Rampfeber

Igår kväll kunde man på Smaskens pub/pizzeria uppleva smygstarten av Klubb Rampfeber. Naturligtvis var man tvungen att gå dit. Att skapa en musikscen i östra Göteborg är ett i allra högsta grad behjärtansvärt initiativ. Nödvändigt nästan.

Klubbkaptenen själv, State, inledde kvällen. Med både blues, country och visa. Därpå följde två, för mig, nya bekantskaper. Bror Gunnar Jansson - en ung man på 23 bast som fått deltablues med arvet och som förvaltar det osannolikt väl. Riktigt tunggung från enmansorkestern och en röst som knappt behövde mikrofonen för att fylla lokalen.
Avslutande PG Strange framförde i huvudsak visor av Vreeswijk, Taube, Afzelius med flera. Men var allra bäst när han gav smakprov på sina egna tonsättningar av Dan Anderssons dikter. Den skiva han kommer att släppa under våren är med all sannolikhet någonting att se fram emot.

Liksom fortsättningen av Rampfeber. Nästa gång blir den verkliga premiären. Som då äger rum i en annan lokal - Tidbloms, vid Olskroken. Som jag har förstått det ska klubben hålla till på Tidbloms en gång i månaden och på Smaskens en gång i månaden. På det förstnämnda stället ska man kunna avnjuta originalmaterial och på det andra covers - men inte den gamla vanliga Hotel Alabama-blandningen.
21 januari kan ni rita in i almanackorna redan nu. Och när den dagen kommer bege er till Tidbloms. Jag kommer att vara där. Kanske finns jag till och med på scenen.

Utöver musiken och publiken var det bästa den födelsedagspresent som överlämnades till State och bestod av kungafamiljens årsbok. Baksidestexten som ska locka till läsning talar om "fartfyllda statsbesök". Fruktansvärt roligt. Inte minst i kombination med bilderna av vår stelopererade drottning - inte en fartrand så långt ögat når...

Highway to Hells Jingle Bells

Idén att göra en hårdrockande julshow är - hur befängd den än kan verka - gnistrande som det mest idylliska vinterlandskap.

Hårdrocken har flera egenskaper som gör att den lämpar sig även i ett sådant här sammanhang. Det handlar inte bara om musiken - alla fantastiska hårdrockslåtar som gjorts. För visst finns det en hel drös mediokra och usla hårdrockskompositioner också.
Men hårdrockspubliken är speciell. Med sin oreserverade kärlek till musiken, sin genuina snällhet och sin - numera - sköna åldersblandning.

Dessutom finns i arkiven inte bara sköna tv- och videoklipp från musiken och artisterna i sig - från sjuttiotalets platårock, via åttiotalets pudel-, spandex- och suspensoardito, till dagens tämligen varierade genreblandning - där finns också helt underbara inslag där självutnämnda förståsigpåare diskuterar hårdrocken och dess inverkan på ungdomar och mänsklighet. Det har Mattias Lindeblad och Melker Becker tagit fasta på och på scenens storbildsskärm får vi, utöver disneylika julkort från Ronnie James Dio och andra, beskåda det undersköna eländet. Det klassiska klippet från Svar direkt, där en allt annat än neutral pingstpredikande Siewert Öholm leder en debatt om WASP och deras budskap.


Ännu roligare är inslaget från vårt objektiva nyhetsprogram Aktuellt som sändes 1984 (där en nästan lika objektiv forskare inom det etnologiska fältet redovisar några intressanta slutsatser - inte minst av geografisk natur).


Annars har Hells Jingle Bells inte särskilt mycket med julen att göra. Bortsett från julbordet, där man kan smaka Dee Sniders löksill och andra läckerheter, och dekoren handlar det om hårdrocksklassiker som Ace of spades, Run to the hills, We're not gonna take it och så vidare och så vidare.
De flesta numren framförs av Hammerfalls sångare Joakim Cans. Och min enda invändning mot showen är nog att jag saknar ytterligare en sångare. En som representerar en annan sorts hårdrockare. Cans hör nämligen till de som sjunger ljust, rent och med vibrato. Jag hade gärna sett en raspigare rockröst också, som bättre kunde förvalta sånger som i original framförs av sångare som David Coverdale, James Hetfield och Alice Cooper.

MEN - själv ska jag aldrig mer offentligt framföra en cover av AC/DC:s Highway to hell. Det bestämde jag mig raskt för medan jag under showen hörde Petra Kvännå göra sin version. Satan i gatan vilken pipa! Bara den är värd full pott.

För övrigt har jag fortfarande inte hört att några Lasse Franck-låtar spelats som motmedel mot malaria i Musikhjälpen.
Men såg igår kväll Ruben Östlunds smått geniala film Gitarrmongot på SVT. Det är annat än Aktuellt och Svar direkt, det.

Moget

Under sina år på jorden uppnår man förhoppningsvis en viss mognad. Kanske sker den gradvis, lite omärkligt och mest hela tiden. Men då och då tar man ett större kliv i riktning mot sin kulmen. Eller passerar en gräns då tecknen på personlig utveckling blir överväldigande och uppenbara.

Man kanske ger lillebror den största kakbiten utan att tveka och tänka på millimeterrättvisa. Eller man kanske märker att det var lika roligt att ge sina föräldrar en julklapp som att själv få en. Plötsligt väljer man en ledig dag att stanna hemma och städa lägenheten istället för att springa i skivaffärer eller följa med kamraterna på krogen. Man kollar hellre på en dokumentärfilm än på en taskig filmatisering av Guillous Hamiltonromaner och man gråter framför nyhetsreportage eller hollywoodfilmer där barn far illa.

Igår tog jag ett nytt sådant där kliv på mognadens trappa mot full blomstring. För första gången hittills i mitt lilla liv använde jag en näshårstrimmer.

Bilister och repliker

Ibland blir man trött. Sur och trött. På bilister i svarta BMW:s till exempel. Ibland blir man nöjd. Med sig själv. När man hittar rätt ord i tid till exempel.

Jag klev idag ut ur Stora Saluhallen med min lunch i en påse. På gatan utanför - den kullerstenslagda gatan som i första hand är avsedd för fotgängare och cyklister, men där också biltrafik är tillåten - kommer en svart, modern och sportig BMW körande i alltför hög hastighet. Jag tvingas ta ett steg tillbaka och släppa förbi den. När den passerar klappar jag den några gånger i sidan.
Bilisten - inte oväntat en man i övre medelåldern - parkerar ett par meter längre fram, sliter upp sin bildörr och häver överkroppen ur bilen medan han gapar:
- Kom hit då, ditt jävla dumhuvud!

Jag vänder mig om och ropar tillbaka, i ett betydligt mer lojt tonfall:
- Liiiten penis...

Mera Cooper (och Franck)

Den gode Alice Cooper passade under gårdagens göteborgsbesök på att låsa in ett antal programledare i en glasbur. Det kan beskådas här.

Programledarna leder Musikhjälpen som samlar in pengar för att minska malarian i världen. Det gör de via lyssnare som önskar låtar. Den här veckan finns alltså extra goda anledningar att önska sig sånger av inte bara Alice Cooper. Varför inte också något alster av Lasse Franck...?

Vilken kväll! Vilken vecka!

Ja, jösses...

Vad säger man?
Nurse Rozetta, Guilty, From the inside, Killer, Black Widow, Go to hell... Nästan för bra för att vara sant.
Den som har vägarna förbi Västerås ikväll bör ta tillfället i akt och skåda mästaren.
Läs recension här.

Ett synnerligen trevligt rep i söndags, finfina lussefiranden som föregick konserten igår, Hells jingle bells imorgon... Ser ut att bli en minnesvärd vecka.

Återstår väl egentligen bara att tipsa om det mest eminenta Alice Cooper-coverbandet - Institute of Nude Wrestling.

Godis

Den som har Spotify värmer med fördel upp inför måndagen med att via följande länk lyssna till vad Alice spelade i fjol (i alla fall som jag minns det). Dessvärre fattas både Cold Ethyl och Steven eftersom Welcome to my nightmare-plattan av någon anledning inte finns hos Spotify. Ändå ingen dålig låtlista: Alice as in Berlin

Kungen kommer

Karl XVI G har fått frottera sig med noblessen och hans kvinnor har fått sina festblåsor recenserade i varje tidning med självaktning. (Lite synd att ingen recenserade Calle Bildts uppsyn som, om möjligt, blev fånigare än någonsin där han satt utstyrd som något slags katolsk biskop.)
Överbefälhavaren och krigsupptrapparen Barack Obama har också hedrat Skandinavien med en visit och ett försvarstal för krigen när han hämtade ut ett pris för dess raka motsats.

Skönt att en riktig kunglighet också hedrar oss med ett besök redan på måndag. Då intar Alice Cooper scenen i Lisebergshallen. Ryktet säger att showen, som bygger på senaste plattan, ska vara en av de mer storslagna och teatraliska någonsin.
Dagen efter besöker hedersdoktor Cooper Västerås.

Med en så lovande händelse att se fram emot är inte bara helgen räddad. Veckan får också en garanterat lysande start.

Frank igen

Det var så bra igår. Och jag är så nöjd med att ha varit där. Och uppmanar alla som befinner sig i Stockholm ikväll att bege sig till Göta källare.

Läs recension i Fria Tidningen.

Frank ikväll

Den som befinner sig i Göteborg ikväll bör inte missa Frank Turner, som jag skrivit om tidigare.
Det gäller också den som imorgon vistas i Stockholm. Där spelar han på Göta källare, här i stan framträder han med sitt band på Parken.

Eftersom jag nu till mitt stora förtret missade Ossler förra veckan tänker jag inte gå miste om också den här chansen.

Med morgonhumör lyckas jag inte hitta mina Frank Turner-plattor - istället värmer jag såhär i gryningen (om nu solen överhuvudtaget tänker ge sig till känna) upp med Matt Costas Unfamiliar faces, tills dess att jag får ro att leta mer systematiskt.
Ses på Parken då.

Dagens chans

Ett gyllene tillfälle uppenbarar sig ikväll i Göteborg.
Där har man klockan 22 möjligheten att se och höra Sveriges coolaste och mest intressanta gitarrist.
Han är omgiven av tre ruskigt kompetenta medmusiker och med tanke på hur förnämliga ljudbilder dessa herrar lyckas skapa på platta blir det säkerligen en fantastisk liveupplevelse när Ossler i afton, tillsammans med Christian Gabel, Ulf "Rockis" Ivarsson och Conny Nimmersjö kliver upp på Pusterviks scen.

Själv är jag så stressad att jag inte vet om jag hinner dit. Men jag uppmanar alla andra att gripa tillfället och ta chansen. (Och borde därmed göra ett seriöst försök själv...)

Röd är död

Kent: Röd
Skivan startar med klockklang och en helt hopplös psalm, där en otajt kör – som uppenbarligen fått jobbet bara på grund av ett släktskap med en av bandmedlemmarna – till orgel sjunger en sorgligt tråkig melodi.
Sedan pumpar det nya, syntiga och ännu mer Depeche Mode-influerade Kent igång. Och det blir så tydligt vad som är problemet med Kents musik. Den är död.

Här finns ett par riktigt lyckade spår. Dessvärre dyker de inte upp förrän på skivans andra hälft och startsträckan blir både lång och tråkig. Idioter är den första kompositionen som lyfter Kents nya skiva till en anständig nivå. Singeln Töntarna är heller inte helt dum. Och även om jag finner den tjatiga Svarta linjer lätt irriterande har låten någonting som fastnar. Precis som den visslande syntslingan i avslutande Det finns inga ord.
Men det är allt.

Trots den nya kostymen, med syntar och åter syntar, känner man igen Kent. Inte minst på Jocke Bergs röst, hans tillgjorda uttal och de långa böljande tonerna han åmar ur sig. Texternas långa ord passar inte alltid melodierna, då och då måste han lägga betoningarna på fel plats.

