torsdag 6 augusti 2009

Morsor

Jag är inte den som ligger på badstranden och spanar in damernas bröst. Det är sant, jag lovar.
Om det inte är någonting som sticker ut. Så att säga.
Då kan jag inte låta bli. På samma sätt som det är svårt att undvika att slänga några extra ögonkast på en ovanligt stor - eller på annat vis ovanligt iögonenfallande - näsa.

De blir fler och fler - brösten som sticker ut. Man kan hos många småbarnsmödrar notera onaturliga behag. (Är det en paradox? Onaturliga behag? Passande, i så fall.) Överspända saker som inte är mjölkstinna. Eftersom deras rundning börjar på fel plats kan det bara vara silikon som är förklaringen.
Så kallade skönhetsoperationer är en kraftigt ökande företeelse. Industri.
Och det är någonting oerhört provocerande med de här mammorna som går omkring, bredvid sina hel- eller halvnakna barn, med kroppar som ser helt naturliga ut - bortsett från en enda punkt (eller två, då).

Jag blir nästan arg på dem. Samtidigt som jag tycker synd om dem. Av exakt samma anledning. Att de låtit sig luras.

För det är alldeles självklart att hela den där industrin är ett enda jättelurendrejeri.
Och det säger jag utan att tala illa om plastikkirurgens yrke.
För den som varit med om en olycka och fått sitt utseende vanställt måste sådana kunskaper vara ytterst värdefulla. På samma sätt som den som av någon anledning blivit av med ett ben måste vara rätt glad över att det trots allt finns någorlunda funktionsdugliga proteser. Eller den som förlorat ett bröst i cancer över att någon kan återskapa något som liknar orginalet, i silikon.

Men det är ju inte det som har hänt merparten av mammorna på stranden. De har bara tagit den stress och press de utsätts för på för stort - eller fel sorts - allvar. Och det är inte helt konstigt. När man är färdig med att föda barn räcker det nämligen inte med att man själv får upptäcka att den egna kroppen är en annan än förut. Eller i alla fall en uppdaterad och förändrad version av den tidigare.
Alla som går igenom den förändringen tvingas göra det samtidigt som de hetsas att motverka den.
Och det är egentligen det jag blir förbannad på. På samhället och medierna. Som vanligt, med andra ord.

Inga som helst bidrag bör ges en vård som är fullkomligt onödig. Den som med fåfänga motiv opererar sig ska betala varenda öre själv. Oavsett var ingreppet görs.
"Jag är lite missnöjd med mina bröst - fill 'em up" är samma sak som "jag är lite missnöjd med utseendet på mitt vänstra knä - en benprotes, tack".

Det finns flera tidningar vars enda målgrupp är nyblivna mammor. Vilket i sig är rätt vrickat, eftersom de nyblivna mammorna är ett begränsat antal människor och den information dessa människor behöver som en följd av sitt nyblivna tillstånd också torde vara begränsad.
Familjen Bonnier och andra mediamagnater vill dock inte gärna se begränsningar. Så vad gör de? Hittar på. Att det inte finns några. Och att det finns en hel mängd ovärderlig info för nyblivna mödrar. Liksom hur den ser ut.
Mammatidningarna arbetar, liksom tjejtidningarna, och - givetvis - herrtidningarna, allt vad de kan för att förstärka gamla trötta könsroller.
Och måste vara sponsrade av ett antal produkttillverkare, eftersom så stor del av tidningarna ägnas åt att tala om vilka krämer och träningsredskap och bebisprodukter som är mammans måste.

Bland dessa måsten finns: "såhär får du snabbt tillbaka din kropp efter graviditeten" och "sex efter graviditeten - ta inte för lång paus i sexlivet". Tar man en för lång paus kan man nämligen skrämma iväg sin man (som ju bara - det vet vi, sådana är de, männen - har en sak i huvudet).
Att de här tidingarna tillåts tryckas är enligt min mening vansinne. Om de får någon form av presstöd är det att låta skattebetalarna bidra till förtryck.

Varför fokuserar inte en sådan tidning på helt andra sorters reportage?
Såhär ber du den man som varit otrogen mot dig under graviditeten att fara åt helvete utan att ditt barn förlorar en far.
Såhär lär du dig att älska din nya, uppdaterade, post-pregnancy-kropp.
Såhär coola är alla bröst. Alla. Storlekar och former som samtliga är fantastiska.

Till exempel.
Bokbålens tid är dessbättre förbi.
Men jäklar, vad jag ser fram emot tidningsbålens.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Blir lite förvånad över att en Journalist förespråkar censur ?? detta är inte detsamma som att jag tycker att LF har fel i några av resonemangen ..och precis som jag tittar på det som står ut lite extra ;) utan att blinka.

Vet inte hur man signerar så jag skriver vem jag är här :)

Lennart "Lelle" Wahlberg

Lasse Franck sa...

Det där med censur kontra yttrandefrihet är en komplex fråga. Och visst är det ovanligt att en journalist inte intar en fullständigt reservationslös hållning FÖR yttrandefriheten - i alla lägen. Det märktes tydligt då jag själv gick journalisthögskolan. Att, som jag, tycka att frågan var problematisk - eftersom det med yttrandefrihet följer marscher till minnet av Rudolf Hess och reklam för den fantastiska staten Israel och dess turistmål - var inte den gängse uppfattningen på JMG. Framför allt inte hos lärarna som prackade sin onyanserade hyllning av yttrandefriheten vidare på sina studenter.

Samtidigt kan jag inte se att jag förespråkade censur i inlägget ovan. Däremot håller jag fast vid att skattebetalarna inte ska tvingas pröjsa för dynga, i form av presstöd. Presstödet går till tidningar med en viss upplaga - oavsett innehåll. Lyckas du få tidningen Nazi-88, med förintelseförnekelse och allt, att sälja tillräckligt bra måste alltså den svenska staten subventionera den. Rätt eller fel?

Även om man inte ger den presstöd förbjuder man den inte att existera - och då är det väl inte fråga om censur?