeliska soldater skulle plundra palestinska kroppar på organ.

Påståendet är ett citat
Detta påstående kommer inte från Boström själv. Han säger att unga palestinska män försvinner och i hemlighet förs tillbaka om nätterna - döda och ihopsydda.
Det är palestinier - anhöriga till de döda - som säger sig vara säkra på att den israeliska militären plundrar kropparna på deras organ.

Ambassadör med rätt att föra folkets talan
Antagligen finns det inte en enda israelisk regeringsledamot som läst artikeln. Det har däremot Sveriges ambassadör i Israel, Elisabet Borsiin Bonnier, som av någon anledning publicerar ett uttalande på ambassadens hemsida - det vill säga på den svenska regeringens:
"Artikeln är lika chockerande och motbjudande för oss svenskar som den är för israeliska medborgare. Vi delar den bedrövelse som den israeliska regeringen, medier och den israeliska allmänheten uttryckt", påstår hon - och gör sig till talesman för hela den svenska befolkningen (det var förmodligen bara ett fåtal också här hemma som läst artikeln innan hon gjorde det uttalandet).

"Rasism som måste fördömas"
Israels vice utrikesminister, Danny Ayalon, kommer omdelbart med krav på att den svenska regeringen ska fördöma artikeln.
- Den här artikeln stinker av rasism, hävdar han.
Att ställa ett sådant krav på den svenska regeringen är fullständigt absurt. Det är inte regeringen som ansvarar för artikeln. Det gör Aftonbladets chefredaktör. Som inte heller har någon som helst anledning att be om ursökt eller "fördöma". Tidningen hävdar inte att palestinska kroppar plundras. Den citerar människor som hävdar det.

UD upprepar intetsägande kommentar
Utrikesdepartementet kommer inte med något fördömande. Vare sig av publiceringen eller av uttalandena från den svenska ambassadören och den israeliska ministern. Utrikesdepartementet kommer inte med någonting alls. Annat än upplysningen att UD "inte kommenterar den här typen av artiklar".
Hos TV4 kan man lyssna till en rätt festlig intervju där journalisten försöker få UD:s presstjänstchef att säga något mer så.

Det enda hon egentligen lyckas med är att få honom att erkänna att den svenska ambassadören "tog ett lokalt initiativ" när hon gjorde sitt befängda uttalande.

Israels utrikesminister - ultranationalistisk bosättare
Och det var bara det första i en lång rad. De kommande dagarna haglar det av befängda uttalanden (se nedan).
Inte minst sedan Israels utrikesminister, Avigdor Liebermann - en ultranationalistisk före detta sovjetisk dörrvakt som kallar fredsprocessen "ett misstag" och vill att Israel ska bekämpa Hamas "på samma sätt som USA bekämpade japanerna under andra världskriget" (han är också själv bosättare på Västbanken) - gett sig in i debatten.

"Pressfrihet innebär att publicera sanningen"
"Det är en skam att den svenske utrikesministern inte uttalar sig. Det påminner oss om hur Sverige agerade under andra världskriget när de inte heller ingrep", säger han och låter israels UD meddela att han kommer att skicka en "skarp protest" till Bildt och säger själv att det här kommer att påverka de diplomatiska förbindelserna mellan Sverige och Israel.
"Pressfrihet innebär att publicera sanningen och inte lögner", slår Liebermann också fast. Och man behöver inte fundera särskilt länge över vems definition av "sanning" det är han åsyftar.
(Liebermann har fått Frankrikes president Nicolas Sarkozy att tala klarspråk med sin israeliske motsvarighet Netanyahu: "Du måste göra dig av med den här personen".)

Bildt KU-anmäls
Här i Sverige får Bildt samtidigt kritik av oppositionen för att han inte uttalar sig till förmån för Aftonbladet och den svenska pressfriheten. Socialdemokraternas Urban Ahlin KU-anmäler honom.
Bildt skriver efter ett dygn ett inlägg på sin blogg och hänvisar till det.
Ahlin menar att en blogg inte kan vara den svenska regeringens officiella organ för kommunikation.
Donald Boström får ta emot mordhot. "Nazisterna ska dö. Du är nästa offer. Vi väntar utanför", skriver man till honom.

Moderaternas Hökmark jämställer artikeln med nazipropaganda
Bildt får ytterligare besvär när hans partikamrat, EU-parlamentarikern och före detta partisekreteraren Gunnar Hökmark, i en debattartikel slår fast att "det finns ingen principiell skillnad mellan den artikel som Donald Boström skrivit" och nazipropagandan som föregick förintelsen i Tyskland, liksom att Aftonbladet nu "tar steget in i en krets av tidningar och publikationer som tillhört och tillhör mörkrets krafter".

Aftonbladets chefredaktör, Jan Helin, uttrycker sin förståelse för de svenska medborgare som eventuellt tror att de vaknat upp i Iran.

Ingen utredning kring organplundringarna
Israels ambassadör i Sverige, Benny Dagan, menar att artikeln i Aftonbladet är oanständig och antisemistisk. Han har ingen som helst förståelse för frågan om Israel ska utreda organplundringarna. "Frågan är absurd. Det är som om jag skulle anklaga dig för att ha våldtagit någon och sedan begära bevis från dig att du är oskyldig".

"85 % av svensk press ägs av vänsterpartier"
Den före detta ambassadören i Sverige, Zvi Mazel, berättar samtidigt hemma i Israel att den svenska pressfriheten är en illusion. "85 procent av tidningarna som ges ut i Sverige, både de lokala och rikstäckande, ägs av vänsterpartierna. Särskilt av Socialdemokraterna och fackföreningarna. Och allt sedan Olof Palmes tid på 60-talet har de kommit med oupphörliga attacker. De smutskastar Israel", påstår han.
(Man behöver kanske inte poängtera hur befängt det uttalandet är. Sossarna gjorde misstaget att helt släppa pressen åt marknadskrafter, storkoncerner och rika privatfamiljer.)

Lena Posner Körösi, ordförande i Judiska Centralrådet i Sverige, menar att artikeln "återvinner en av antisemitismens verkliga klassiker - juden som rövar bort barn, slaktar dem och stjäl deras blod".

Hela israeliska regeringen hysterisk - och hotfull
Efter Bildts blogginlägg, som inte tar avstånd från publiceringen, verkar hela den israeliska regeringen smittas av galenskapen.
"Vi kräver och förväntar oss ett formellt fördömande från den svenska regeringen", säger självaste premiärministern, Benjamin Netanyahu.
Eftersom Bildt, i sin egenskap av ordförande för samtliga utrikesministrar i EU, eventuellt ska göra ett besök i Israel inom kort blir frågan extra känslig. Och det är nu hotelserna om den diplomatiska krisen accentueras:
"Vem som helst som är ovillig att fördöma sådant blodsförtal kan bli betraktad som icke önskvärd i Israel", säger Israels finansminister Yuval Steinitz.

Israeliska regeringens pressbyråchef, Daniel Seaman, låter också hälsa att svenska journalister kan komma att få problem med tillstånd att nå Gazaremsan. Tre månader kan det ta att handlägga deras ansökningar i fortsättningen, säger han. Han har till och med mage att komma med osmakliga kommentaren:
"Vi kanske måste undersöka deras blodgrupper för att kontrollera om de är lämpliga som organdonatorer".

Diplomatisk Bildt yttrar sig sent omsider
Igår besvarade Bildt äntligen några raka frågor angående konflikten med Israel.
"Det finns i Israel en stor känslighet för vad som uppfattas som att man ger utrymme för antisemitiska stämningar", besvarade han frågan om rimligheten i Israels reaktion med en diplomatisk underdrift.
Faktum är att alla som uttalar sig för Israels del kommer dragande med det konstanta aggroförsvaret "antisemitism" i tron att de själva kan göra precis vad som helst bara för att deras folkgrupp en gång blivit utsatt för det mest avskyvärda brottet.