Även om jag tycker att Kents album Vapen & ammunition är fyllt av ovanligt lyckade kompositioner, riktigt bra låtar, har jag aldrig fastnat för gruppens musik. Och tack vare den här skivan förstår jag vad det beror på. Musiken är död, livlös. Det finns ingenting i den som får gruppens medlemmar att framstå som riktiga människor av kött och blod. Ingen vilja, ingen känsla. Och därmed ingenting som tilltalar mig.

7:1

Den mest utbredda av de sju dödssynderna måste väl vara lättjan?

Den förskola där min dotter går ligger inne i en park. Ni vet, ett ganska stort, avgränsat område med gräsmattor som främsta inslag. En hel del träd och buskar också, en bäck, gång- och cykelvägar.
Utanför parken ligger en parkeringsplats. Från parkeringen till förskolan är det uppskattningsvis 250 meter. En sträcka också de minsta förskolebarnen klarar av att promenera. Och skulle de inte göra det finns ju barnvagnar av alla möjliga slag. De allra flesta går att lägga i vilket bagageutrymme som helst.
Att en promenad är nyttig - inte bara för miljön - utan också för individen och dennes välbefinnande är alla helt överens om.
Ändå väljer nästan hälften av alla föräldrar att frakta sina barn hela vägen till förskolans dörr, att rulla in med sina avgasluktande och tunga fordon i parken, på gångvägarna. Det är förbjudet men det skiter man i.

I en ände av parken ligger en skola. I en helt annan ände av parken ligger en annan skola. Dagligen promenerar elever från den ena skolan till den andra och tillbaka - för att besöka en gymnastiksal eller ett bibliotek. Dagligen får dessa lämmeltåg med elever kasta sig bort från gångvägen, upp på gräsmattan eller ner i diket, för att lämna plats åt bilar. Att den medföljande personalen från skolan är hjärtligt trött på att behöva varna barnen för passerande biltrafik framgår mycket tydligt.

I Asien tror många att klimathotet inte finns och är en ren konspiration från västvärlden.
Och här i västvärlden kan bortemot hälften av en vuxen befolkning med barn inte tyda en symbol bestående av en moped och en bil i en cirkel med ett stort rött streck över.
Finns det något hopp för vår värld då?

Glenn?

Heter alla fortfarande Glenn i Göteborg? Trots att SM-guldet hamnade så fel.
Ja, givetvis gör vi det.

Noterar i SM-finalen att IFK inte håller koll på markeringarna när AIK gör mål, att Selakovics träff i målramen var värd ett bättre öde, att Bojan gör ett sagolikt otrevligt intryck till skillnad från Mutumba, som var precis överallt på hela planen.

Annars blir jag mest förbannad över den så kallade kulturen kring fotbollen. De osnutna supportrarna. Allt det där som gör att en SM-final kostar två miljoner extra att bevaka. Utöver alla de kronor en vanlig icke-högriskmatch kostar. Bara det att det finns något som heter "högriskmatch"...
Och allt ska vi betala. Skattebetalarna.
Varför i hela havet då?

Om en konsert ska bevakas och om den av någon anledning - satanister, vit-makt-puckon - skulle klassas som "högrisk" - då är det konsertarrangören som ansvarar. Förstås. Eftersom det är arrangören som tjänar pengar på det hela.

Vem tjänar pengar på fotbollsmatcher? Klubbarna. Och TV-bolagen. De där TV-bolagen som gör att jag, om jag nu är intresserad av en SM-final i fotboll, behöver pröjsa 109 kronor för att kunna se den. Matcherna visas nämligen inte på skatte/licensbetalarnas TV-kanaler. Det borde väl rimligtvis vara de som får pröjsa för säkerheten? Och för skadegörelsen - om säkerheten inte håller?

Jag pröjsar med glädje en hög skatt för att folk ska slippa må dåligt, för att alla ska ha möjligheter till en schysst vård, för att den som har otur och drabbas av den ena eller andra hemskheten inte ska behöva lida också ekonomiskt av det.
Men inte för att några jubelåsnor med ett visst intresse ska kunna göra det de är intresserade av och samtidigt bete sig som lägre stående varelser.
Det får de som vinner på det hela göra.

För vad vinner jag och mina medmänniskor på att SM-bucklan hamnar hos Black Armys hjältar?
Inte ett jävla något.

//Glenn

Inte vatten värda

Att det är den israeliska regeringens syn på palestinier är inte någon överraskning. Att den israeliska regeringen inte har ens den allra minsta tillstymmelse till den bibliska samaritens barmhärtighet eller känner någon som helst oro över att begå den ena lagvidrigheten efter den andra kanske förvånar åtminstone någon.

I en rapport från Amnesty visar organisationen hur israelerna vägrar att låta palestinierna komma åt sitt vatten. De gemensamma vattenresurserna finns till största delen på Västbanken. Israel använder över 80 % av vattnet och låter palestinierna få knappa 20 - trots att Israel, till skillnad från Palestina, har tillgång till ytterligare vattenkällor i Jordanfloden.
200 000 palestinier saknar tillgång till rinnande vatten och hindras av israeliska soldater när de försöker samla regnvatten.
De 450 000 israeler som byggt olagliga bosättningar på den ockuperade marken får mer vatten än 2,3 miljoner palestinier.

För att palestinierna ska kunna förbättra vatten- och avloppsledningar och öka sin vattentillgång måste de söka tillstånd från israeliska myndigheter, som medvetet låter ansökningsförfarandet dra ut på tiden och ofta avslår ansökningarna när de väl når ett beslut.

Jag påminner återigen om att svenska regeringen och UD anser sig ha en god relation med den här regimen. Som förvägrar sina medmänniskor den livsnödvändiga rättighet som vatten är.

Lycka

Efter en helg i den horribla huvudstaden är jag tillbaka i mitt hem.
I Sthlm stod poliser i varenda gatkorsning. Reinfeldt hade bjudit in några så kallade höjdare från den så kallade gemenskapen och staden skulle spela välorganiserad. Vi vanliga, låga, fick fastna på broarna i evigheter. Det tog en timme att ta sig de få hundra metrarna från Mariatorget till Centralstationen.

Torbjörn Nilsson, den blåvite giganten, höll ett föredrag. Han är en gigant i flera avseenden. På ett foto ser jag ut som en liten sparris bredvid honom.
Föredraget handlade om ledarskap. Han talade bland annat om mål och delmål. Och avslutade hela föredraget med att säga. "Kom ihåg att målen bara är ett medel för att fånga det vi hela tiden jagar - lycka".

Lycka kan vara väldigt många olika saker.
Det kan till exempel vara att se en samling människor som är ganska olika, i olika åldrar, från olika delar av världen, landet, enas om att tillsammans göra någonting de brinner för.
Eller att arbeta tillsammans med någon som är förbaskat duktig på det han gör.
Att träffa vänner man inte sett på flera år och känna samhörighet med och kärlek till dem.
Att träffa vänner man nyss lärt känna och känna samhörighet med och kärlek till dem.
Att åka tåg och under två-tre timmar sitta i en del av vagnen där fyra säten är grupperade två och två, vända mittemot varandra, och att hela resan samtala med dem som sitter på de övriga sätena - personer man aldrig förut sett och kanske aldrig kommer att se igen men som man en kort stund har ett stort utbyte av.
Att komma hem. Till sin familj, sina barn.
Att lyssna på eller spela musik. Därför ska jag alldeles strax sätta på Markus Krunegårds Fel på hjärnan.

Jag tror att det är viktigt att inte jaga lyckan så förbannat. Att inse att den finns här, runtomkring oss, mest hela tiden.
Och att världen skulle bli vackrare om fler säten var vända åt rätt håll. Så att vi mötte varandra.

Repmånad

Igår kväll for jag till Hisingen. Sammanstrålade med Slättung och Thorslund i det trivsamma lilla källarrummet för ett rep. Det första efter sommaren. Hög tid. Högtid.

Strax kan inspelningarna av skivan fortsätta.

Vi kom ihåg sångerna. De flesta i alla fall. Och provade en ny. Snacka. Som kommer att göra sig alldeles utmärkt väl i sammanhanget.
Kod: Luft.

Thorslund vägrade att överge sitt trumset när Slättung och jag satte oss i bilen och lämnade landets fjärde ö. Han bäddade så fint intill golvpukan och jag är övertygad om att han inatt sov som det barn han innerst inne är.

Mera barnkultur

Som ett komplement till tidigare tips om musik för barn kommer här ett nytt.

Dessutom vill jag passa på att tipsa samtliga människor om det alldeles utsökta program som går på Barnkanalen varje onsdag kl 18.30 från och med förra veckan - För alla åldrar.
Rydberg, den skånske boxaren, har länge varit en av mina idoler. Nu har jag fått en ny. Professorn. Missa dem inte i detta geniala program, av Peter Lennstrand.

Musiken till hans tidigare program är gjord av bröderna Lindgren. Och det är just de som gjort skivan jag ville komma till:

Bröderna Lindgren presenterar meningen med livet
Barnboksförfattaren Barbros söner Mathias och Andreas har, i likhet med mamma, gjort en hel del för Sveriges barn. Musik till TV-serier med Allram Eest och Höjdarna på taket. Och skivan Vuxen barnmusik där olika svenska sångare bjöds in för att sjunga deras låtar. En av de där sällsynta plattorna med riktigt bra musik som vänder sig till barn i första hand.

Nu kommer uppföljaren där de presenterar meningen med livet. Även om den förblir rätt dunkel. Klart är dock att skivan är minst lika bra som sin föregångare. De använder i hög utsträckning samma vokalister som sist – Nina Ramsby, Ebbot Lundberg, Kristofer Åström, Caroline Wennergren…
Och med sådana frontfigurer till brödernas sjuttiotalsrockande treminuterskompositioner blir det inte gärna fel.

Allra mest rätt blir det i Här är det jag som bestämmer med Patrik Arve som Svulloinspirerad skolpolis. Till den pumpande, distade basen – som hämtad från Arves teddybjörnar – meddelar han att ”man gör som jag säger” och att ”den som garvar åker i fängelse – så är det bara”.
Eller när Kristofer Åström sjunger om att han kan nästan allt. Till exempel gå i sömnen och säga konstiga saker som ingen förstår.
Och när Britta Persson berättar att hon ”är en annan sort, en som längtar bort, som drömmer mer”.
När Hajen, med sin grymt charmiga röst, sjunger ”Jag är ingen superhjälte, jag, men trivs ju ändå bra med mina lagom snabba ben” blir man nästan tårögd.

Och dessutom finns ytterligare många fina spår, som är nästan lika bra. Nina Ramsby sjunger två låtar som är bra båda två – den sorgsna rymmarsången Aldrig hem igen och betydligt fartigare Här kommer ambulansen. Ebbot frontar en stökig sak där trummisen får en hel del jobb. Olle Ljungström sjunger halvfalskt om längtan hos en övergiven sten/boll i Kasta iväg mig och Those Dancing Days tar sig an en sjuochetthalvtårings minnen från i fjol.

En riktigt fin samling för alla åldrar.

Vill du komma i kontakt med din regering? Anmäl den.

Det var som jag misstänkte. Om man ska få Carl Bildt eller hans anställda att kommentera det arbete de utför, därför att det svenska folket valt dem att utföra det, måste man anmäla dem.

Det hade tagit ännu längre tid - än åtta-nio månader - att få ett svar från Utrikesdepartementet om inte Justitieombudsmannen hade tryckt på.

