Ett liv med svininfluensa

Någon måste ju ta på sig uppdraget att testa den här jäkla influensan så att vi kan få lite perspektiv på saken. Visst, lägg det på mig.

"Jag är försökskanin
Jag är ett svin"
(Olle Ljungström)

Redan i lördags, när jag sprang omkring på Way Out West-festival, kände jag att jag hade någonting på gång. Tendenserna var de gamla vanliga - lite värk, av det lätt pirriga slaget, i kroppen i kombination med milt halsont. Så jag var visserligen förberedd på att må sämre när jag vaknade på söndagen, men jag hade räknat med en vanlig förkylning - inte med att bli fullständigt klubbad och sänkt.

För det blev jag. Någon temp tog jag aldrig, så jag kan inte lämna några uppgifter om gradantal, men att det rörde sig om ordentlig feber var det ingen tvekan om. Kraftig värk i varenda muskel, otroligt ont i halsen, helt igentäppt i näsan.

Några tester för influensan gör man inte, visade det sig. De frågar helt enkelt efter symtomen via telefon och stämmer de konstateras det att man har svininfluensa - eftersom det inte går några andra influensor nu. Enda alternativet är alltså en rejäl förkylning. Och om det här var en förkylning är ordet rejäl en kraftig underdrift.

Hostan, retsam torrhosta, dök också upp efter en liten stund. Tillsammans med värk/tryck kring ögonen - som ideligen tåras och efter ett tag också börjar klia.
Hur länge? Var den enda fråga jag var riktigt intresserad av att få svar på. Jag hade läst någonting om två-tre dagar någonstans. Icke. Cirka en vecka, säger smittskyddsinstitutet. Fan.

Dag två, måndag, var minst lika illa. Då börjar man ju dessutom redan bli riktigt uttråkad. Men man har inte ork att råda bot på det. Inte ens läsa orkar man. Högst titta på tv.

Jag hade flyttat in i äldsta dotterns rum medan övriga familjen sov där jag brukar sova. Allt för att minska smittorisken. Där låg jag för andra dagen på en madrass på golvet med min dator bredvid mig. Tittade igenom hela tv-serien Harper's Island. Rätt trevlig. Men när man är inne på elfte fyrtiominutersavsnittet på raken börjar man bli lite trött på det.

Tisdagen något bättre. Alla symtom kvar, men inte riktigt lika hårt intensiva. Kvar på madrassen. Så lite umgänge med övriga familjemedlemmar som möjligt. Och tusan vad duktiga de har varit. På att låta mig ligga ensam och övergiven inne i mitt sjukrum. På att tvätta händer och gnugga handsprit. På att serva mig med mat och dryck och glass och halstabletter. På att sticka in en tröstande teckning då och då.

Onsdagen en klart lyft. Allt mycket lättare redan på morgonen. Hostan nästan borta. Lätt att gå upp. Solklart piggare.

Nu låter det kanske som att dagarna före onsdagen var de mest plågsamma man kan föreställa sig. Så var det inte. Det är aldrig kul att vara riktigt sjuk. Men värre än en maginfluensa är svininfluensan verkligen inte. Och även medan jag var som värst drabbad av den funderade jag en hel del över hur media kunnat piska upp en sån sanslös hysteri för en helt vanlig sjuka. Det är inget speciellt med den här. En influensa. Av den saftigare sorten, men fullt jämförbar med en hel massa andra.

Smittskyddsinstitutet säger att man ska vara feberfri två dagar innan man får gå tillbaka till arbete och umgås med folk igen. Alltså är temperaturen intressant. Och när allt kändes så mycket bättre på onsdagsmorgonen kunde man kanske hoppas? Dessutom hade jag en intervju bokad i Småland på fredagen. Skulle jag ha någon chans att genomföra den behövde jag vara feberfri nu. Den kära makan införskaffar på apoteket en muntermometer så att jag slipper använda barnens ändtarmsdito. Med tanke på att jag fortfarande har ont i kroppen tror jag ändå inte riktigt på det.
Vilken glädje när nyinköpet visar 36,7.

Nästan så att man orkar göra lite nytta. I alla fall skicka ett gäng e-brev. Någon kreativitet räcker energin och koncentrationsförmågan fortfarande inte till.

Här kan man alltså konstatera att den totala konvalescenstiden blir fem dagar. Och att jag inte varit närmare döden än vid något annat virusburet sjukdomstillfälle. Och därmed - ännu en gång - att tidningarna är fulla av skit. Varför alla dessa skriverier om en helt vanlig jävla influensa? Och varför domedagstonen, panikskapandet, LARMEN? Totalt obefogade påhitt. Återigen.

Idag, torsdag, är det ännu bättre. Jag har till och med varit ute! Handlat mat och lekt med yngsta dottern på gården. Kunnat hjälpa till här hemma. Tvättat och lagat lunch.
Som bröllopsdag betraktad blev dagen kanske inte riktigt vad jag hoppats på, men efter de förutsättningar som byggts under veckan får man ändå känna sig nöjd. Särskilt med tanke på att de fina föräldrarna placerade en flaska skumpa och goda tilltugg utanför lägenhetsdörren!
Ingen feber idag heller - vilket innebär att jag får bete mig som vanligt imorgon!

Förutsatt att Svinet håller sig helt borta. Yngsta dottern hostar lite oroväckande samtidigt som hustrun har ett lite illavarslande halsont...

Svininfluensan är ju för övrigt inte sjukdomens rätta namn. A(H1N1) ska den heta. Svininfluensan var inte adekvat. Svinen (djuren) hade inte mycket med smittan att skaffa.
Och när man istället ville kalla den för Mexicanen eller Mexikanska sjukan blev det liv på de mexicanska diplomaterna. Det ville de inte gå med på. Att deras lands namn på ett sådant sätt skulle dras i smutsen.
Det kan man ju förstå.
Se hur det gick för Spanien efter Spanska sjukan...