Inga kommentarer kring ambassadören
Däremot vill Bildt inte alls kommentera den svenska ambassadörens uttalande (som för övrigt avlägsnats från ambassadens hemsida). Han svarar inte på om han sett det, eller kände till det, innan det publicerades. Han svarar heller inte på om han talat med henne efter uttalandet. Eller ens på om det var rätt att ta bort det.
"Jag recenserar inte mina medarbetare offentligt", säger Bildt och spelar rollen som den gode arbetsgivaren.

Bildt gör fel
Men det är inte alls den rollen han ska spela.
Den svenska ambassadören är regeringens förlängda arm i utlandet. När hon gör ett uttalande är det i princip detsamma som att regeringen talar. Alltså är det av yttersta vikt att den (regeringen) anmäler en avvikande åsikt - om den har en sådan. Annars måste vi ju förmoda att våra regeringsföreträdare är överens om att Aftonbladet tillhör mörkrets krafter och att vi svenskar bör känna oss bedrövade över att den chockerande och motbjudande artikeln kunde publiceras.

Avståndstagande från uttalanden av Borsiin Bonnier och Hökmark det som borde krävas
Bildt borde alltså offentligt ta avstånd från ambassadörens offentliga uttalande. Inte från artikeln. Det tänker han heller inte göra. Och det är bra. Det finns ingen anledning för en regering att ta avstånd från några tidningsartiklar - om de inte gör sig skyldiga till hets mot folkgrupp. Eller möjligen om de utan grund förtalar någon enskild person.
På Irland har man just infört en lag mot hädelse - där kan regeringen alltså stoppa en artikel som talar illa om gud också. Vilket är sjukt. Inte eftersträvansvärt. Det är då man närmar sig totalitära regimer. Med samma sorts ensamrätt på sanningen som Israels Liebermann tror sig ha.

Fri idrott

Många hade säkert uppskattat att bli sängliggande och lediga från jobbet just den vecka då friidrotts-VM pågår.
Jag är nog inte tillräckligt intresserad.
För efter ett tag tycker jag att man får samma känsla som när man låter något av TV:s morgonprogram stå på - att man har sett och hört allting förut.
Det är ett intensivt upprepande av samma klipp och fakta.

Och även om jag också imponeras av Usain Bolt - och blir riktigt jäkla trött på personer som Jaques Rogge och Johan Wissman (gott att han inte kom så långt), som menar att Bolt är osportslig när han skänker idrottssändningarna lite personlighet - är det ju ett hejdlöst tjatande om honom i TV4.
- TV4 är lika med Bolt-kanalen, som någon överentusiastisk kommentator gastade i tron att det var något positivt.

SVT:s sändningar är betydligt lugnare och trivsammare.
Men jag ska nog ändå slå på TV4 nu för att kolla när den snyggaste friidrottaren, Alhaji Jeng, hoppar.
Och se fram emot att VM tar slut.
Så att man blir friidrottsfri.

Ett liv med svininfluensa

Någon måste ju ta på sig uppdraget att testa den här jäkla influensan så att vi kan få lite perspektiv på saken. Visst, lägg det på mig.

"Jag är försökskanin
Jag är ett svin"
(Olle Ljungström)

Redan i lördags, när jag sprang omkring på Way Out West-festival, kände jag att jag hade någonting på gång. Tendenserna var de gamla vanliga - lite värk, av det lätt pirriga slaget, i kroppen i kombination med milt halsont. Så jag var visserligen förberedd på att må sämre när jag vaknade på söndagen, men jag hade räknat med en vanlig förkylning - inte med att bli fullständigt klubbad och sänkt.

För det blev jag. Någon temp tog jag aldrig, så jag kan inte lämna några uppgifter om gradantal, men att det rörde sig om ordentlig feber var det ingen tvekan om. Kraftig värk i varenda muskel, otroligt ont i halsen, helt igentäppt i näsan.

Några tester för influensan gör man inte, visade det sig. De frågar helt enkelt efter symtomen via telefon och stämmer de konstateras det att man har svininfluensa - eftersom det inte går några andra influensor nu. Enda alternativet är alltså en rejäl förkylning. Och om det här var en förkylning är ordet rejäl en kraftig underdrift.

Hostan, retsam torrhosta, dök också upp efter en liten stund. Tillsammans med värk/tryck kring ögonen - som ideligen tåras och efter ett tag också börjar klia.
Hur länge? Var den enda fråga jag var riktigt intresserad av att få svar på. Jag hade läst någonting om två-tre dagar någonstans. Icke. Cirka en vecka, säger smittskyddsinstitutet. Fan.

Dag två, måndag, var minst lika illa. Då börjar man ju dessutom redan bli riktigt uttråkad. Men man har inte ork att råda bot på det. Inte ens läsa orkar man. Högst titta på tv.

Jag hade flyttat in i äldsta dotterns rum medan övriga familjen sov där jag brukar sova. Allt för att minska smittorisken. Där låg jag för andra dagen på en madrass på golvet med min dator bredvid mig. Tittade igenom hela tv-serien Harper's Island. Rätt trevlig. Men när man är inne på elfte fyrtiominutersavsnittet på raken börjar man bli lite trött på det.

Tisdagen något bättre. Alla symtom kvar, men inte riktigt lika hårt intensiva. Kvar på madrassen. Så lite umgänge med övriga familjemedlemmar som möjligt. Och tusan vad duktiga de har varit. På att låta mig ligga ensam och övergiven inne i mitt sjukrum. På att tvätta händer och gnugga handsprit. På att serva mig med mat och dryck och glass och halstabletter. På att sticka in en tröstande teckning då och då.

Onsdagen en klart lyft. Allt mycket lättare redan på morgonen. Hostan nästan borta. Lätt att gå upp. Solklart piggare.

Nu låter det kanske som att dagarna före onsdagen var de mest plågsamma man kan föreställa sig. Så var det inte. Det är aldrig kul att vara riktigt sjuk. Men värre än en maginfluensa är svininfluensan verkligen inte. Och även medan jag var som värst drabbad av den funderade jag en hel del över hur media kunnat piska upp en sån sanslös hysteri för en helt vanlig sjuka. Det är inget speciellt med den här. En influensa. Av den saftigare sorten, men fullt jämförbar med en hel massa andra.

Smittskyddsinstitutet säger att man ska vara feberfri två dagar innan man får gå tillbaka till arbete och umgås med folk igen. Alltså är temperaturen intressant. Och när allt kändes så mycket bättre på onsdagsmorgonen kunde man kanske hoppas? Dessutom hade jag en intervju bokad i Småland på fredagen. Skulle jag ha någon chans att genomföra den behövde jag vara feberfri nu. Den kära makan införskaffar på apoteket en muntermometer så att jag slipper använda barnens ändtarmsdito. Med tanke på att jag fortfarande har ont i kroppen tror jag ändå inte riktigt på det.
Vilken glädje när nyinköpet visar 36,7.

Nästan så att man orkar göra lite nytta. I alla fall skicka ett gäng e-brev. Någon kreativitet räcker energin och koncentrationsförmågan fortfarande inte till.

Här kan man alltså konstatera att den totala konvalescenstiden blir fem dagar. Och att jag inte varit närmare döden än vid något annat virusburet sjukdomstillfälle. Och därmed - ännu en gång - att tidningarna är fulla av skit. Varför alla dessa skriverier om en helt vanlig jävla influensa? Och varför domedagstonen, panikskapandet, LARMEN? Totalt obefogade påhitt. Återigen.