Det framgår av det beslut JO häromdagen skickade. Den bifogade tjänsteanteckningen lyder:
"Telefonsamtal med Arba Kokalari, politisk sakkunnig vid Utrikesdepartementet. Hon uppger att Lasse Francks brev ännu inte besvarats och att han heller inte lämnats några besked med anledning av brevet. Orsaken till detta är hög arbetsbelastning. Hon kommer nu omgående att tillställa Lasse Franck ett svar."

Först efter telefonsamtal från JO svarar UD.

JO skriver:
"Besvarandet av Lasse Francks brev har tagit ca nio månader. Detta är en alltför lång tid. Eftersom JO har upplysts om att brevet nu omgående ska besvaras saknas det dock skäl att vidta någon ytterligare åtgärd med anledning av anmälan."

Enligt förvaltningslagen ska varje myndighet lämna upplysningar, vägledning, råd och annan hjälp till enskilda i frågor som rör myndighetens verksamhetsområde. Frågor från den enskilde ska besvaras så snart som möjligt. Om svar inte kan lämnas inom rimlig tid bör den enskilde få besked om att myndigheten mottagit brevet och om möjligt besked om beräknad tid för handläggning.

Återstår att se om jag får några besked angående mitt senaste brev till UD.

Under tiden funderar Israels regering på att kalla hem sin ambassadör från Sverige. En extremt kraftig markering som ska användas som svar på extremt fientliga uttalanden. Men enligt UD har vi i Sverige, som ni minns, en god relation med Israel. Från vår sida finns ingen anledning till några markeringar. Den israeliska regeringen består av idel hyvens prickar.

Att Israel nu är sura på Sverige beror på att Carl Bildt tycker att israeler och palestinier ska samarbeta kring Goldstonerapporten.
Goldstone är före detta chefsåklagare vid krigsförbrytartribunalerna i Rwanda och det forna Jugoslavien och en av världens mest erfarna folkrättsjurister. I sin rapport kommer han fram till att både Israel och Hamas åsidosatt krigets lagar. Hamas har skickat raketer till israeliska bostadsområden och Israel har genomfört attacker på civila palestinier och bombat avloppssystem och andra mål utan militär betydelse.

- Goldstone är antisemit, hävdar den israeliska regeringen.
Inte oväntat. Eftersom alla som har invändningar mot hur Israels regering beter sig konsekvent anklagas för att hata judar.
Premiärminister Netanyahu förklarar att hela fredsprocessen är över om FN tar upp Goldstones rapport till behandling.
Den killen har Carl Bildt och övriga Sverige en god relation till...

Vem vill ha Nobels fredspris?

Inte jag. Och det kommer jag aldrig att få heller, eftersom jag inte kan sägas bedriva något särskilt världsomfattande fredsarbete.
Men kan man säga det om årets pristagare?
Barack Obama har varit president i mindre än ett år och har under den tiden inte hunnit göra mer än att påstå att han ska avsluta kriget i Irak, samtidigt som han trappar upp det i Afghanistan.
En fredens man?
Han får priset för att han talar väl. Om kriteriet för fredspris ska vara mycket snack och lite verkstad kommer kommittén aldrig att få besvär med att hitta kandidater.

Hade jag nu varit en verklig fredsarbetare skulle jag aldrig acceptera ett pris som tidigare gått till människor som motverkat mitt arbete i den utsträckning som F.W. de Klerk, Shimon Peres och Henry Kissinger. Borde priset inte byta namn?

Franck + Frank = Sant

Den här killen som släppt två skivor det senaste kvartalet, vill ni inte missa.

Frank Turner: Love, Ire & Song
28-årige engelsmannen Frank Turners andra soloalbum är en riktig fullträff. Han var aktiv i de båda punkigare banden Kneejerk och Million Dead innan han år 2006 släppte en EP under eget namn. Med den deskriptiva titeln Campfire Punkrock.
Love, Ire & Song släpptes för mer än ett och ett halvt år sedan i England men inte förrän i slutet av juli här i Sverige. Nästa skiva, Poetry of the deed, kommer redan i september.
– Vi ville att resten av världen skulle komma ikapp innan vi släpper nästa album, förklarar Turner den täta utgivningen.
Och det ska vi vara tacksamma för.

De tre första spåren på Love, Ire & Song är lysande. Att tankarna går till Billy Bragg beror inte bara på det tydligt sydengelska uttalet (Turner är från Wessex). Det har också att göra med de berättande och socialt engagerade texterna – även om Turner, till skillnad från Bragg, inte är uppenbart vänsterpolitisk. Och med den akustiska gitarren som ständigt är ett huvudinstrument.
Men Turner är, rent musikaliskt, flera strån vassare än Bragg.

Det är mycket rock, där man anar Turners mer punkiga förflutna. Men också mer folkmusikinfluerade saker, med både mandoliner och stråkar – den mycket vackra To take you home, om ett kärleksmöte mellan fransk flicka och engelsk pojke, till exempel. A love worth keeping är ett annat mycket vackert stycke.
Stark är också hyllningen till en död kamrat – Long live the queen.

Texterna kretsar kring kärlek, barer, att bli vuxen, att inte fastna i tristess. Livet. Som enligt Frank Turner ”is about love, last minutes and lost evenings, about fire in our bellies and furtive little feelings”.
Om ni vill gå på hittarna direkt – starta med Reasons not to be an idiot eller Photosynthesis: ”I won’t sit down and I won’t shut up, and most of all I will not grow up”.

Frank Turner är den trevligaste nya bekantskapen på länge.


Frank Turner: Poetry of the deed
“Life is too short to be lived without poetry”, sjunger Turner på sin nya skiva som i Sverige nedkommer strax efter den förra. Det är handlingens poesi det handlar om och inte den klassiska lyriken – även om de textmässiga referenserna till litteraturens klassiker faktiskt är rätt många på det här albumet. ”Put your Baudelaire away and come outside and play”, uppmanar sångaren sin publik.

Trots denna leklust handlar skivan framför allt om att bli medelålders. Frank Turner funderar i de flesta låtarna över åren som går och över hur man bör förvalta dem.
I det fantastiska öppningsspåret Live fast die old målar han ett fint framtidsscenario av den sjuttionde födelsedagen då han tillsammans med polaren ska sitta i ett hus vid den sydvästliga kusten, dricka bärs och lyssna på musik. ”You’d rather burn out than fade away? Well why not both, I plan to stay”.

Den här skivan skiljer sig från den förra framför allt i det att pianot nu tar väsentlig plats i ljudbilden, att bandet körar betydligt oftare och mer genomarbetat och att kompositionerna är något mer avancerade. Och även om jag saknar den fantastiskt välljudande akustiska gitarren från Love, Ire and Song är det ingen dum utveckling. Den här skivan är resultatet av en kollektiv process i större utsträckning än tidigare, berättar Turner själv.

Min enda egentliga invändning handlar om albumets komposition. Låtordningen. Han går ut väl hårt, radar upp dragiga rökare som riskerar att skrämma bort somliga lyssnare och som inte ger någon helt rättvisande bild av skivan som helhet.
För här finns också mer lågmält och mjukt material av yppersta klass. Den vackra hyllningen till söndagskvällar till exempel, med en hammondorgel av samma storslagna sort som i A whiter shade of pale. Eller den mycket fina kärlekssången till föräldrarna, Faithful son.

Annars visar han återigen att han också behärskar konsten att göra mycket vackra kärlekssånger utan att paketera dem i klassisk balladform. Isabel är ett lysande exempel, där han återigen konstaterar att ”the years are rolling by, and it’s not long since you and I could have been train drivers and astronauts”.
Hans punkrötter visar sig tydligast i snabba do it yourself-uppmaningen Try this at home, där han ber alla lyssnare att gå hem och göra sin egen musik. ”There’s no such thing at rock stars, there’s just people who play music, and some of them are just like us, and some of them are dicks”.

På sin hemsida deklarerar Turner at than inte är någon protestsångare och inte heller socialist. Frihetsivrare, däremot. Och det är i lätt storvulet historiska Sons of liberty han kommer närmast någon sorts politiskt budskap: ”The people then understood what we have since forgot: that governments will only work their own benefit”. En anarkistiskt lagd punkrockare bor kanske ännu i Frank Turner? “A man who’d trade his liberty for a safe and dreamless sleep doesn’t deserve the both of them, and neither shall he keep”.

I avslutande sången Journey of the magi låter sångaren Moses, Balthazar och Odysseus på sin ålders höst konstatera: ”I could’ve played safe, but in the end the journey’s brought joys that outweigh the pain”.
Och här kommer han till hela skivans motto – “we are what we believe” – “Paupers and kings, princes and thieves, singers of songs, righters of wrongs, be what you believe”.

Jag inte bara tror – jag vet – att jag i Frank Turner har hittat en ny storfavorit. I december tar han med sitt band till Sverige. Det får, precis som de här skivorna, inte missas.

Hundra: gammal vänskap

En lunch med en gammal vän man inte sett på länge kan verkligen göra dagen. Det är bland det bästa man kan skaffa sig - gamla vänner.

Noll

Vad fan är det frågan om?! Mitt i morgonstressen visar det sig att det är nollgradigt ute och att man ska behöva rusa upp på vinden för att hämta vinterkläder innan man kan springa iväg med barn till dagis och skola. Är det redan här, vinterhelvetet?
Dessutom slås man, just när man ska gå ut genom dörren för att leverera barnen till sina vardagsverksamheter, av att det ena har en läkartid och alltså ska vägen om sjukhuset... Kaos...

En afton med Olle Ljungström & Freddie Wadling

Konserthuset är utsålt, vilket innebär dryga 1200 personer på plats. Sittplats. På rockkonsert. Jag börjar väl bli gammal för jag tycker att det känns rätt skönt. Att ha min egen plats, slippa trängas och slåss om utrymmet med bäst sikt, att kunna sitta bekvämt och bli översköljd av musiken.

Här skulle jag gärna se fler rockkonserter. I ett rum med utomordentlig akustik som ger banden möjlighet att skapa perfekta ljudbilder. Kan ingen bjuda in Ossler nästa gång, tänker jag när Ljungströms band gnisslar igång introt till En förgiftad man – i en bra mycket tyngre version än den som finns på senaste skivan. Olle spankulerar in med sin käpp och sin skadade fot.

Det är lite svajigt till en början. Men på mycket god väg. Och efter ett par-tre låtar har ensemblen nått fram. En apa som liknar dig har aldrig låtit bättre än i den version det här bandet, under Torsten Larssons ledning, skapar.

Annars saknar jag faktiskt Heinz Liljedahl. Det här kompbandet är inte alls lika nervigt och känsligt som frontmannen själv. Lite för odynamiskt – det mesta görs till möljiga knockout-versioner. Och när de försöker dämpa sig blir det lite platt fall – som i den akustiska versionen av Nåt för dom som väntar, vilken inte på långa vägar når upp till originalets nivå.

Men nu lät jag nog gnälligare än vad jag är. Det här är en ytterst angenäm konsertupplevelse och det mesta fungerar alldeles utmärkt väl. Överallt och Norrländska präriens gudinna, Morotsman och Det betyder ingenting. Från nya skivan blir det bara öppningslåten, den kryptiska MC 7 och Svenskt stål, som extranummer tillsammans med den fenomenala Jag spelar vanlig.

När Olle försöker ta sig an Bellmans Vila vid den källa kommer han av sig ett antal gånger och hittar aldrig riktigt rätt. Men räddar sig med att berätta att bandet överraskat honom genom att repa in det här numret.
– Den är så ny för mig. Allt som gjorts efter 1700-talet känns sprängmodernt.

I sitt mellansnack får han det att låta som om han är förvånad över att det recenseras. Men det är inte det minsta märkligt. Det en artist väljer att berätta för sin publik från scenen ingår i allra högsta grad i konsertupplevelsen och är en av de extra dimensioner som skiljer ett liveframträdande från den inspelade musiken. När man dessutom behärskar konsten att mellanprata så exceptionellt väl som just Ljungström får man finna sig i – och borde man glädjas över – att få det omskrivet.
”Närminne som en tennsoldat” och ”frågetecken är till för att samlas på hög” är två av kvällens bevingade uttalanden.