Idag, torsdag, är det ännu bättre. Jag har till och med varit ute! Handlat mat och lekt med yngsta dottern på gården. Kunnat hjälpa till här hemma. Tvättat och lagat lunch.
Som bröllopsdag betraktad blev dagen kanske inte riktigt vad jag hoppats på, men efter de förutsättningar som byggts under veckan får man ändå känna sig nöjd. Särskilt med tanke på att de fina föräldrarna placerade en flaska skumpa och goda tilltugg utanför lägenhetsdörren!
Ingen feber idag heller - vilket innebär att jag får bete mig som vanligt imorgon!

Förutsatt att Svinet håller sig helt borta. Yngsta dottern hostar lite oroväckande samtidigt som hustrun har ett lite illavarslande halsont...

Svininfluensan är ju för övrigt inte sjukdomens rätta namn. A(H1N1) ska den heta. Svininfluensan var inte adekvat. Svinen (djuren) hade inte mycket med smittan att skaffa.
Och när man istället ville kalla den för Mexicanen eller Mexikanska sjukan blev det liv på de mexicanska diplomaterna. Det ville de inte gå med på. Att deras lands namn på ett sådant sätt skulle dras i smutsen.
Det kan man ju förstå.
Se hur det gick för Spanien efter Spanska sjukan...

Telenor tramsar vidare

Vad gör man med ett sådant här företag?

Kan bara rekommendera alla att undvika det.
Och fråga om det är någon som förstår hur en sådan här kundtjänst - som alltså bara avbryter konversationen nedan när den inte känns bekväm - kan vara prisbelönt?

System: “Välkommen till Telenors prisbelönta Kundservice - bäst i test enligt tidningen Mobil - för andra året i rad! Du pratar med Emma. Vad kan jag hjälpa dig med?”

Lasse Franck: "Jag undrar hur det kan komma sig att den telefon man betalat extra för på vareviga räkning är operatörslåst och alltså inte kan användas så länge man inte ringer med er som operatör."
Kundservice (Emma): “Då du köpte telefonen så var den låst till oss. Efter 12 månader kan man låsa upp den för 350:-”
Lasse Franck: "Jag betalar som sagt för den på varenda faktura och har gjort så i ett och ett halvt år. Det verkar ju helt stört att jag inte är fri att använda en apparat som jag har köpt för dyra pengar på det sätt jag vill. Eller?"
Kundservice (Emma): “Det du betalar på fakturan är en avbetalning på telefonen.”
Lasse Franck: "Ja. Och?"
Kundservice (Emma): “Då du tecknade abonnemanget så fick du informationen om att telefonen är låst.”
Lasse Franck: "Av vem då?"
Kundservice (Emma): “Hade du köpt samma telefon olåst så hade du fått betala mer.”
Kundservice (Emma): “Det står på kartongen att telefonen är låst i 12 månader.”
Lasse Franck: "Jag har som sagt redan använt den i ett och ett halvt år. (Den är för övrigt ovanligt dålig som telefon betraktad. Till exempel ringer den inte - en rätt basal funktion hos en telefon.)"
Kundservice (Emma): “Om telefonen inte fungerar som den ska får vi skicka in den på service.”
Lasse Franck: "Och det kostar mig inte extra?"
Kundservice (Emma): “Nej, inte om det är ett fabrikationsfel.”
Lasse Franck: "Bra. Men jag förstår fortfarande inte hur det kan komma sig att ni bestämmer hur jag ska använda en produkt som jag har köpt."
Kundservice (Emma): “Du köpte produkten då den var låst till oss. Det var ditt eget val att köpa den.”
Lasse Franck: "Jag lyssnade just igenom inspelningen av det samtal där avtalet som innehöll telefonen tecknades - där sägs ingenting om att den är operatörslåst. Alltså gjorde jag inte det val du just påstod att jag gjort."
Kundservice (Emma): “Vilket personnummer har du?”
Lasse Franck: "19XXXXXXXXXX"
Kundservice (Emma): “Som jag sa tidigare så står det klart och tydligt på kartongen att telefonen är låst.”
Lasse Franck: "Som jag sade tecknades avtalet över telefon - jag hade då ingen möjlighet att titta på någon kartong."
Kundservice (Emma): “Jag har förklarat för dig vad som gäller angående telefonen.”
Lasse Franck: "Nej."
Kundservice (Emma): “Nej, men du fick hem kartonegn till dig. Du har 14 dagars ångerrätt efter att du mottagit telefonen.”
Kundservice (Emma): “Om du vill låsa upp den så kostar det 350:-”
Kundservice (Emma): “Något annat kan vi inte göra.”
Lasse Franck: "Det verkar ju helt absurt. "Du ingår nu följande avtal - skriver du under på det? Bra. Avtalet är tecknat. Efter det kommer du att få en del ytterligare information om begränsningar i det avtal du just tecknat (fast det talar jag inte om för dig) - gillar du inte dem kan du ångra dig inom fjorton dagar". Är det ett seriöst sätt att göra affärer på?
Kundservice (Emma): “Jag har förklarat för dig vad som gäller.”
Kundservice (Emma): “Du har inget akltivt abonnemang hos oss idag.”
Lasse Franck: "Du har inte lämnat någon tillfredsställande förklaring."
Kundservice (Emma): “Vill du låsa upp telefonen så kan jag skicka hem en kod till dig. Annars så får jag önska dig en fortsatt trevlig dag.”
Lasse Franck: "Bra. Innebär det att jag inte behöver den faktura ni snart kommer att skicka till mig? Jag avslutade abonnemanget eftersom jag uppfattar er som halvt oseriösa och rent bedrövliga vad gäller kundservice."
Kundservice (Emma): “Själklart behöver du betala fakturor som kommer.”
Kundservice (Emma): “Självklart*”
Kundservice (Emma): “Vill du göra en beställning på koden?”
Lasse Franck: "Jag vill inte betala extra pengar för att använda en produkt jag köpt - utan att ha någon tillgång till information om att den bara får användas i kombination med ert företag. Jag vill inte ha en sådan produkt. Något sådant avtal har jag aldrig ingått nämligen. Kan ni ge mig pengarna tillbaka så får ni telefonen - med fabrikationsfel och allt?
Lasse Franck: "Lika självklart är det väl att ni hjälper mig fram till dess att fakturorna är betalda och ni och jag inte längre behöver ha med varandra att göra?"
Kundservice (Emma): “Skulle det dyka upp några fler frågetecken är du välkommen att höra av dig till oss igen. Jag önskar dig en trevlig dag.”

Uppenbarligen är det för Telenor alls inte självklart att hjälpa sina kunder. Tvärtom. Och vem vill ha med ett sådant företag att göra?

***

Uppdatering, 16.03.
Hur omöjligt blir möjligt på åtta minuter.

System: “Välkommen till Telenors prisbelönta Kundservice - bäst i test enligt tidningen Mobil - för andra året i rad! Du pratar med Sandra B. Vad kan jag hjälpa dig med?”
Lasse Franck: "Hur kommer man i kontakt med Marcus på er informationsavdelning?"
Kundservice (Sandra B): “Dessvärre har vi inga direkt nummer, vad gäller ditt ärenden?”
Lasse Franck: "Men kanske en e-postadress? Marcus, Telenors informationsavdelning, lämnade nämligen en kommentar på min blogg, där han beklagade att han inte hittade någon e-postadress till mig - så jag tänkte att jag kunde skicka honom ett mejl så att han får den."
Kundservice (Sandra B): “Okej, ja dessvärre har vi ingen mail till honom.”
Lasse Franck: "Nähä, så han är helt omöjlig att få tag i?"
Kundservice (Sandra B): “Ja dessvärre, är de inga uppgifter vi har till honom.”
Lasse Franck: "Okej. Kanske du kan kommentera det här då: http://lassefranck.blogspot.com/2009/08/telenor-tramsar-vidare.html"
Kundservice (Sandra B): “Dröj ett tag”
Kundservice (Sandra B): “Finns det någonting jag kan hjälpa dig med ang ditt abonnemang eller dylikt?”
Lasse Franck: "Nej, det har jag som sagt avslutat eftersom ni är så hopplösa. Det är ju till exempel rätt ofattbart att man inte på ett stort företag som ert ska kunna få tag i en medarbetare man tidigare varit i kontakt med."
Kundservice (Sandra B): “Vi kan kontakta Marcus med din e-post adress isånafall. Vi behöver även kontaktuppgifter.”
Lasse Franck: "Är inte e-postadressen just en kontaktuppgift? Det har jag alltid trott. Min e-postadress är: XXXXX@XXXXX"
Kundservice (Sandra B): “Då sänder vi dessa uppgifter vidare till Marcus”

Rätt och fel i mäklarens värld

Hej.