Olle verkar vara på utmärkt humör. Bjuder på sin bästa sida – spjuverns – och i sådana stunder är han en av landets allra främsta scenpersonligheter.

Freddie Wadling har med sig Sebastian Öberg, Per ”Ruskträsk” Johansson och Christian Olsson. En spännande sättning som gör sig oerhört väl i konserthuset.

Wadling är ett unikum. Hans röst fantastisk. Det är makalöst hur mycket vackra och stora ljud som kan komma ur den märkligt formade mannen när han sitter på en stol med det ena benet över det andra och textpärmen i knät.

Hans version av Creep är otrolig. Och orden (”But I’m a creep, I’m a weirdo”) får sådan styrka när det är just han som sjunger dem, när han öppnar skjortan till raden ”I want a perfect body”.

Han bjuder på flera sånger från senaste skivan – Andersson Wijs Jag var där och Stina Nordenstams båda bidrag, Här slutar kartan och Allt har varit möjligt länge nog nu, Annabel Lee och I himlen, som han tillägnar Olle Ljungström.

I övrigt blir det en spännande blandning av sånger. Flera av dem riktigt tunga saker. Och det är nästan de som låter allra bäst. Bob Landers Cherokee Dance och Monster Magnets Space Lord till exempel.
XTC finns representerade i form av Making plans for Nigel, Brian Eno får ocså vara med och Freddie ger sig på My funny Valentine.

Riktigt roligt blir det också när han får hela konserthusets publik att sjunga med i The best day ever från barnprogrammet Svampbob Fyrkant.
Ingen kan traktera en elcello som Fläskkvartettens Sebastian Öberg. Ruskträsk blåser oftast i den största saxofonen, men plockar också fram såväl klarinett som lilla flöjten. Ibland tar han över Christian Olssons trummor, när denne spelar gitarr istället. Ibland är trummorna maskinella. De här bandmedlemmarna är överhuvudtaget inte rädda för att utnyttja den moderna tekniken och de gör det med den äran.
Och så Freddie själv då - ett instrument i sig, kapabel att ge ifrån sig minst lika många ljud som de olika maskinerna.

När de till sist avrundar med Perfect day sammanfattar de kvällens spelning på ett förträffligt sätt. Och när Olle Ljungström kommer in igen, iförd sin egenhändigt designade och punkiga ADHD-tröja, för att ansluta sig till den andre käppförsedde farbrorn och sjunga med är det inte så lite Lou Reed över honom.
Perfect.

(Publicerad hos GFT.)

Kvällens konserter

I kväll finns det mycket fint att ägna sig åt i Göteborg.
Själv väljer jag Göteborgs Konserthus och Olle Ljungström tillsammans med Freddie Wadling.
För den som inte tar sig dit kan jag rekommendera en tur med skärgårdsbåt till Brännö och Värdshuset där. Gunnar Danielsson spelar.
Dessutom kan man se New Tango Orquesta på Nefertiti.

Dagens rubrik - hur man runkar omkull en lastbil

Dagens rubrik hittar man på svt.se: Runkade omkull lastbil.
Nyheten blir inte sämre av att mannen, som utfört denna bedrift och nu misstänks för drograttfylleri, grov vårdslöshet i trafik och sexuellt ofredande, inte heller under polisförhöret kan låta snoppen vara i byxorna ifred...

En känsla av bristande känsla

Humbug är kanske inte direkt en bluff. Men Arctic Monkeys senaste platta är i alla fall inte värd att lägga några pengar på. Läs recension här.

Svenska UD har kärat ner sig i staten Israel - Bildtshit part II

En god relation kan, om man får tro vårt lands främsta företrädare, byggas helt ensidigt. Eller åtminstone mellan en stat som beter sig någorlunda medelvägsmässigt å ena sidan och en stat som bryter mot alla internationella regler, dödar oskyldiga människor och vägrar lyssna på vad någon annan säger å den andra.
Dessa två stater har en relation så god att den måste vårdas. Det tycker Calle Bildt och det tycker Arba Kokalari. Som överraskande nog bara behövde en dag på sig för att skicka mig nästa svar den här gången.

Såhär skriver Arba:
Bäste Lasse,
Som jag nämnde i mitt tidigare svar så är jag ledsen för att det första svaret dröjde.

När det gäller handel med Israel. Handel och främjande är en självklar del i utbytet med länder som vi har goda relationer med. Det är regeringens bestämda uppfattning att restriktioner på detta område inte är en lämplig väg för att lösa den israelisk-palestinska konflikten. Handel bidrar till att bygga välstånd, vilket minskar grogrunden för konflikter. Handel är ett verktyg för fred och frihet som inte ska förnekas någondera sidan. Det är i den politiska dialogen med Israel och den palestinska sidan som vi framför våra ståndpunkter när det gäller exempelvis folkrätten och vikten av att återgå till en reell fredsprocess med sikte på en hållbar tvåstatslösning.

Israel är medlem i European Broadcasting Union (EBU) och är därmed med i tävlingen Eurovision Song Contest. Mer info hittar du här: http://www.ebu.ch/

Jag hoppas du har fått svar på dina frågor.
Med vänliga hälsningar
Arba Kokalari
Utrikesdepartementet

Jag skrev förstås omedelbart tillbaka:

Bästa du.
Ja, nu fick jag ju i alla fall svar på fler frågor.
Om än inte alla.
Dessutom väcker svaret några nya.

Fortfarande är det oklart varför Israel ska vara med i EM i fotboll, handboll och alla andra sporter. (Mig veterligen ligger landet inte ens i Europa. Ska vi inte bjuda in Mugabes Zimbabwe också? Det kan ju tänkas att de känner sig lite vid sidan av den afrikanska gemenskapen.)

Du har fortfarande heller inte svarat på om det inte är ganska klart att Israel brutit mot folkrätten - och därmed mot handelsavtalet med EU.
Och meningen kan väl inte vara att vi ska hålla avtal som den andra parten bryter? Inte ens om man verkar ha ett så religiöst förhållande till handel som du.
Vad har du för grund för påståendet att handel är ett verktyg för fred och frihet?

Du säger också att "handel och främjande är en självklar del i utbytet med länder som vi har goda relationer med".
Främjande av vad?
Problemet för min del är att jag kanske inte tycker att man till varje pris bör hålla fast i en god relation med en stat som skiter precis i vad resten av världen tycker. Kan man verkligen ha en ensidig god relation? Eller menar du helt enkelt att Israel uppför sig gott och att det inte finns några som helst anledningar att kritisera staten?

Tydligen lite knivigare frågor för UD. Fem dagar har gått. Snart kommer säkert ännu ett svar som är lika pricksäkert som Mossads agenter. Säkerligen går det också ut på att vi måste vårda de ädelmodiga israelerna på alla tänkbara vis och ta det här den byråkratiska väg som sedan 1947 har varit så framgångsrik...

Ytterligare press på Parkskolan

Nu har också Tidningen Öster skrivit om nedskärningarna på Parkskolan. Ännu en bra artikel. Gott.

Livslevande seriefigurer och ryska huvudstäder

Hittade på ett usb-minne en inspelning, av enklaste sort - gitarr och sång rakt in i datorn, av Flytta till Moskva. Lade upp den på mitt myspace-place.

Är det inte väldigt mycket tjat om den fram tills nyligen okända Ankeborgsinvånaren Anna?
Jag har svårt att förstå varför.
Fullfjädrade bimbos som utan närmare eftertanke låter diverse kroppsöppningar - och framför allt då den i ansiktet - stå på vid gavel kommer säkert att finnas i alla tider.
Frågan om hur Anna Anka kan säga som hon säger dryftas överallt. När den verkliga frågan borde vara varför det dryftas överallt. Varför får hon allt detta mediautrymme?

Dags att gå till kyrkan

Det är kyrkoval på söndag. Det är det inte många som bryr sig om. Bör man rösta i kyrkovalet? Även om man inte är särskilt engagerad i kyrkan?
Ja, är man medlem bör man rimligtvis det. Och tycker man inte det bör man nog gå ur Svenska Kyrkan.

Jag kollade just upp kandidaterna på Svenska Kyrkans hemsida. Och märker snabbt att om man ser saker och ting ur mitt perspektiv finns det bara fem grupper som överhuvudtaget kan komma ifråga för en röst: Arbetarepartiet - Socialdemokraterna, Centerpartiet, Miljöpartister i Svenska Kyrkan, Vänstern i Svenska Kyrkan och Öppen kyrka.
Och eftersom Vänstern i Svenska Kyrkan inte ställer upp i min församling är kandidaterna bara fyra. Det borde inte vara så svårt att välja mellan dessa. Och det kostar inte mycket tid att promenera bort och lägga en röst på någon av dem.

Det kommer att vara värt den mödan om fler gör som jag och tar medlemmens ansvar för att främlingsfientliga homofober inte ska kunna göra kyrkan till en maktbas.
När det handlar om kyrkans roll och metoder finns det obehagligt mycket att lära av historien. Det är upp till oss alla att bevisa att vi klarar av det.

Bildtshit - hur man blir och beter sig som framgångsrik politiker

Han svarade! Den store ledaren. Utrikesministern.
Ni minns kanske att jag skickade honom några frågor i januari?
Nej, det gör jag knappt själv heller.
Men igår, den 16 september - åtta månader senare, hade han i alla fall godheten att sända mig ett svar.
Han har inte skrivit det själv - det kan man ju inte begära med tanke på allt han har att stå i (tänk bara på all (traktamenterad) restid när han flänger jorden runt - vår välbetalde globetrotter). Istället har han bett sin trogne tjänare Arba Kokalari att författa en liten skrivelse, som jag alldeles strax ska återge i sin helhet.

Först ska jag bara konstatera att det inte tycks spela någon roll hur många påminnelser om sin ursprungliga fråga man skickar till Utrikesdepartementet - man får ändå inga svar. Inte förrän man skickar en anmälan till Justitieombudsmannen och klagar på den långa handläggningstiden. Då svarar UD.
Frågan är hur man gör om man faktiskt vill ha svar tämligen omgående. Skickar en anmälan till JO samtidigt med sitt ursprungliga ärende? Men vad är det då man anmäler?

Såhär skriver UD:
Tack för dina brev angående kriget i Gaza tidigare i år. Utrikesminister Carl Bildt har bett mig svara dig. Jag vill börja med att verkligen beklaga att svaret har dröjt.

En central skyldighet inom den internationella humanitära rätten (IHL) är att utreda eventuella krigsförbrytelser och ställa ansvariga till svars. I första hand är det parterna själva som har denna skyldighet. I andra hand, om parterna saknar möjlighet, kan det internationella samfundet bistå genom att tillsätta en internationell utredning.

Redan under den pågående väpnade konflikten framhöll Sverige vikten av att klarlägga eventuella brott mot IHL och de mänskliga rättigheterna. Det kan konstateras att flera utredningar har tillsats. Israels försvarsmakt har genomfört ett antal, dock huvudsakligen interna sådana.

Därtill har FN:s råd för mänskliga rättigheter också tillsatt en undersökningskommission. Denna kommission ska undersöka båda parternas eventuella brott mot IHL och de mänskliga rättigheterna under konflikten.

FN genomförde också en intern utredning, den s.k. Board of Inquiry, vars uppdrag var att utreda skador och dödsfall i anslutning till FN:s anläggningar och verksamhet. För närvarande finns därutöver inga planer om att upprätta någon form av tribunal för de palestinska områdena.

Det är viktigt att brott mot IHL utreds. Det internationella samfundet förväntar sig att parterna uppfyller sin folkrättsliga skyldighet att utreda och utkräva ansvar för eventuella brott mot IHL. Sverige och EU delar denna förväntan.

Med vänliga hälsningar
Arba Kokalari
Utrikesdepartementet

Nu undrar man ju hur länge det kommer att dröja innan jag får svar på mitt svar...
Och om UD:s brev verkligen är kvalificerat att kallas "svar". Hur många av de frågor jag ställde i januari blir besvarade?

Hur kan det komma sig att konflikten mellan Israel och Palestina är till synes omöjlig att lösa?
Hur kommer det sig att omvärlden inte ser till att bättring sker? Varför gör inte vi det?
Vad händer nu? Hur pålitlig/bräcklig/stabil är vapenvilan? Tror ni att den kommer att vara? Eller när tror ni att den bryts? Av vem?
Vilka konsekvenser kommer det att få för deras nation?

Varför fortsätter vi att handla med en sådan regim? Varför ska vi inte sätta ner foten och säga att "nu är det nog" - vi vägrar ha med er att göra? Vi vill inte att stater som er, som beter sig så som ni gör, ska vara med i vår europeiska gemenskap där vi idrottar och sjunger schlagers tillsammans. Visst borde vi väl säga så? Varför inte? Varför ska vi fortsätta pumpa in pengar i en sådan stat? Vi ser ju hur de använder pengarna...

EU:s handelsavtal med Israel är redan brutet - av Israel, i och med deras brott mot folkrätten. Varför ska vi då hålla vår del av avtalet och fortsätta att handla med dem?
Kommer våra representanter - ni - att avbryta samarbetet med Israel?
Vad har ni för svar och besked att ge oss?

Ganska många frågor.
Och den enda UD besvarar är väl "vad händer nu?" En fråga som känns lite inaktuell, eftersom den ställdes i januari.

Kokalari har alla förutsättningar att gå långt.
Som politikerbroiler är det nämligen ytterst viktigt att man klarar av ett par saker.
Man ska inte vara rädd för att tungan antar en obehagligt brun nyans till följd av fraterniserande med företagsledare och utländska kolleger (från västvärlden - eller av västvärlden omhuldade länder).
Och man måste behärska konsten att pladdra utan att svara. Våga inse att det finns skäl till att man själv tillhör de stora ledarna medan övriga medborgare inte gör det. De ska inte - och kan inte - förstå allt som stora ledare ägnar sig åt. Alltså måste man som stor ledare få ägna sig åt det ifred. Man ska göra det men inte tala om det.
Vad man ägnar sig åt? Det stora ledare ägnat sig åt i alla tider. Att sko sig själva, sina familjer och sina polare på andras bekostnad. Att öka avståndet mellan de stora ledarna och alla andra. Packet.

Tack, Carl.

Press på Parkskolan

Veckans upplaga av Göteborgs Fria Tidning har inte bara en ovanligt vacker förstasida. Tidningen (som alltid är läsvärd) innehåller också ett par synnerligen goda artiklar om nedskärningarna på Parkskolan - Föräldraledd skolstyrelse överkörd och "Katastrof för barn som har det svårt".

Då man har läst dem framgår flera saker med all önskvärd tydlighet.

* För det första var det ett riktigt beslut att hoppa av styrelsen. Jag är övertygad om att jag i och med avhoppet gjort en större insats än under de två år jag satt med i styrelsen. Annars hade politikerna säkerligen inte gjort någon översyn av styrelsens stadgar eller bjudit in den till samtal om hur arbetet kan förbättras. Det ökar också pressen på politikerna att ge några av de 379 miljoner Göteborg (väl sent) ska få i extra stöd till skolan.

* För det andra hur korkat rektors beslut att avskeda specialpedagog och speciallärare är. Styrelsens ordförande tycker inte om det, styrelsens vice ordförande tycker inte om det, politikerna tycker inte om det och skolans personal tycker inte om det.

* För det tredje hur svagt rektorns försvar är. Som en god och klok vän uttrckte saken: "Den här Monika Steiner seglar upp bland de bästa på ofrivillig humor. Meningen var väl att man skulle bli arg när man läste artikeln, och det blir man ju också, men jag blev mest glad. Det är fruktansvärt roligt när hon försöker göra allt till subjektiva saker - 'tråkigt att någon uppfattar' och sådant."

* Och därmed också hur pengarna istället kunde sparats in. Steiner säger själv i en av artiklarna: "Jag är chef över lärare, förskollärare, fritidspedagoger, speciallärare och specialpedagoger, det är där jag kan göra neddragningar". Hon nämner inte att både speciallärarna och specialpedagogerna var en till antalet - numera noll. Eller att neddragningarna rimligtvis också kunde göras på chefsnivå. Rektorerna var tre till antalet. Och jag är mer säker än någonsin på att såväl elever som personal hade drabbats betydligt lindrigare om Steiner, istället för speciallärare och -pedagog, hade skurit bort sig själv.

Christopher Sander, intervju

Jag nämnde ju tidigare att intervjun med Christopher Sander skulle publiceras i Fria Tidningen.
Nu kan man läsa den här.

Staten som får göra som den vill

I måndags meddelade det israeliska försvarsdepartementet att regeringen tillåter att 450 nya bosättningar byggs på det område Israel ockuperar på Västbanken.
De trotsar därmed inte bara Palestinas, utan i stort sett hela världens önskemål.
USA brukar Israel försöka hålla sig väl med. Men president Barack Obama har sagt att ett stopp på bosättningarna är en förutsättning för fredsarbetet. Nu nonchalerar Israel med andra ord också USA:s, sin mäktiga allierades, vilja.
USA kritiserar den israeliska regeringen.
Det gör EU också.

Men kritik vet vi av erfarenhet att de israeliska företrädarna skiter blankt i.
Det måste till något mer.
Det måste vara dags att ta till ett tyngre artilleri. Att förklara för Israel att nu får ni inte vara med och leka med oss längre. Ni får inte vara med i våra idrotts-EM, inte i vår schlagertävling.
Det borde vara dags att sluta pumpa in pengar i den folkrättsvidiriga staten också. Att avbryta all handel med Israel. Att bojkotta.

Av någon anledning får Israel alltid göra precis vad och hur de vill. Och den enda man kan se är egentligen det gamla dåliga samvetet. Över judeutrotningen. Men hur länge ska resten av världen ha dåligt samvete för den och särbehandla den israeliska regeringen?
Om vi ska ha det nu - drygt sextio år senare - borde vi rimligen fortfarande avsky Tyskland för deras vidriga brott också. Men vi särbehandlar inte längre Tyskland. Resten av världen inser att det inte går att hålla nuvarande regering och befolkning ansvarig för de grymheter deras landsmän gjort sig skyldiga till tidigare i historien.
Varför inser vi inte att vi inte heller kan kompensera nuvarande befolkningar för det deras anfäder utsatts för?
Och att vi bör göra allt vi kan för att stoppa samtidens grymheter - oavsett vem som gör sig skyldig till dem?

Lasse Franck finns överallt

Inte nog med att man kan köpa musik av Lasse Franck på till exempel iTunes, TDC Online, Elkjöp och Meteli - nu kan man också lyssna till flera av hans alster på Spotify.
På så sätt har man tillgång till Lasse Franck - eller åtminstone hans musik - var man än befinner sig, så länge man har en dator med nätuppkoppling till hands.

Kan ju vara skönt för alla som har svårt att bärga sig tills nya plattan kommer. Vid ett bandmöte för någon vecka sedan beslutades att inspelningarna fortsätter i vecka 38. Så hav förtröstan. Och njut med Spotify så länge.

Stockholm

Det är någonting märkligt med vår huvudstad.
På hotellen springer vakter omkring. De vaktar nåt. Oklart vad. Hotellets gäster kanske. Som ska vaktas från någonting. Oklart vad.
Om man vill komma in på hotellets toalett måste man ha en kod. Som gäst på hotellet ska man känna sig priviligierad över att ha tillgång till koden. Över att få urinera i deras pissoar.
Genom fönstret ser man en busshållplats. Människor väntar på buss 47. Många människor. Hela trottoaren är full. Det ser ut som en kö till en biograf eller en konsertarena. Det är en busskö. Regnet som kommer får ingen enda av de blivande passagerarna att välja ett alternativt färdmedel. Alla väntar. På bussarna. En enda helt tom buss skulle bara få rum med en tredjedel av de väntande.
Det är någonting med Stockholm.
Oklart vad.

Till salu

Nu kan man äntligen köpa lite härliga gamla Lasse Franck-låtar på nätet. Till exempel via iTunes, emusic, meteli.net, musikk.elkjop.no och musik.tdconline.dk.

Lyssna, sprid musiken och köp!
Tack!

Kultur och kvalitetsunderhållning

Nu ska jag svära i kyrkan och göra någonting jag var alldeles säker på att jag aldrig någonsin skulle göra - rekommendera ett program i Kanal 5.

Men den som missat Henrik Dorsin: Godkänd kvalitetsunderhållning har verkligen missat någonting. Den show han genomfört i två akter, där han tagit på sig det statliga uppdraget att utreda underhållningsbranschen för att komma fram till vad som kan vara godkänd kvalitetsunderhållning visar att han är en fullfjädrat geni.
Igår sände den i övrigt hopplöst infantila kanalen den andra akten och jag konstaterade att det var längesedan jag blev så uppiggad av underhållning så kvalitativ som den här.

Dorsin har själv skrivit alla de texter han framför och de är otroligt begåvat ihopsnickrade. Och, som min fru så riktigt konstaterade medan vi tittade, är det nuförtiden ståupp-komikerna som tagit över rollen som underhållningsbranschens radikaler. Musikerna har ju tråkigt nog lagt av med det och man får nästan söka sig tillbaka sjuttiotalet för att hitta de låtmakare som ville påverka sitt samhälle med låttexter och kommentarer i intervjuer och debattsoffor.

Men om man lyssnar till Dorsins politiska musikal Singing in the Rein-feldt eller hans helt briljanta operastudie inser man att här har vi en entertainer som tänker på och tycker nåt om vårt samhälle och våra politiker.

Och hans fantastiska pastisch på en trubadur - En gaffel kort - borde få alla överpretentiösa bröder med akustiska gitarrer och allvetande episoder att tänka till. ("Är ni medvetna om att i tredje världen går en av fem omkring utan skaldjursbestick?")

Den första akten har tyvärr redan repriserats och visas, så vitt jag förstår, inte igen. Men den 4/9 kl 23.25 bör man - för första och sista gången - slå på kanal 5 eller beordra videon att rulla igång.

Ett annat tv-tips som kommer för sent är hämtat från SVT, som när jag låg med svininfluensan hade den goda smaken att sända en annan bandad föreställning: Filippa Bark & Döden. Rekommenderas också å det allra varmaste.
Det är ett genidrag att ta en karaktär som tidigare enbart använts i komiska sammanhang (och som fått somliga att reagera upprört och tala om lyteskomik) för att ge henne huvudrollen i ett stycke ytterst seriös dramatik. Att istället tala allvar om mobbning, utanförskap och udda existenser. Alla som arbetar med tonåringar borde se föreställningen, där Sissela Benn visar att hon är en karaktärsskådespelare av rang.
Jag grät svininfluensatårar framför dumburken.

Idag kan man i alla tidningar läsa om annan seriös konst. Om att konstnären Anna Odell, som fejkade ett självmordsförsök och bråkade med poliserna som skulle hindra henne för att sedan spännas fast på psykakuten och injiceras med lugnande medicin, fällts för våldsamt motstånd och oredigt förfarande.
Jag tycker att Odell gjort någonting intressant med sin provokation. Alla som någon gång gläntat på psykiatrins portar vet att de borde spärras upp på vid offentlig gavel.