Idag fick jag ett blad, tjockt papper, från er i brevlådan.
"BLIR DU LÄTT NÖJD?
DÅ ÄR VI NOG FEL MÄKLARE FÖR DIG."
Hade ni skrivit i brevet. Som rubrik, med stora bokstäver.

Jag blir lätt missnöjd.
Men tror ändå att ni är fel mäklare för mig.

Vid brevinkastet på dörren till min hyresrätt sitter en skylt där det står:
VI VILL INTE HA REKLAM TACK!
Med ännu större bokstäver än de ni använde i ert brev.

Om jag någon gång skulle få användning av en mäklare skulle jag nog välja en som var läskunnig.
Och som hade förmågan att göra research - åtminstone tillräckligt för att vederbörande skulle kunna ta reda på vilka lägenheter som är bostadsrätter och inte.

Eftersom ni nu alldeles uppenbarligen inte besitter någon av de två förmågor jag skulle ange som självklara inför mitt val av mäklare kan jag inte låta bli att ställa mig frågan:
För vem är ni rätt mäklare?

Ovanstående meddelande skickade jag för en vecka sedan till en mäklare som heter Erik. Erik Olsson.
Han har inte svarat ännu.
Förmodligen är han inte skrivkunnig heller.
Vilket inte gör min avslutande frågeställning mindre relevant.
Eller?

WOW, Way Out West, Summary

Det är så mycket som är rätt med Way Out West. En stadsfestival i sig är rätt. Att den sedan äger rum i min egen hemstad gör den naturligtvis än mer riktig.
Slottsskogen är ett perfekt festivalområde. Vackert, lagom stort, centralt. Perfekt.
Och årets upplaga bjöd på flera minnesvärda spelningar.

Men jag vill fortfarande se ett antal förbättringar till nästa gång.

Scenernas placering borde återgå till positionerna som användes i förfjol. Det var bättre att ha Linnéscenen - den minsta, med tält - närmast Linnéplatsen. Nu hamnar den onödigt offside nere vid fågeldammen utanför Bel Parc.
Det var ju det som imponerade allra mest på mig första året. Hur arrangörerna lyckats få alla tre scenerna att ligga så nära varandra, och på så sätt skapa en väldigt sammanhållen och trevlig känsla, utan att det blev några kollissioner. Inget ljudläckage som störde mellan de olika scenerna.
Det blir det däremot nu. Står man strax utanför Linnétältet på nuvarande plats studsar det ljud från alla möjliga håll. Och då har man tappat samhörighetskänslan.
Byt tillbaka!

Att besökare ska behöva stå tjugofem minuter i kö för att få tag i en öl när programmet är fullt av godsaker och pauserna förmodligen få och inte särskilt långa känns inte rimligt. Det kan inte vara särskilt svårt att beräkna antalet kassor, plastmuggar och servitörer efter antalet besökare.
Att besökare som redan betalat 1400 kr i entré dessutom ska betala 50 kronor för varje plastmugg med bira är kanske inte riktigt rimligt det heller?

En entré är kanske lite snålt också?

Bokningarna motsvarade inte tidigare års den här gången. Så var det bara. Det fattades något stort namn. Att avsluta med Teddybears, som förrförra året fick rycka in som reserver, trots att gruppen inte gjort någonting nytt - bortsett från i och för sig smått geniala swedbanksingeln Get Mama a House - sedan dess känns lite b.
Blur var på turné - hade varit nåt kanske?
Men framför allt saknar jag en riktig energikick. Någonting taggigt och opolerat som kör över Way out west-publiken riktigt ordentligt medan det städade utbudet tar en liten paus.
Det närmaste man kommer i år är Wolfmother, men de håller till i Linnétältet och jag skulle vilja ha någonting ännu röjigare - något det är helt omöjligt att värja sig ifrån - från någon av de stora scenerna.

Gör en sådan bokning till nästa år. Flytta scenerna och korta köerna. Så har Göteborg den perfekta musikfestivalen.

(Bilder här, som sagt.)

WOW, lördag, del 3

Det är inte den allra enklaste uppgiften Florence Valentin har när de äntrar Linnéscenen efter det att smått legendariske Ljungström lämnat den.
Men deras publik är glad åt deras ankomst och bandet stompar igång med god energi.

Själv har jag inte riktigt förstått vad Florence V tillför det svenska musiklivet. De låter som det Clash-inspirerade sena Ebba Grön, fast lite snyggare, mera välpolerat - lite mer som affischpojkar. För mycket Noice. Med alldeles för mycket fotbollskörer à la Håkan Hellström.

Och med vilken trovärdighet sjunger den uppenbart välmående Love Antell, iklädd festivalens fulaste linne, att han springer i skytteltrafik mellan systemet och socialen?
Nej, det klingar falskt.

Han har inte bestämt sig för om han vill vara Thåström eller Per Gessle. Det är dags att göra det.

Visst önskar man att solen hade strålat över publiken framför Azaleascenen när Amadou & Mariam tar den i besittning. Men visst lyckas de, tillsammans med sitt fantastiskt svängiga och tajta band, ändå mana fram känslan av värme och ljus när de serverar sin musik från Mali.
Endast en stendöd själ kan stå still samtidigt som bandet och de blinda frontmännen gungar fram sina sånger. Nästan uteslutande upptempodelarna av deras verk, med favoriten Batoma mitt i.
Deras glädjesmittande framträdande är en av festivalens höjdpunkter.

Wolfmother gör ett välbehövligt framträdande. När de kör igång sin Zeppelin/Hendrix-influerade hårdrock med Dio-aktig sång fylls äntligen en del av den saknad efter lite ordentligt jävlaranammaröj som uppstår när resten av utbudet är såpass städat som det är på Way Out West.

WOW, lördag, del 2

Efter en minst sagt oroväckande inledning, med Förgiftad man från senaste plattan, där han både sjunger falskt (som satan) och missar perioderna, bjuder Olle Ljungström på en smått magisk konsert.

Han är en av landets mest humöriga artister - huruvida det ska bli utsökt eller pinsamt beror på om det är en glad eller en sur Olle publiken får möta. Och visserligen verkar han farligt nära gränsen några gånger, som när han besvarar en mans skrik efter sin favoritlåt med: "Det kanske är första gången du är på konsert? Du kanske tror att du är i en hotellbar - där man kan önska? Men jag tror inte att din lilla uppfattning intresserar någon härinne - och allra minst mig".

Men han verkar vara på uppriktigt gott humör. Och konstigt vore det annars. För den oreserverade kärlek som strömmar från publiken mot scenens huvudperson är så uppenbar och så mäktig att man blir rörd, också som en del av åskådarhavet.

Och det är omöjligt att inte älska Olle Ljungström. En man vars mellansnack kan bestå av exempelvis följande introduktion: "Har ni gjort det ni ska? Knullat, ätit, sovit, hämtat pengar på soc? Tagit er juristexamen? jag har inte gjort nåt av det. Jag försöker nämligen bara efterlikna er andra". Och så kör han En apa som liknar dig, i en version som är långt mycket bättre än skivans.

Det dröjer länge innan det kommer fler låtar från nya plattan. Och redan i andra låten hittar han tillbaka till rätt tonart. Hans röst sticker okontrollerat iväg ibland - den är ju sådan - men håller sig i allt väsentligt till huvudspåret. Vi serveras många höjdare: Överallt, Nåt för dom som väntar, Morotsman, Det betyder ingenting. Och det är först när det är dags för ännu ett nytt nummer - MC7 - som rösten börjar svaja igen. Kanske har han inte framfört det nya materialet tillräckligt många gånger för att det ska ha hunnit sätta sig i muskelminnet. Texterna kan han inte utantill - inte heller till de gamla dängorna. Han sneglar med jämna mellanrum mot notstället.

Men det gör inget. Han serverar naket och ärligt ur sitt magnifika skafferi. Avslutar med Norrländska präriens gudinna, men låter pubilken bli bönhörd och återvänder för att sjunga Jag spelar vanlig och Svenskt stål.

Hur växer inte en sång som Jag och min far av presentationen: "Jag har växt upp i fullkomlig omedvetenhet, om det mesta. När jag insåg att min brutala skit till farsa hade satt på min mamma - bara för att jag ska kunna stå här - förstod jag att han förtjänar om inte koncentrationsläger så i alla fall att bli omsjungen som om han vore död. För det är han inte - han lever i allra högsta grad"?

Han står i alla fall upp, Olle. Går visserligen ytterst långsamt och stödd på käpp. Och har det där fågellika över sig som varje farbror i ålderdomshemmets korridorer - smal till den grad att kläderna inte sitter och långsamma, långsamma rörelser. Man vill så innerligt gärna ta hand om honom. Bjuda tillbaka.

Och man kan inte låta bli att, som flera gånger förr, undra om det är sista gången man ser honom när han, medan orkestern fortfarande röjer hejvilt på scenen, oändligt långsamt vandrar bort med ryggen mot publiken för att sakta, sakta ta sig nerför trappan som leder av scenen.

Mot det talar dessbättre ett vitalt och storslaget liveframträdande.
För att citera honom själv: Tack!

WOW, lördag, del 1

Dag två startar, för min del, med [ingenting] i Linnétältet. Och det finns det anledning att vara glad för. Sexmannabandet låter riktigt bra. Glatt och luftigt, fyllt av fina pianoslingor och med ett ordentligt driv - kanske beroende på de dubbla trumseten och slagverkarnas skicklighet.

Producent Jari Hapalainen själv kommer upp och gästspelar och det enda man egentligen kan önska sig är lite mer prat, eller glädjeyttringar eller annan karisma, från frontmannen. Men han sjunger bra - och det är väl huvudsaken.

Om det här är Stockholms svar på Håkan Hellström vinner huvudstaden lätt i mina öron.

WOW-bilder

Jag lägger upp lite festivalfoton här.

WOW, fredag, del 3

Jag gör en intervju (kommer i Fria Tidningen så småningom) med Christopher Sander, från [ingenting], som verkar vara en sympatisk man med fast handslag.

Sedan går jag till Flamingoscenen, där Robyn bjuder på en grym spelning. Hon är någonting särskilt, Robyn. Har gått sin egen väg hela tiden - och det ska hon respekteras för. Dessutom har hon ett sånt jäkla sväng. I sig själv. I rösten och attityden. Känslan. Man undrar nästan om hon verkligen behöver Andreas Kleerup och de andra pojkarna som kompar henne.

Fast när hon presenterar sin första gästartist, Mapei, med orden "det fetaste vi har" börjar man tvivla lite på hennes omdöme. För om den falsksjungande Mapei är det fetaste vi har befinner sig det svenska musikundret i akut kris.

Betydligt roligare att plocka upp Dr Alban för att köra No Coke i duett. Robyn hävdar att det inte är ironi. Jag hoppas att hon ljuger.

Hursomhelst låter det fantastiskt bra. Om Dream On, till exempel. Och Robyn själv verkar njuta ordentligt. Vilket smittar oss andra. Hon är en stor stjärna.

Sedan är det dags för årets krock. Wilco vs Laakso.

Wilco startar en kvart före Laakso, så jag börjar där, vid Azaleascenen. Och hur mycket jag än gillar att höra den härjade men skönsjungande Jeff Tweedey och hans mannar mala monoton välspelad rock, där de hittar och fastnar i fultoner och där Tweedy ett slag övergår till att spela telekabel - han lattjar helt enkelt med pluggen i handen, ser till att det blir kontakt och knaster - känner jag efter en stund att jag måste överge de erfarna äldre herrarna för de yngre och lovande. Hur suggestivt och bra Wilco än låter.

Jag rusar bort till Linnétältet, där Laakso snart ska upp på den förhatliga Västerbron. De är fruktansvärt bra Laakso. Men har ett tag hamnat i skymundan av frontmannen Markus Krunegårds soloprojekt. Och de låter faktiskt lite orepade. Eller åtminstone otajta. Men Krunegård har svar till dem som spekulerar i att bandet är på väg mot graven: "Här kommer i alla fall en helt ny låt - i fissmoll". En riktigt lovande historia, dessutom.

Jag måste tillbaka till Wilco, känner jag efter att ha konstaterat att den riktiga högenergi jag förknippar med Laakso inte riktigt vill infinna sig. Så jag lämnar Linnétältet. Men har inte mer än kommit ut när jag hör Krunegårds elektroniska: "I am a waste of time, if you ask me, if you ask me" - och jag blir tvungen att springa tillbaka. Dancing Queen är nog bandets allra bästa låt. Dessutom följer de upp den med suveräna uppväxtbetraktelsen Norrköping.

Jag hinner ändå se Wilcos avslutning. Tweedy uppmanar publiken att klappa takten. I ett rätt så makligt tempo. "If we can't do this together - what can we do?" Och att inte öka den, när trummisen slutar spela. I USA, säger han, ökar publiken alltid då. De har så bråttom. Måste alltid vara någonstans, är alltid på väg. "You don't have to be anywhere else", säger Tweedy. Och har helt rätt. Och han ser också mycket nöjd ut när publiken taktfast klappar vidare - utan minsta ökning.

Göteborgs Symfoniker har under tiden riggat den andra stora scenen, burit upp alla sina stolar och instrument. De stämmer på det där sättet som symfoniorkestrar gör och spridda stråktoner droppar ner över Slottsskogen.
Sedan kliver stjärnan på, i sin svarta rock - eller klänning, eller vad det nu är - och med en tafatt vinkning och ett mycket försiktigt "Hi!" hälsar han den gigantiska publiken.
Antony måste ha underskattat sin popularitet rätt rejält, eftersom han blivit både chockad och rörd över att såväl fjortonåringar som sjuttioåringar hälsat på honom när han vandrat omkring på Göteborgs gator.

Det låter som man kan vänta sig. Smått magiskt. Publiken är andäktig och efter varje nummer lyckas de överrösta den månghövdade orkestern. Som åskådare har man känslan av att bevittna någonting mycket speciellt.

Norska Röyksopp låter också som förväntat. Bra. Jag är ingen fan av elektronisk musik egentligen, men de här gossarna lyckas kombinera monton suggestivitet med lagom mycket uppiggande melodier så att det är svårt att värja sig. När vi dessutom får se Robyn komma upp och låna ut sin levande röst och kropp till deras musik blir den fantastisk.

Glasvegas poserar för glatta livet. Och låter hyggligt, fram till dess att de kör en helt hejdlöst seg sak som kanske är någon skotsk hymn och som bara de sjukligt hängivna fansen - förutom bandmedlemmarna själva - kan älska. När de följer upp den med en riktigt trist coverversion av Everybody's gotta learn sometimes och det enda jag tänker på är att jag hoppas att Glasvegas kvinnliga trumslagare ska äkta Antony Hegarty är det dags att lämna dem.