Men samtidigt får ju finkonstnärerna ge sig någon gång. När Karin Willén, ordförande för Konstnärernas Riksorganisation, ska kommentera domen säger hon:
"Den begränsar konstnärers och journalisters arbete, de måste tillåtas granska det samhälle vi lever i. Konstens uppgift ska inte få begränsas till att enbart vara positiv eller smyckande och skön".

Inte nog med att deras avföring ska föreställa konst, till skillnad från mitt bruna bajs, bara för att de väljer att titulera sig konstnärer innan de skiter - de ska alltså också stå över lagen.

En av grundprinciperna för civil olydnad - i vars trakt både en konstattack som Odells och ett gränsöverskridande grävande reportage hamnar - är att man är beredd att ta sitt straff. Oavsett om man gillar lagen man brutit mot eller inte. Uppsåtet kan vara att förändra lagstiftningen - men man måste ändå acceptera den nuvarande tills vidare. Alternativet är fullständigt kaos och ett totalt individualiserat samhälle utan kollektivt ansvar.

När min sköna hustru målade över Hennes & Mauritz-affischer där Claudia Schiffer retuscherats till anorektiskt ohälsosamma barbie-proportioner fick hon naturligtvis finna sig i att dömas till böter. I domstolen spelar det ingen roll om man anser sig ha lika stor rätt till det offentliga rummet som Stefan Persson (som för övrigt nyligen köpte en engelsk by, vilket man ju kan kosta på sig när man har en förmögenhet på 127 miljarder kronor). Hade Persson ertappats med skadegörelse av konkurrentens affischer hade han också fått pynta upp (vilket alltså inte hade inneburit några större svårigheter).

Vi ska alla vara lika inför lagen.
Också de högkulturella konstnärerna.

Piss och politiska kommentatorer

En farbror på spårvagnen in till jobbet imorse hade kissat ner sig.
Det gladde (och förvånade) mig att ingen av de övriga passagerarna suckade eller höll för näsan eller tittade snett på honom, så att han behövde skämmas mer än han redan gjorde.

Men det var en jobbig doft under resan.
Undrar vad det är för slags omen...
Vi får se när dagen lider mot sitt slut.

För övrigt noterar jag att Rapports KG Bergström går i pension. Mats Knutsson från Aktuellt ska ersätta honom. Snacka om nedköp. Den bäste mot den sämste.
Toffelräkan Knutsson ska i sin tur ersättas av Margit Silberstein - tidigare på GP och betuttad i vänsterpartiets Johan Lönnroth.
Aktuellt kan i alla fall känna sig säkra på att deras inrikespolitiska bevakning - oavsett vem de anställer - inte kan försämras.

Skriv på! För yttrandefrihet - mot Israels regering!

Här bör man sätta en signatur!

Israels reaktioner på Donald Boströms artikel i Aftonbladet är sanslösa. De begär att regeringen ska ta avstånd från artikeln. Vilket säger en del om den israeliska pressfriheten - tydligen är det normalt att regeringen lägger sig i vad tidningarna skriver.

Det är det dessbättre inte i Sverige. Och vår regering tar inte avstånd från artikeln (som för övrigt inte innehåller någonting märkligt - och inte ens om den hade gjort det hade det varit ett regeringsärende).

Men Carl Bildt säger ändå:
"Det är hälsosamt att vi i det svenska samhället är mer medvetna om den känslighet som kan finnas i andra länder vad gäller opinionsyttringar i vårt eget land. Det säger jag utan att försöka lägga band på debatten. Men i denna globaliserade tid kräver detta också ett mått av ansvarstagande."

Bildt försöker med andra ord lägga band på debatten och ljuger när han påstår att han inte gör det.

Vad Bildt borde göra är följande:

1) Tala om för Israel att deras syn på tryckfrihet är förlegad och totalitär.

2) Ta avstånd från det uttalande regeringens förlängda arm i Israel - i form av ambassadör Elisabet Borsiin Bonnier - kommit med: "Artikeln är lika chockerande och motbjudande för oss svenskar som den är för israeliska medborgare. Vi delar den bedrövelse som den israeliska regeringen, medier och den israeliska allmänheten uttryckt".

3) Ta avstånd från partikamraten och EU-parlamentarikern Gunnar Hökmarks påståenden om att Donald Boströms artikel i princip inte skiljer sig från tysk nazipropaganda och att Aftonbladet i och med publiceringen "tar steget in i en krets av tidningar och publikationer som tillhört och tillhör mörkrets krafter".

Vi kräver att våra folkvada representanter, vår regering, gör det!

Protestera mot Sveriges meserier inför Israel

Det här meddelandet skickade jag till UD idag.
Alla andra svenska medborgare som tycker att våra folkvalda ansvarar för oss - Sveriges folk - i första hand, framför stockkonservativa arabhatare i mellanöstern bör skriva något liknande. Tala om för vår regering vad den har för uppdrag!
Kopiera gärna nedansående. Skriv ännu hellre fritt ur hjärtat. Huvudsaken är att ni hör av er.

Nu får UD faktiskt skärpa sig!

Det håller inte att Carl Bildt (till slut) går ut offentligt och leker god arbetsgivare med påståenden som att han inte recenserar sina anställda offentligt.

Om en svensk ambassadör gör ett officiellt uttalande på ambassadens hemsida är det i all princip detsamma som att den svenska regeringen gör det på sin.
Om den svenska ambassadören ifråga, Elisabet Borsiin Bonnier, skriver helt häpnadsväckande saker i sitt uttalande måste UD naturligtvis offentligt ta avstånd från uttalandet.

Annars måste ju vi medborgare utgå från att regeringen håller med sin representant i Israel.

Jag får känslan av att den svenska regeringen är mer mån om de israeliska politikerna än de svenska medborgarna. Stämmer det?

Om inte - varför kommer ingen tydlig deklaration av regeringens åsikt i den här frågan?
Kanske därför att den instämmer med Borsiin Bonnier?

Det finns ju faktiskt fler uttalanden som tyder på det. Före detta partisekreteraren och nuvarande EU-parlamentarikern för moderaterna, Gunnar Hökmark, menar att Donald Boströms artikel i Aftonbladet inte skiljer sig principiellt från den tyska nazipropagandan och att Aftonbladet numera tillhör "mörkrets krafter".

Är det en åsikt han delar med övriga parti- och regeringsföreträdare?

Besked, tack!

Sverige fegar för Israels apartheidregim

De senaste dagarnas debatt kring Aftonbladet och den israeliska staten är helt absurd.
Att Sverige - i form av utrikesminister Carl Bildt - inte säger åt Israel, och vår egen ambassadör i Israel, på skarpen är fegt och trist. Svenska statens representanter bör visa att de inte låter sig påverkas av hotelser och Israels eviga åberopande av anti-semitism.

Antalet sinnessvaga repliker från israeliska ministrar och ambassadörer börjar bli horribelt högt.

Den upprörande artikeln
Det hela beror alltså på en artikel som fotografen Donald Boström publicerade i Aftonbladet för en vecka sedan.
Artikeln handlar om illegal organhandel i Israel. Boström har själv rest en hel del i regionen under sitt arbete och beskriver bristen på organ för transplantationer och den israeliska regeringens försök att få bukt med denna brist. Han talar om att en omfattande illegal handel pågår - det intygas av FN-anställda såväl som av de israeliska hälsovårdsmyndigheterna, enligt Boström - och det är inte dessa påståenden som upprör den israeliska regeringen så till den milda grad att de nu överöser den svenska regeringen med krav och hotelser.
Nej, det är påståendet om att israeliska soldater skulle plundra palestinska kroppar på organ.

Påståendet är ett citat
Detta påstående kommer inte från Boström själv. Han säger att unga palestinska män försvinner och i hemlighet förs tillbaka om nätterna - döda och ihopsydda.
Det är palestinier - anhöriga till de döda - som säger sig vara säkra på att den israeliska militären plundrar kropparna på deras organ.

Ambassadör med rätt att föra folkets talan
Antagligen finns det inte en enda israelisk regeringsledamot som läst artikeln. Det har däremot Sveriges ambassadör i Israel, Elisabet Borsiin Bonnier, som av någon anledning publicerar ett uttalande på ambassadens hemsida - det vill säga på den svenska regeringens:
"Artikeln är lika chockerande och motbjudande för oss svenskar som den är för israeliska medborgare. Vi delar den bedrövelse som den israeliska regeringen, medier och den israeliska allmänheten uttryckt", påstår hon - och gör sig till talesman för hela den svenska befolkningen (det var förmodligen bara ett fåtal också här hemma som läst artikeln innan hon gjorde det uttalandet).

"Rasism som måste fördömas"
Israels vice utrikesminister, Danny Ayalon, kommer omdelbart med krav på att den svenska regeringen ska fördöma artikeln.
- Den här artikeln stinker av rasism, hävdar han.
Att ställa ett sådant krav på den svenska regeringen är fullständigt absurt. Det är inte regeringen som ansvarar för artikeln. Det gör Aftonbladets chefredaktör. Som inte heller har någon som helst anledning att be om ursökt eller "fördöma". Tidningen hävdar inte att palestinska kroppar plundras. Den citerar människor som hävdar det.

UD upprepar intetsägande kommentar
Utrikesdepartementet kommer inte med något fördömande. Vare sig av publiceringen eller av uttalandena från den svenska ambassadören och den israeliska ministern. Utrikesdepartementet kommer inte med någonting alls. Annat än upplysningen att UD "inte kommenterar den här typen av artiklar".
Hos TV4 kan man lyssna till en rätt festlig intervju där journalisten försöker få UD:s presstjänstchef att säga något mer så.

Det enda hon egentligen lyckas med är att få honom att erkänna att den svenska ambassadören "tog ett lokalt initiativ" när hon gjorde sitt befängda uttalande.

Israels utrikesminister - ultranationalistisk bosättare
Och det var bara det första i en lång rad. De kommande dagarna haglar det av befängda uttalanden (se nedan).
Inte minst sedan Israels utrikesminister, Avigdor Liebermann - en ultranationalistisk före detta sovjetisk dörrvakt som kallar fredsprocessen "ett misstag" och vill att Israel ska bekämpa Hamas "på samma sätt som USA bekämpade japanerna under andra världskriget" (han är också själv bosättare på Västbanken) - gett sig in i debatten.

"Pressfrihet innebär att publicera sanningen"
"Det är en skam att den svenske utrikesministern inte uttalar sig. Det påminner oss om hur Sverige agerade under andra världskriget när de inte heller ingrep", säger han och låter israels UD meddela att han kommer att skicka en "skarp protest" till Bildt och säger själv att det här kommer att påverka de diplomatiska förbindelserna mellan Sverige och Israel.
"Pressfrihet innebär att publicera sanningen och inte lögner", slår Liebermann också fast. Och man behöver inte fundera särskilt länge över vems definition av "sanning" det är han åsyftar.
(Liebermann har fått Frankrikes president Nicolas Sarkozy att tala klarspråk med sin israeliske motsvarighet Netanyahu: "Du måste göra dig av med den här personen".)

Bildt KU-anmäls
Här i Sverige får Bildt samtidigt kritik av oppositionen för att han inte uttalar sig till förmån för Aftonbladet och den svenska pressfriheten. Socialdemokraternas Urban Ahlin KU-anmäler honom.
Bildt skriver efter ett dygn ett inlägg på sin blogg och hänvisar till det.
Ahlin menar att en blogg inte kan vara den svenska regeringens officiella organ för kommunikation.
Donald Boström får ta emot mordhot. "Nazisterna ska dö. Du är nästa offer. Vi väntar utanför", skriver man till honom.