För det är ju en av de sköna grejerna med att vara på musikfestival. Man erbjuds en hel massa smakprov från ett musikaliskt smörgåsbord - och man har rätt att avstå det som inte smakar. Man kan lämna en konsert utan att känna att man gör något fel.

Betydligt tajtare och mer inspirerade låter Arctic Monkeys. Men även om de röjer på bra och skapar ett rejält tryck tycker jag att någonting saknas. Det är låtmaterialet, tror jag, som inte är tillräckligt starkt. Jag hittar ingenting som berör mig.

Så jag promenerar in i tältet igen, till Karin Dreijer och Fever Ray. Som bjuder på visuell myselektronika. Det är riktigt bra - låter spännande, det de producerar under laserstrålarnas sken med hjälp av datorer och congas. Men också farligt sövande. Och jag är ju såå trött efter den långa dagen. Ryggen börjar protestera efter allt stående också. Så jag smyger ut. Nöjd. Och ser fram emot morgondagen.

WOW, fredag, del 2

Hinner med ett par låtar med Bon Iver i tältet över Linnéscenen. Det låter rätt bra. Lite vasst ljud. Och jag har aldrig varit speciellt förtjust i falsettsång. Men den stora publiken verkar belåten och applåderar så det skångrar i tältduken.

Beirut kommer med dragspel, kontrabas och bleckblås när de för första gången besöker Sverige. Det är dragspelet som står för grunden i kompet. Ovanpå det lägger sångaren sin Ron Sexsmith-lika stämma, när han inte plockar upp trumpeten - som han trakterar med elegans - och får sällskap av trombon och tubor.
Det låter annorlunda. Och riktigt bra. Ibland är det stompigt - åt balkanhållet, och trumslagaren dubblar emellanåt takten för att förstärka intrycket - ibland bara vackert. Hela tiden flyter den sävliga stämman ovanpå resten av ljudbilden.

Det finns ingenting i den här musiken som associerar till sönderbombade byggnader och ett krigshärjat folk.
Beirut är en mycket angenäm bekantskap.

WOW, fredag, del 1

Den jobbiga biten är avklarad - spårvagnsresan hit. Ettan från östra Göteborg till Linnéplatsen - just den etta som jag färdas med - verkar vara den officiella Way Out West-vagnen. Den är knökfull, som vi säger på göteborgska, och stannar lääänge på varje hållplats. Eftersom festivalvädret dessbättre infunnit sig är den också varrrm...

Kommer därför, som alltid, fram något senare än planerat.
Och eftersom den minsta av scenerna, tältscenen, Linné, förra året flyttades till längst bort på festivalområdet får jag ingen skymt av Vivian Girls - festivalens första band.

Å andra sidan känns det som den verkliga invigningen när hemmasonen Timo Räisänen kliver upp på Flamingoscenen, efter det att batterist Herrström trummat igång takten och hållit den ett bra tag. Introt är otroligt långt. Men det är så rätt att öppna med My Valentine.
Publiken är redan månghövdad och helt med på noterna. Längst fram flockas unga damer. Trots att musiken i mina fördomsfulla öron måste betecknas som traditionellt grabbig. Det är glädjande. Och såå söt är han väl inte heller, Timo, att det bara kan vara det?
Nils Nancler, däremot, är fortfarande Sveriges kanske snyggaste gitarrist. Och alla i bandet öser på som tusan. Räisänens musik blir bra mycket stökigare, brötare och mer energiskt blodfylld live än på skiva. Det vinner den på.

Frågan är om han är mogen för arenorna nu, Timo. Det verkar nästan så. I alla fall som om han tror det själv. Det är en storvulen ansats han tar tillsammans med sitt band. Och jag tycker att den håller hela vägen. Även om det alltid blir mer svettigt och intimt - och därmed ännu mer energiskt - när band som det här uppträder på mindre och avskärmade arenor. Där riskerar energin inte att försvinna ut i sommarluften som omger utomhusarenan.

Doorna som Timo tagit med sig - tre till antalet - är överflödiga. Fram till avslutningen med Fear no Darkness och det stillsammare numret där sångmön has been fucking with someone else.

Det är i mina ögon något synnerligen sympatiskt med frontmän som ser till att såväl gitarr- som ljudtekniker också får sina rungande applåder av publiken. Den här ljudteknikern är väl värd sin. Det låter utmärkt om alltsammans.

"Mitt underbara, älsakde Göteborg!", gapar Timo från scenen.
"Det är jag - och ingen annan - som älskar er!"

Det verkar ömsesidigt.

Kärlek

Dels har det kanske varit lite väl många griniga inlägg på sista tiden.
Dels är det en logisk följd av tidigare inlägg - morsor + barn blir åtminstone i min värld = kärlek.
Dels är det ju fortfarande en smula sommar kvar. På sommaren bör det vara mycket kärlek. En bröllopsfest (med tillhörande svensexa) blev det för min del i år. Och det är ju suveränt med bröllopsfester. När alla är kära och glada.

Eftersom det fortfarande finns de som firar sina bröllopsdagar och eftersom man behöver påminna sig om hur kär man är egentligen lägger jag på min myspace-sida upp en låt som jag skrev till två grymma människor som gifte sig förra sommaren.

Glöm inte bort att kära ner er. Eller upp er. Att visa det för den där gamla äkta hälften, eller hur det kändes när ni sade ja.

Det är som det är.

Barn

Några av de skivor som har snurrat flitigast i min cd-spelare under sommaren är så kallade barnskivor. Och det är möjligt att man måste ha en snutt barnasinne kvar för att uppskatta dem till fullo, men jag tror att också en rätt stelbent vuxen själ skulle märka att man mår bra av den här musiken.

Tre alldeles utmärkta barnplattor har det åtminstone gjorts hittills i år. Både mina barn och jag är alldeles till oss.
Alla tre härstammar från Göteborg - och man kan notera att Göteborgs Kulturkalas, som satsar en hel del på barnen, i form av ett eget "barnkalas" i Trädgårdsföreningen, ändå inte bokat in någon av de aktuella hemmaplansartisterna.

- Det kan jag också tycka är tråkigt, säger Anki Sande, projektledare på Göteborgs Kulturkalas.
- Men vi blir översköljda av ansökningar och försöker verkligen få en så bra mix som möjligt. Fast det här ska vi ta till oss - finns det lokala artister som är värda att uppmärksamma bör vi göra det.
- Det kan ju också vara så enkelt som att de inte skickat någonting till oss.

Det kan det ju. Fast bandbokarna på Kulturkalaset kanske borde ha förmågan att leta lite själva också? Eller ska de ha det så enkelt? Undrar om Hammerfall och Laleh skickade några demos till Göteborg & Co för att få gigga på kalaset...

Hursomhelst är det jädrigt gött att lyssna till högkvalitativ och vältänkt musik tillsammans med sina barn.
Det är överhuvudtaget gött att umgås med sina barn. Kanske det göttigaste av allt. Och man måste passa på. Mina barn har växt som tusan den här sommaren.
Den lilla har gått igenom en ny ordexplosion och kan nu plötsligt säga saker som:
- Nu ska vi åka till mitt kissjobb. Där finns en massa direktörer som gör såhär, varpå hon sätter igång att demonstrera allehanda grimascher.
Fattar inte riktigt var hon plockat upp ordet "direktör"...