Moderaternas Hökmark jämställer artikeln med nazipropaganda
Bildt får ytterligare besvär när hans partikamrat, EU-parlamentarikern och före detta partisekreteraren Gunnar Hökmark, i en debattartikel slår fast att "det finns ingen principiell skillnad mellan den artikel som Donald Boström skrivit" och nazipropagandan som föregick förintelsen i Tyskland, liksom att Aftonbladet nu "tar steget in i en krets av tidningar och publikationer som tillhört och tillhör mörkrets krafter".

Aftonbladets chefredaktör, Jan Helin, uttrycker sin förståelse för de svenska medborgare som eventuellt tror att de vaknat upp i Iran.

Ingen utredning kring organplundringarna
Israels ambassadör i Sverige, Benny Dagan, menar att artikeln i Aftonbladet är oanständig och antisemistisk. Han har ingen som helst förståelse för frågan om Israel ska utreda organplundringarna. "Frågan är absurd. Det är som om jag skulle anklaga dig för att ha våldtagit någon och sedan begära bevis från dig att du är oskyldig".

"85 % av svensk press ägs av vänsterpartier"
Den före detta ambassadören i Sverige, Zvi Mazel, berättar samtidigt hemma i Israel att den svenska pressfriheten är en illusion. "85 procent av tidningarna som ges ut i Sverige, både de lokala och rikstäckande, ägs av vänsterpartierna. Särskilt av Socialdemokraterna och fackföreningarna. Och allt sedan Olof Palmes tid på 60-talet har de kommit med oupphörliga attacker. De smutskastar Israel", påstår han.
(Man behöver kanske inte poängtera hur befängt det uttalandet är. Sossarna gjorde misstaget att helt släppa pressen åt marknadskrafter, storkoncerner och rika privatfamiljer.)

Lena Posner Körösi, ordförande i Judiska Centralrådet i Sverige, menar att artikeln "återvinner en av antisemitismens verkliga klassiker - juden som rövar bort barn, slaktar dem och stjäl deras blod".

Hela israeliska regeringen hysterisk - och hotfull
Efter Bildts blogginlägg, som inte tar avstånd från publiceringen, verkar hela den israeliska regeringen smittas av galenskapen.
"Vi kräver och förväntar oss ett formellt fördömande från den svenska regeringen", säger självaste premiärministern, Benjamin Netanyahu.
Eftersom Bildt, i sin egenskap av ordförande för samtliga utrikesministrar i EU, eventuellt ska göra ett besök i Israel inom kort blir frågan extra känslig. Och det är nu hotelserna om den diplomatiska krisen accentueras:
"Vem som helst som är ovillig att fördöma sådant blodsförtal kan bli betraktad som icke önskvärd i Israel", säger Israels finansminister Yuval Steinitz.

Israeliska regeringens pressbyråchef, Daniel Seaman, låter också hälsa att svenska journalister kan komma att få problem med tillstånd att nå Gazaremsan. Tre månader kan det ta att handlägga deras ansökningar i fortsättningen, säger han. Han har till och med mage att komma med osmakliga kommentaren:
"Vi kanske måste undersöka deras blodgrupper för att kontrollera om de är lämpliga som organdonatorer".

Diplomatisk Bildt yttrar sig sent omsider
Igår besvarade Bildt äntligen några raka frågor angående konflikten med Israel.
"Det finns i Israel en stor känslighet för vad som uppfattas som att man ger utrymme för antisemitiska stämningar", besvarade han frågan om rimligheten i Israels reaktion med en diplomatisk underdrift.
Faktum är att alla som uttalar sig för Israels del kommer dragande med det konstanta aggroförsvaret "antisemitism" i tron att de själva kan göra precis vad som helst bara för att deras folkgrupp en gång blivit utsatt för det mest avskyvärda brottet.

Inga kommentarer kring ambassadören
Däremot vill Bildt inte alls kommentera den svenska ambassadörens uttalande (som för övrigt avlägsnats från ambassadens hemsida). Han svarar inte på om han sett det, eller kände till det, innan det publicerades. Han svarar heller inte på om han talat med henne efter uttalandet. Eller ens på om det var rätt att ta bort det.
"Jag recenserar inte mina medarbetare offentligt", säger Bildt och spelar rollen som den gode arbetsgivaren.

Bildt gör fel
Men det är inte alls den rollen han ska spela.
Den svenska ambassadören är regeringens förlängda arm i utlandet. När hon gör ett uttalande är det i princip detsamma som att regeringen talar. Alltså är det av yttersta vikt att den (regeringen) anmäler en avvikande åsikt - om den har en sådan. Annars måste vi ju förmoda att våra regeringsföreträdare är överens om att Aftonbladet tillhör mörkrets krafter och att vi svenskar bör känna oss bedrövade över att den chockerande och motbjudande artikeln kunde publiceras.

Avståndstagande från uttalanden av Borsiin Bonnier och Hökmark det som borde krävas
Bildt borde alltså offentligt ta avstånd från ambassadörens offentliga uttalande. Inte från artikeln. Det tänker han heller inte göra. Och det är bra. Det finns ingen anledning för en regering att ta avstånd från några tidningsartiklar - om de inte gör sig skyldiga till hets mot folkgrupp. Eller möjligen om de utan grund förtalar någon enskild person.
På Irland har man just infört en lag mot hädelse - där kan regeringen alltså stoppa en artikel som talar illa om gud också. Vilket är sjukt. Inte eftersträvansvärt. Det är då man närmar sig totalitära regimer. Med samma sorts ensamrätt på sanningen som Israels Liebermann tror sig ha.

Fri idrott

Många hade säkert uppskattat att bli sängliggande och lediga från jobbet just den vecka då friidrotts-VM pågår.
Jag är nog inte tillräckligt intresserad.
För efter ett tag tycker jag att man får samma känsla som när man låter något av TV:s morgonprogram stå på - att man har sett och hört allting förut.
Det är ett intensivt upprepande av samma klipp och fakta.

Och även om jag också imponeras av Usain Bolt - och blir riktigt jäkla trött på personer som Jaques Rogge och Johan Wissman (gott att han inte kom så långt), som menar att Bolt är osportslig när han skänker idrottssändningarna lite personlighet - är det ju ett hejdlöst tjatande om honom i TV4.
- TV4 är lika med Bolt-kanalen, som någon överentusiastisk kommentator gastade i tron att det var något positivt.

SVT:s sändningar är betydligt lugnare och trivsammare.
Men jag ska nog ändå slå på TV4 nu för att kolla när den snyggaste friidrottaren, Alhaji Jeng, hoppar.
Och se fram emot att VM tar slut.
Så att man blir friidrottsfri.

Ett liv med svininfluensa

Någon måste ju ta på sig uppdraget att testa den här jäkla influensan så att vi kan få lite perspektiv på saken. Visst, lägg det på mig.

"Jag är försökskanin
Jag är ett svin"
(Olle Ljungström)

Redan i lördags, när jag sprang omkring på Way Out West-festival, kände jag att jag hade någonting på gång. Tendenserna var de gamla vanliga - lite värk, av det lätt pirriga slaget, i kroppen i kombination med milt halsont. Så jag var visserligen förberedd på att må sämre när jag vaknade på söndagen, men jag hade räknat med en vanlig förkylning - inte med att bli fullständigt klubbad och sänkt.

För det blev jag. Någon temp tog jag aldrig, så jag kan inte lämna några uppgifter om gradantal, men att det rörde sig om ordentlig feber var det ingen tvekan om. Kraftig värk i varenda muskel, otroligt ont i halsen, helt igentäppt i näsan.

Några tester för influensan gör man inte, visade det sig. De frågar helt enkelt efter symtomen via telefon och stämmer de konstateras det att man har svininfluensa - eftersom det inte går några andra influensor nu. Enda alternativet är alltså en rejäl förkylning. Och om det här var en förkylning är ordet rejäl en kraftig underdrift.

Hostan, retsam torrhosta, dök också upp efter en liten stund. Tillsammans med värk/tryck kring ögonen - som ideligen tåras och efter ett tag också börjar klia.
Hur länge? Var den enda fråga jag var riktigt intresserad av att få svar på. Jag hade läst någonting om två-tre dagar någonstans. Icke. Cirka en vecka, säger smittskyddsinstitutet. Fan.

Dag två, måndag, var minst lika illa. Då börjar man ju dessutom redan bli riktigt uttråkad. Men man har inte ork att råda bot på det. Inte ens läsa orkar man. Högst titta på tv.

Jag hade flyttat in i äldsta dotterns rum medan övriga familjen sov där jag brukar sova. Allt för att minska smittorisken. Där låg jag för andra dagen på en madrass på golvet med min dator bredvid mig. Tittade igenom hela tv-serien Harper's Island. Rätt trevlig. Men när man är inne på elfte fyrtiominutersavsnittet på raken börjar man bli lite trött på det.

Tisdagen något bättre. Alla symtom kvar, men inte riktigt lika hårt intensiva. Kvar på madrassen. Så lite umgänge med övriga familjemedlemmar som möjligt. Och tusan vad duktiga de har varit. På att låta mig ligga ensam och övergiven inne i mitt sjukrum. På att tvätta händer och gnugga handsprit. På att serva mig med mat och dryck och glass och halstabletter. På att sticka in en tröstande teckning då och då.

Onsdagen en klart lyft. Allt mycket lättare redan på morgonen. Hostan nästan borta. Lätt att gå upp. Solklart piggare.

Nu låter det kanske som att dagarna före onsdagen var de mest plågsamma man kan föreställa sig. Så var det inte. Det är aldrig kul att vara riktigt sjuk. Men värre än en maginfluensa är svininfluensan verkligen inte. Och även medan jag var som värst drabbad av den funderade jag en hel del över hur media kunnat piska upp en sån sanslös hysteri för en helt vanlig sjuka. Det är inget speciellt med den här. En influensa. Av den saftigare sorten, men fullt jämförbar med en hel massa andra.

Smittskyddsinstitutet säger att man ska vara feberfri två dagar innan man får gå tillbaka till arbete och umgås med folk igen. Alltså är temperaturen intressant. Och när allt kändes så mycket bättre på onsdagsmorgonen kunde man kanske hoppas? Dessutom hade jag en intervju bokad i Småland på fredagen. Skulle jag ha någon chans att genomföra den behövde jag vara feberfri nu. Den kära makan införskaffar på apoteket en muntermometer så att jag slipper använda barnens ändtarmsdito. Med tanke på att jag fortfarande har ont i kroppen tror jag ändå inte riktigt på det.
Vilken glädje när nyinköpet visar 36,7.

Nästan så att man orkar göra lite nytta. I alla fall skicka ett gäng e-brev. Någon kreativitet räcker energin och koncentrationsförmågan fortfarande inte till.

Här kan man alltså konstatera att den totala konvalescenstiden blir fem dagar. Och att jag inte varit närmare döden än vid något annat virusburet sjukdomstillfälle. Och därmed - ännu en gång - att tidningarna är fulla av skit. Varför alla dessa skriverier om en helt vanlig jävla influensa? Och varför domedagstonen, panikskapandet, LARMEN? Totalt obefogade påhitt. Återigen.

Idag, torsdag, är det ännu bättre. Jag har till och med varit ute! Handlat mat och lekt med yngsta dottern på gården. Kunnat hjälpa till här hemma. Tvättat och lagat lunch.
Som bröllopsdag betraktad blev dagen kanske inte riktigt vad jag hoppats på, men efter de förutsättningar som byggts under veckan får man ändå känna sig nöjd. Särskilt med tanke på att de fina föräldrarna placerade en flaska skumpa och goda tilltugg utanför lägenhetsdörren!
Ingen feber idag heller - vilket innebär att jag får bete mig som vanligt imorgon!

Förutsatt att Svinet håller sig helt borta. Yngsta dottern hostar lite oroväckande samtidigt som hustrun har ett lite illavarslande halsont...