Den stora har blivit helt fantastisk på att ta hand om den lilla.
Och man börjar få fina kvitton på att man i alla fall lyckats med delar av sin uppfostran. Som till exempel när hon visar sin omtänksamhet, också mot andra. Eller när hon fortfarande är helt övertygad om att hennes mammas och mina vänner tillhör släkten, och vill ha ord på vad våra barn blir till varandra.
Eller när hon just satt tänderna - eller öronen - i Peter Pops nya skiva och intensivt hänger med i texthäftet. När Peter Pop, på smått genialt vis, rasta-toastat fram sitt pratparti i Jag är den jag är:

Du kan ha rasta hår eller elva tår
Vara nyfödd eller gammal, flera hundra år
Din pappa kanske är kines och din mamma japan
Och du själv är adopterad ifrån Pakistan
ADHD kanske Damp eller Dyslexi
Låt aldrig någonting få hindra dig
Från det du vill bli
Först när vi älskar oss själva för dom vi är
Ja då kan vi börja bygga en kärleksfull värld

utbrister hon:
- Exakt!

Exakt.
Barn.
Så fräckt.

Idag då?

Jo, idag kan Kulturkalaset ståta med att få besök av Hello Saferide. På Götaplatsen dessutom, kl 19.45. Blir säkert sevärt.

Och sedan behövs ju inte fler rekommendationer på ett tag, för imorgon startar Way Out West och där är det bara att gå in och ta del av allt. Den som inte har råd, inte är på rätt plats, inte har barnvakt, måste gå på bröllop eller har andra förhinder kan följa festivalen här på bloggen.

På lördagen avgörs också GP Scen - den stora katastroftidningens behjärtansvärda insats för osignerad musik. Jag lyssnade till samtliga finalister och tycker att startfältet är förvånansvärt klent.
Nu har jag ju inte sett eller hört dem live, men av inspelningarna att döma spelar Pantomorphic i en klass för sig.
Och en bit efter dem följer The Population.
Tävlingen avgörs den 15/8 på Järntorget och är, liksom allt som främjar det lokala musiklivet, ett gott initiativ. Men visst är det lite konstigt att tävlingen avgörs mitt under pågående WoW-festival?

Kvällens höjdare

Kulturkalasets höjdare den här dagen lär bli Markus Krunegård, Kungstorget kl 22. För den som kände sig sugen på att väma upp med theremin, dragspel och vibrafon var Detektivbyråns framträdande på samma scen kl 18 säkert också till belåtenhet.

Ikväll

Den som har möjlighet bör i afton, kl 20.45, gå för att se och höra den synnerligen begåvade Christina Kjellsson framföra sina låtar framför Stora Teatern - dagens mest positiva inslag i Göteborgs Kulturkalas.

Morsor

Jag är inte den som ligger på badstranden och spanar in damernas bröst. Det är sant, jag lovar.
Om det inte är någonting som sticker ut. Så att säga.
Då kan jag inte låta bli. På samma sätt som det är svårt att undvika att slänga några extra ögonkast på en ovanligt stor - eller på annat vis ovanligt iögonenfallande - näsa.

De blir fler och fler - brösten som sticker ut. Man kan hos många småbarnsmödrar notera onaturliga behag. (Är det en paradox? Onaturliga behag? Passande, i så fall.) Överspända saker som inte är mjölkstinna. Eftersom deras rundning börjar på fel plats kan det bara vara silikon som är förklaringen.
Så kallade skönhetsoperationer är en kraftigt ökande företeelse. Industri.
Och det är någonting oerhört provocerande med de här mammorna som går omkring, bredvid sina hel- eller halvnakna barn, med kroppar som ser helt naturliga ut - bortsett från en enda punkt (eller två, då).

Jag blir nästan arg på dem. Samtidigt som jag tycker synd om dem. Av exakt samma anledning. Att de låtit sig luras.

För det är alldeles självklart att hela den där industrin är ett enda jättelurendrejeri.
Och det säger jag utan att tala illa om plastikkirurgens yrke.
För den som varit med om en olycka och fått sitt utseende vanställt måste sådana kunskaper vara ytterst värdefulla. På samma sätt som den som av någon anledning blivit av med ett ben måste vara rätt glad över att det trots allt finns någorlunda funktionsdugliga proteser. Eller den som förlorat ett bröst i cancer över att någon kan återskapa något som liknar orginalet, i silikon.

Men det är ju inte det som har hänt merparten av mammorna på stranden. De har bara tagit den stress och press de utsätts för på för stort - eller fel sorts - allvar. Och det är inte helt konstigt. När man är färdig med att föda barn räcker det nämligen inte med att man själv får upptäcka att den egna kroppen är en annan än förut. Eller i alla fall en uppdaterad och förändrad version av den tidigare.
Alla som går igenom den förändringen tvingas göra det samtidigt som de hetsas att motverka den.
Och det är egentligen det jag blir förbannad på. På samhället och medierna. Som vanligt, med andra ord.

Inga som helst bidrag bör ges en vård som är fullkomligt onödig. Den som med fåfänga motiv opererar sig ska betala varenda öre själv. Oavsett var ingreppet görs.
"Jag är lite missnöjd med mina bröst - fill 'em up" är samma sak som "jag är lite missnöjd med utseendet på mitt vänstra knä - en benprotes, tack".

Det finns flera tidningar vars enda målgrupp är nyblivna mammor. Vilket i sig är rätt vrickat, eftersom de nyblivna mammorna är ett begränsat antal människor och den information dessa människor behöver som en följd av sitt nyblivna tillstånd också torde vara begränsad.
Familjen Bonnier och andra mediamagnater vill dock inte gärna se begränsningar. Så vad gör de? Hittar på. Att det inte finns några. Och att det finns en hel mängd ovärderlig info för nyblivna mödrar. Liksom hur den ser ut.
Mammatidningarna arbetar, liksom tjejtidningarna, och - givetvis - herrtidningarna, allt vad de kan för att förstärka gamla trötta könsroller.
Och måste vara sponsrade av ett antal produkttillverkare, eftersom så stor del av tidningarna ägnas åt att tala om vilka krämer och träningsredskap och bebisprodukter som är mammans måste.

Bland dessa måsten finns: "såhär får du snabbt tillbaka din kropp efter graviditeten" och "sex efter graviditeten - ta inte för lång paus i sexlivet". Tar man en för lång paus kan man nämligen skrämma iväg sin man (som ju bara - det vet vi, sådana är de, männen - har en sak i huvudet).
Att de här tidingarna tillåts tryckas är enligt min mening vansinne. Om de får någon form av presstöd är det att låta skattebetalarna bidra till förtryck.

Varför fokuserar inte en sådan tidning på helt andra sorters reportage?
Såhär ber du den man som varit otrogen mot dig under graviditeten att fara åt helvete utan att ditt barn förlorar en far.
Såhär lär du dig att älska din nya, uppdaterade, post-pregnancy-kropp.
Såhär coola är alla bröst. Alla. Storlekar och former som samtliga är fantastiska.

Till exempel.
Bokbålens tid är dessbättre förbi.
Men jäklar, vad jag ser fram emot tidningsbålens.

Meteorologik

En annan sak som börjar irritera mig rejält är det här med meteorologi och väderprognoser.
För att bli behörig prognosleverantör krävs en treårig universitetsutbildning.
Vad gör studenterna under dessa tre år?
Stirrar ner i teblad och sniffar rökelse?

I stort sett varje dag av den här semestern har man i tidningarnas väderprognoser kunnat läsa: "idag är det dåligt väder men imorgon blir det fint". Deras säkra prognoser sträcker sig mao inte ens ett dygn in i framtiden. Nästa dag var det aldrig läge att gå till stranden. "Nej, idag är det dåligt väder men imorgon blir det fint."

Är prognosmakarna måhända sponsrade av Skara Sommarland, Legoland, Liseberg och andra väderberoende turistattraktioner som vill få folk att planera in besök vid deras anläggningar?
I så fall kanske SMHI inte längre behöver skattefinansieras? 236 000 000 kronor fick institutet ifråga förra året i anslag. Och ärligt talat - vad får vi för det?
Lögner.

Medierna tar som vanligt sin uppgift att vilseleda allmänheten på största allvar och spär på det hela.
För det hade nog känts rätt okej om man i juni inte, på löpsedlar och i väderspända artiklar, hade blivit utlovad en kanonsommar. Om tidningarna istället hade berättat sanningen:
Boka utlandsresor omedelbart. Eller stanna här, om du vill uppleva en sommar då du varje dag kommer att svettas och ha ett konstant tryck över tinningarna, luften omkring dig kommer att vara klibbig och omöjlig att bli kvitt och du själv ha en intensiv önskan att krypa ur ditt skinn. Kort sagt - om du vill känna dig bakfull vareviga dag. Och eftersom du ändå kommer att ha den känslan från det att du vaknar till dess att du blir lagom salongsberusad rekommenderar vi att du tar ditt första glas redan till frukost.

På skoj

Kolla in den här chatten som idag ägde rum mellan mig och någon typ av företag som tror att man ska ta det på allvar.

System: “Välkommen till Telenors prisbelönta Kundservice - bäst i test enligt tidningen Mobil - för andra året i rad! Du pratar med Linnea. Vad kan jag hjälpa dig med?”

08/03/2009 10:12:56AM Lasse Franck: "Jag undrar om ni kan ge mig några argument för att inte byta leverantör. 3-snubbarna ger nya kunder en gratis iPhone 3G, vilket jag gärna skulle ha - istället för den totalt usla telefon jag fått via er och har idag."

Kundservice (Linnea): “Om du är intresserad av en ny telefon som tex IPhone 3GS så kan du hittar våra erbjudanden på hemsidan”
Lasse Franck: "kan jag få en sådan gratis vid förlängning av abonnemanget? annars kan jag ju lika gärna byta leverantör."
Kundservice (Linnea): “Nej, du får den inte helt gratis eftersom telefonen är dyr och då får du betala en förhöjd månadsavgift”
Lasse Franck: "okej. då byter jag förmodligen leverantör. och konstaterar att det är underligt att ni inte är mer måna om att behålla era kunder. min firma har varit kund hos er sedan den registrerades 1997 och jag tycker inte att ni det senaste året har motsvarat förväntningarna alls."
Kundservice (Linnea): “Vi tycker det är väldigt tråkigt att du valt att lämna oss och vi hoppas naturligtvis att snart få se dig som vår kund igen. Du är alltid välkommen tillbaka!”

Vad är förvånande med det här?
Dels att företaget pissar på kunder som varit sådana i tolv år.
Dels att den prisbelönta kundservicen, när man talar om för dem att man "förmodligen" byter leverantör bemöter det med: "Vi tycker det är väldigt tråkigt att du valt att lämna oss..." De vill inte ha kunder?
Ett leverantörsbyte framstår som ganska givet.

Snäll som jag är tänker jag ändå att jag kan ge företaget en chans till. Det kanske bara var Linnéa som hade en dålig dag. Så jag ringer upp och talar med Martin. Han verkar förstå min förvåning över Linnéas prisbelönta bemötande. Men kan inte påverka telefonpriserna. När han undrar vad jag är ute efter förklarar jag att jag vill se någon sorts ansträngning från företagets sida, en vilja att behålla mig som kund, något argument för att bemöta konkurrenternas erbjudanden.
Han ber mig dröja kvar. Det gör jag. I femton minuter, innan jag kopplas bort och samtalet bryts.

Telenor - betrakta er som bortkopplade.

***

Uppdatering, 11.24:

System: “Välkommen till Telenors prisbelönta Kundservice - bäst i test enligt tidningen Mobil - för andra året i rad! Du pratar med Linnea. Vad kan jag hjälpa dig med?”

Lasse Franck: "Hej igen!"
Lasse Franck: "Läs det här och försök säga någonting begåvat: http://lassefranck.blogspot.com/2009/08/pa-skoj.html"
Kundservice (Linnea): “VAd kan jag hjälpa dig med=”
Lasse Franck: "Det har jag ju talat om. Är du blind?"
Kundservice (Linnea): “Jag ser det men jag undrar om det finns något jag kan hjälpa dig med.”
Lasse Franck: "Under länken "Kontakta oss" på er hemsida finns inga e-postadresser. har ni inga sådana? jag skulle gärna komma i kontakt med din chef."
Kundservice (Linnea): “Om du dröjer..”
Lasse Franck: "För något begåvat kunde du alltså inte säga, även om du försökte?"
Lasse Franck: "Jag dröjer. Det är det jag brukar göra när jag är i kontakt med er."
Kundservice (Linnea): “Här kan du hitta vår ledning. http://www.telenor.se/privat/om-telenor/sverige/ledning.html Dock finns dessa sätt på hemsidan det enda sätt med att kontakta oss.”
Lasse Franck: "Du uttrycker dig en smula svårbegripligt: Dock finns dessa sätt på hemsidan det enda sätt med att kontakta oss. Vad betyder det? Det var inte just din medverkan som gjorde att ni fick priset ni ideligen skryter med va?"
Lasse Franck: "Hur gör jag för att komma i kontakt med Martin Petersén och Mats Lundquist?"
Kundservice (Linnea): “Du kan skriva in eller faxa till oss om du har något som du inte anser att du vill ta med kundservice. Vår adress är: Telenor Sverige AB, 371 80 Karlskrona.”
Kundservice (Linnea): “Vårt faxnummer är: 0455-331 222”
Lasse Franck: "Ser man på. E-post är lite för modernt för ett företag i kommunikationsbranschen?"
Kundservice (Linnea): “Du kan även ringa vår växel på 0455-33 10 00”
Lasse Franck: "Tack. Skulle det dyka upp några fler frågetecken är du välkommen att höra av dig till oss igen. Jag önskar dig en trevlig dag."
Kundservice (Linnea): “Jag önskar dig en trevlig dag.”

Alkohol

En drog. Ett gift. Socialt accepterat och jävligt gott, men ändå.
Det är därför jag blir så förbannad när jag nu sitter och kollar Alla kungens män, med den briljante Sean Penn, och tvingas kolla alkoholreklam i de många irriterande pauserna.
Vad är det för idiotsamhälle som tillåter att man gör reklam för gift?
Reklammakarna lyckas ju få den bärnstensgula ölen att se så sagolikt god och läskande ut också.
Måste ju vara förenat med livsfara för en alkholist - och hans familj - att se den.
En nykter sådan som, istället för att vara ute på krogen och supa med polarna, valt att stanna hemma och kolla lite någorlunda kvalitativ kultur för licenspengarna han betalar får frestelsen upptryckt rätt i fejan.
Det är inte rättvist.

Finbesök av fejksocialister

U2 är på besök här hemma i Götet under helgen.
Deras förra turné drog in 2,9 miljarder kronor - ett resultat de räknar med att bräcka den här gången.
Deras frontman Bono brukar frottera sig med olika statsmän och tjata om skuldavskrivningar för de fattiga länderna. Det är ju fint. Men när han inte gör det ägnar han sig alltså åt att spela rockmusik. Eller pop. Och tjänar då så mycket pengar att han själv skulle kunna betala tillbaka skulderna.
Somliga är socialister på riktigt, andra när det passar dem.

Fast det verkar vara en jäkla bra show de kommer med - jag skulle gärna se den. Det finns fortfarande biljetter kvar till kvällens föreställning. En sådan kostar 900 kronor. Av princip kan jag inte sponsra låtsassocialister och hycklare med sådana summor. Så jag missar den. Det gör inget. Jag är bjuden hem till en god människa istället. Som är god både på pappret och i verkligheten - i alla lägen.