Svininfluensan är ju för övrigt inte sjukdomens rätta namn. A(H1N1) ska den heta. Svininfluensan var inte adekvat. Svinen (djuren) hade inte mycket med smittan att skaffa.
Och när man istället ville kalla den för Mexicanen eller Mexikanska sjukan blev det liv på de mexicanska diplomaterna. Det ville de inte gå med på. Att deras lands namn på ett sådant sätt skulle dras i smutsen.
Det kan man ju förstå.
Se hur det gick för Spanien efter Spanska sjukan...

Telenor tramsar vidare

Vad gör man med ett sådant här företag?

Kan bara rekommendera alla att undvika det.
Och fråga om det är någon som förstår hur en sådan här kundtjänst - som alltså bara avbryter konversationen nedan när den inte känns bekväm - kan vara prisbelönt?

System: “Välkommen till Telenors prisbelönta Kundservice - bäst i test enligt tidningen Mobil - för andra året i rad! Du pratar med Emma. Vad kan jag hjälpa dig med?”

Lasse Franck: "Jag undrar hur det kan komma sig att den telefon man betalat extra för på vareviga räkning är operatörslåst och alltså inte kan användas så länge man inte ringer med er som operatör."
Kundservice (Emma): “Då du köpte telefonen så var den låst till oss. Efter 12 månader kan man låsa upp den för 350:-”
Lasse Franck: "Jag betalar som sagt för den på varenda faktura och har gjort så i ett och ett halvt år. Det verkar ju helt stört att jag inte är fri att använda en apparat som jag har köpt för dyra pengar på det sätt jag vill. Eller?"
Kundservice (Emma): “Det du betalar på fakturan är en avbetalning på telefonen.”
Lasse Franck: "Ja. Och?"
Kundservice (Emma): “Då du tecknade abonnemanget så fick du informationen om att telefonen är låst.”
Lasse Franck: "Av vem då?"
Kundservice (Emma): “Hade du köpt samma telefon olåst så hade du fått betala mer.”
Kundservice (Emma): “Det står på kartongen att telefonen är låst i 12 månader.”
Lasse Franck: "Jag har som sagt redan använt den i ett och ett halvt år. (Den är för övrigt ovanligt dålig som telefon betraktad. Till exempel ringer den inte - en rätt basal funktion hos en telefon.)"
Kundservice (Emma): “Om telefonen inte fungerar som den ska får vi skicka in den på service.”
Lasse Franck: "Och det kostar mig inte extra?"
Kundservice (Emma): “Nej, inte om det är ett fabrikationsfel.”
Lasse Franck: "Bra. Men jag förstår fortfarande inte hur det kan komma sig att ni bestämmer hur jag ska använda en produkt som jag har köpt."
Kundservice (Emma): “Du köpte produkten då den var låst till oss. Det var ditt eget val att köpa den.”
Lasse Franck: "Jag lyssnade just igenom inspelningen av det samtal där avtalet som innehöll telefonen tecknades - där sägs ingenting om att den är operatörslåst. Alltså gjorde jag inte det val du just påstod att jag gjort."
Kundservice (Emma): “Vilket personnummer har du?”
Lasse Franck: "19XXXXXXXXXX"
Kundservice (Emma): “Som jag sa tidigare så står det klart och tydligt på kartongen att telefonen är låst.”
Lasse Franck: "Som jag sade tecknades avtalet över telefon - jag hade då ingen möjlighet att titta på någon kartong."
Kundservice (Emma): “Jag har förklarat för dig vad som gäller angående telefonen.”
Lasse Franck: "Nej."
Kundservice (Emma): “Nej, men du fick hem kartonegn till dig. Du har 14 dagars ångerrätt efter att du mottagit telefonen.”
Kundservice (Emma): “Om du vill låsa upp den så kostar det 350:-”
Kundservice (Emma): “Något annat kan vi inte göra.”
Lasse Franck: "Det verkar ju helt absurt. "Du ingår nu följande avtal - skriver du under på det? Bra. Avtalet är tecknat. Efter det kommer du att få en del ytterligare information om begränsningar i det avtal du just tecknat (fast det talar jag inte om för dig) - gillar du inte dem kan du ångra dig inom fjorton dagar". Är det ett seriöst sätt att göra affärer på?
Kundservice (Emma): “Jag har förklarat för dig vad som gäller.”
Kundservice (Emma): “Du har inget akltivt abonnemang hos oss idag.”
Lasse Franck: "Du har inte lämnat någon tillfredsställande förklaring."
Kundservice (Emma): “Vill du låsa upp telefonen så kan jag skicka hem en kod till dig. Annars så får jag önska dig en fortsatt trevlig dag.”
Lasse Franck: "Bra. Innebär det att jag inte behöver den faktura ni snart kommer att skicka till mig? Jag avslutade abonnemanget eftersom jag uppfattar er som halvt oseriösa och rent bedrövliga vad gäller kundservice."
Kundservice (Emma): “Själklart behöver du betala fakturor som kommer.”
Kundservice (Emma): “Självklart*”
Kundservice (Emma): “Vill du göra en beställning på koden?”
Lasse Franck: "Jag vill inte betala extra pengar för att använda en produkt jag köpt - utan att ha någon tillgång till information om att den bara får användas i kombination med ert företag. Jag vill inte ha en sådan produkt. Något sådant avtal har jag aldrig ingått nämligen. Kan ni ge mig pengarna tillbaka så får ni telefonen - med fabrikationsfel och allt?
Lasse Franck: "Lika självklart är det väl att ni hjälper mig fram till dess att fakturorna är betalda och ni och jag inte längre behöver ha med varandra att göra?"
Kundservice (Emma): “Skulle det dyka upp några fler frågetecken är du välkommen att höra av dig till oss igen. Jag önskar dig en trevlig dag.”

Uppenbarligen är det för Telenor alls inte självklart att hjälpa sina kunder. Tvärtom. Och vem vill ha med ett sådant företag att göra?

***

Uppdatering, 16.03.
Hur omöjligt blir möjligt på åtta minuter.

System: “Välkommen till Telenors prisbelönta Kundservice - bäst i test enligt tidningen Mobil - för andra året i rad! Du pratar med Sandra B. Vad kan jag hjälpa dig med?”
Lasse Franck: "Hur kommer man i kontakt med Marcus på er informationsavdelning?"
Kundservice (Sandra B): “Dessvärre har vi inga direkt nummer, vad gäller ditt ärenden?”
Lasse Franck: "Men kanske en e-postadress? Marcus, Telenors informationsavdelning, lämnade nämligen en kommentar på min blogg, där han beklagade att han inte hittade någon e-postadress till mig - så jag tänkte att jag kunde skicka honom ett mejl så att han får den."
Kundservice (Sandra B): “Okej, ja dessvärre har vi ingen mail till honom.”
Lasse Franck: "Nähä, så han är helt omöjlig att få tag i?"
Kundservice (Sandra B): “Ja dessvärre, är de inga uppgifter vi har till honom.”
Lasse Franck: "Okej. Kanske du kan kommentera det här då: http://lassefranck.blogspot.com/2009/08/telenor-tramsar-vidare.html"
Kundservice (Sandra B): “Dröj ett tag”
Kundservice (Sandra B): “Finns det någonting jag kan hjälpa dig med ang ditt abonnemang eller dylikt?”
Lasse Franck: "Nej, det har jag som sagt avslutat eftersom ni är så hopplösa. Det är ju till exempel rätt ofattbart att man inte på ett stort företag som ert ska kunna få tag i en medarbetare man tidigare varit i kontakt med."
Kundservice (Sandra B): “Vi kan kontakta Marcus med din e-post adress isånafall. Vi behöver även kontaktuppgifter.”
Lasse Franck: "Är inte e-postadressen just en kontaktuppgift? Det har jag alltid trott. Min e-postadress är: XXXXX@XXXXX"
Kundservice (Sandra B): “Då sänder vi dessa uppgifter vidare till Marcus”

Rätt och fel i mäklarens värld

Hej.

Idag fick jag ett blad, tjockt papper, från er i brevlådan.
"BLIR DU LÄTT NÖJD?
DÅ ÄR VI NOG FEL MÄKLARE FÖR DIG."
Hade ni skrivit i brevet. Som rubrik, med stora bokstäver.

Jag blir lätt missnöjd.
Men tror ändå att ni är fel mäklare för mig.

Vid brevinkastet på dörren till min hyresrätt sitter en skylt där det står:
VI VILL INTE HA REKLAM TACK!
Med ännu större bokstäver än de ni använde i ert brev.

Om jag någon gång skulle få användning av en mäklare skulle jag nog välja en som var läskunnig.
Och som hade förmågan att göra research - åtminstone tillräckligt för att vederbörande skulle kunna ta reda på vilka lägenheter som är bostadsrätter och inte.

Eftersom ni nu alldeles uppenbarligen inte besitter någon av de två förmågor jag skulle ange som självklara inför mitt val av mäklare kan jag inte låta bli att ställa mig frågan:
För vem är ni rätt mäklare?

Ovanstående meddelande skickade jag för en vecka sedan till en mäklare som heter Erik. Erik Olsson.
Han har inte svarat ännu.
Förmodligen är han inte skrivkunnig heller.
Vilket inte gör min avslutande frågeställning mindre relevant.
Eller?

WOW, Way Out West, Summary

Det är så mycket som är rätt med Way Out West. En stadsfestival i sig är rätt. Att den sedan äger rum i min egen hemstad gör den naturligtvis än mer riktig.
Slottsskogen är ett perfekt festivalområde. Vackert, lagom stort, centralt. Perfekt.
Och årets upplaga bjöd på flera minnesvärda spelningar.

Men jag vill fortfarande se ett antal förbättringar till nästa gång.

Scenernas placering borde återgå till positionerna som användes i förfjol. Det var bättre att ha Linnéscenen - den minsta, med tält - närmast Linnéplatsen. Nu hamnar den onödigt offside nere vid fågeldammen utanför Bel Parc.
Det var ju det som imponerade allra mest på mig första året. Hur arrangörerna lyckats få alla tre scenerna att ligga så nära varandra, och på så sätt skapa en väldigt sammanhållen och trevlig känsla, utan att det blev några kollissioner. Inget ljudläckage som störde mellan de olika scenerna.
Det blir det däremot nu. Står man strax utanför Linnétältet på nuvarande plats studsar det ljud från alla möjliga håll. Och då har man tappat samhörighetskänslan.
Byt tillbaka!

Att besökare ska behöva stå tjugofem minuter i kö för att få tag i en öl när programmet är fullt av godsaker och pauserna förmodligen få och inte särskilt långa känns inte rimligt. Det kan inte vara särskilt svårt att beräkna antalet kassor, plastmuggar och servitörer efter antalet besökare.
Att besökare som redan betalat 1400 kr i entré dessutom ska betala 50 kronor för varje plastmugg med bira är kanske inte riktigt rimligt det heller?

En entré är kanske lite snålt också?

Bokningarna motsvarade inte tidigare års den här gången. Så var det bara. Det fattades något stort namn. Att avsluta med Teddybears, som förrförra året fick rycka in som reserver, trots att gruppen inte gjort någonting nytt - bortsett från i och för sig smått geniala swedbanksingeln Get Mama a House - sedan dess känns lite b.
Blur var på turné - hade varit nåt kanske?
Men framför allt saknar jag en riktig energikick. Någonting taggigt och opolerat som kör över Way out west-publiken riktigt ordentligt medan det städade utbudet tar en liten paus.
Det närmaste man kommer i år är Wolfmother, men de håller till i Linnétältet och jag skulle vilja ha någonting ännu röjigare - något det är helt omöjligt att värja sig ifrån - från någon av de stora scenerna.

Gör en sådan bokning till nästa år. Flytta scenerna och korta köerna. Så har Göteborg den perfekta musikfestivalen.

(Bilder här, som sagt.)